Kommit fram till att jag kan göra aktiviteter ensam när jag inte i egentlig mening ”är ensam”. Då fungerar det utmärkt.
Kan även då konstant välja mitt eget sällskap. Mitt mående har kraftigt försämrats dock när jag varit ensam och exempelvis rest utomlands och till andra städer på egen hand, gått på bio och ätit ute på restauranger själv eller allmänt sökt sällskap och närhet med andra random människor. Det är som att vara i miljöer där man blir påmind om att andra har en liten grupp eller sällskap med sig, och själv har man just inte det.. vilket har förvärrat mitt inre tillstånd. ”Ge sig ut” då har mest varit kontraproduktivt och gett vatten på sin kvarn om att man är helt ensam i den här världen, som det känns.
När det gäller promenader som man brukar tala om något botemedel för psykisk smärta, så har jag upptäckt att jag mår bra av de om jag är lite överväldigad efter t ex en dag på jobbet där det varit mycket intryck att smälta. Då är promenaden ett sätt att varva ner, processa och även då lite ångestdämpande. Om jag däremot är understimulerad, inte träffat människor på kanske hela helgen, då får jag lätt ångest av att ge mig ut på promenader och går istället runt och osar ångest som det känns. Känner mig konstig och apart väldigt ofta. Kan även tycka att jag blir iakttagen och allmänt utstirrad. Som om ensamheten eller den psykiska ohälsan står skriven i pannan på mig.
Annat som minskade mina ensamhetskänslor dramatiskt under åren har jag på senare tid förstått varit när relationen till människor som brukade avvisa mig upphörde. Källan till ensamhet var ofta sprungen ur att jag sökte mig utåt för kontakt med ”mina närmaste vänner och familjemedlemmar”- men blev nästan jämt bemött med en stängd och inte sällan kylig bakdörr. När jag tillslut tog mitt förnuft tillfånga efter många år och avslutade dessa relationer känner jag mig knappt sådär uppenbart påverkad så det gör fysiskt ont av ensamheten längre. De relationerna skapade ensamhet som bokstavligen sprutades ut som ett lokomotiv. Mådde uruselt och blev ofta självmordsbenägen.
När syskonbarnen kom till världen minskade ensamhetskänslorna oerhört. Små liv som gav en massor av kärlek.
Ibland hör folk av sig också och vill ses. Kompisar. Jag vill oftast inte och säger nej. Men att känna att folk vill umgås med en, att man kan säga ja, det minskade mina ensamhetskänslor jättemycket.
Och inte minst min M som alltid svarar i telefon när jag ringer. Att ha en sådan person i sitt liv är få förunnat. Det minskade också ensamhetskänslorna. För det innebär ju i egentlig mening att man inte är helt ensam.
Så idag är jag sällan ensam, men ofta frivilligt och självvalt själv.
Det jag brottas med nuförtiden är istället meningslösheten tror jag. Hopplösheten. Men det gör iaf inte fysiskt ont längre att leva i den där ensamhetsbubblan som jag levde i under så många år. Den var fruktansvärd. Och jag förstod ju aldrig hur jag skulle bli av med den. Nu vet jag dock lite mer hur det gick till. Vad som gjorde att trollet sprack i solljuset.
Hur man blir av med meningslös- och hopplösheten vet jag som sagt inte än.. Klurar på det!
