Hem > Forum > Ensamhet > Om att dejta

Om att dejta

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 23 totalt)
22
  • Lyssnade på något radioprogram ikväll som handlade om utseendefixering, komplex mm. Efter det så triggades det igång i mig – tack för den liksom. Upptäckte då att jag har ett sånt enormt hinder till att dejta och att det beror på en såndär ubersjälvmedvetenhet som då fullständigt kan ta över.

    Alltså helt ärligt har jag blivit oerhört utseendefixerad av allt detta zoom:andet man ägnat sig åt hela pandemin. Det blir bara mer och mer smink och poser för varje vecka som går. Jag fattar knappt vad jag håller på med längre. Känns som om jag sitter och nästan flörtar med gubbar bara för att få lite bekräftelse.

    Idag dessutom, träffade jag en äldre man (hemma hos honom, skulle hämta en grej) och kände ett sjukt obehag av det. Kände att shit jag kanske sänder (och har sänt under zoom) ut helt fel signaler. I någon blockout började jag då istället prata hysteriskt mycket och sedan nästan backade ut därifrån – efter jävligt lång tid – kom liksom inte loss. Också då med lite ångest över mitt babblande. Kände självhat över att jag har så svårt att hålla käften när jag blir för pressad. Sa massor  jag definitivt inte borde sagt. Lämnade ut ”känslig information” om både det ena och det andra. Men ja fokuset för det där närmandet och charmen släppte ju iaf. Kanske var tur ändå, att det mynnade ut så. Heh.. Jösses. Fy fan. Jag är ju tokig på riktigt.

    Hur som helst. Hur fan gör man för att komma över den här barriären och våga dejta? Jag vågar inte. Jag klarar inte av att bli avvisad och jag klarar inte av att kommunicera. Lucky man. Hamnar antingen i freeze (slutar svara i telefon) eller så flyr jag bara fältet för tror motparten är typ en psykopat. Det finns noll nyanser i detta i mitt känsloliv. Har ingen distans heller. Typ inte. Nä faktiskt inte.

    Är ni bra på att dejta och ta det med ro? Har ni bra självkänsla? Är ni normala?

    Alla är nog på något sätt för självmedvetna. Att man ständigt tänker på hur man ser ut och uppfattas i olika situationer. Vi har väl alla sett bilder och videor på oss själva och mått på riktigt dåligt efteråt, man undrar varför ingen har sagt till. Varför har ingen berättat att man ser ut som man gör. Självbilden får sig en rejäl känga. Alla ser normala ut, men det är bara till sig själv som man säger hårda ord som att man är ful och att man inte är värd kärlek. Som Shrek säger: ”Vem skulle älska ett vedervärdigt monster som jag?”.

    Dagens dejting-djungel känns också rent av galen för känsliga själar som faktiskt på riktigt blir ledsna av varje litet avvisande. Vi är snabba på att döma ut någon. Det känns som att man måste stålsätta sig till hundra procent när man väl ska ge sig ut och leta. Då tänker jag att den personen som man faktiskt lyckas skapa ett intresse hos kommer att få en chock när den inser att man inte alls är chill, lugn i sig själv och har allt ordnat på alla plan. Då har man alltså ägnat sig åt falsk marknadsföring, blir dissad och lämnad kvar utan att förstå vad man gjorde eller sa som var fel. Klart man tänker dumma tankar om sig själv då.

    Jag vet faktiskt inte hur man jobbar på rädslan, man kanske får ge upp pressen redan från början. Tänka att vi alla är lika känsliga och alla är lika beroende av kärlek och mänsklig kontakt.

    Jag förstår vad du försöker skriva, Blir så när man vill prata så blir det bara att man prata på så kommer man på sen när man inte är där, vad har jag sagt nu hmm??

    Du är inte ensam att tänka dumma tankar om sig själv. Du är inget monster du har hårda krav på dig själv vilket inte är bra, Du ska inte ge upp måste våga göra en förändring för rädslan finns tyvärr där hela tiden och blir avvisad är aldrig kul, har själv blivit det många gånger

    Min erfarenhet är att jag fått utmana mina rädslor hela tiden. Och du är visst värd kärlek

     

     

    Jag menar att vi kanske behöver bli mer förstående för varandra. Tänka att vi alla går runt med rädslor, att det är okej att gå på en dejt och vara rädd för att man kanske ”gör bort sig”. Den andra personen är på samma nivå även fast man inte ser det utåt sett. Man tror att andra har det så mycket lättare.

    Tack. Det är väldigt enkelt att vara sin egna mobbare. Jag jobbar hårt på att försöka vara snäll mot mig själv, och det är jag långt ifrån ensam om. Det är som du säger viktigt att utmana rädslan. Det blir lite lättare om man tänker att personen som man dejtar faktiskt också står där ensam, rädd, nervös och brottas med dumma tankar om sig själv. Men att båda har samma längtan efter att bli sedd.

    Trådstartaren

    Stort tack för båda era svar! <3

    Men att båda har samma längtan efter att bli sedd.

    Ja, vad fint! Är inte lösningen för att inte vara fast i självmedvetenhet att just vända blicken utåt till motparten? Det tipset har jag för mig att terapeuter brukar säga till personer som har t ex social fobi eller scenskräck att istället notera omgivningen. Att problemet är att ju mer självmedveten man blir desto jobbigare är det att stå ut – vara i det. Kanske det går att applicera i dejting också? Försöka utgå ifrån vad man själv gillar och sedan inte känslomässigt registrera så mycket om vad andra har för blickar på en själv?

    Alla har ju också sin bakgrund, sina erfarenheter och sin smak, det blir ju lite missvisande om man ska lägga superstor vikt vid sitt typ människovärde pga. det. Ska ärligt säga att jag generellt ofta kan fastna i självhat ifall jag möter andra som inte gillar mig.

    Hörde någonstans att personer som haft/har social fobi registrerar oftare t ex arga människor på gatan än personer som inte har social fobi. De tror också att personer är arga just på dem. Det kan jag verkligen känna igen mig i. Har inte superstor social fobi längre men blivit mobbad hemma och på en arbetsplats och kan känna total skräck ifall en grupp ”går emot mig”, eller någon är väldigt avig/kritisk emot just mig. Alltså typ personangrepp. Det fruktar jag i dejting eller i någon nära relation. Känns som om mitt hjärta inte skulle hålla för en till omgång av detta.

    Det var så lite så, tack själv för du dela din historia här, Bara glad om man kan hjälpa till med att skriva lite.

    Kan vara lite känsligt när man ska träffa nya människor, Kan också känna självhat när jag möter nya personer och de inte visar något tecken på att gilla en. Bra att du inte har social fobi längre men beklagar verkligen att du blivit mobbad hemma och jobbet.

    Jag har också varit mobbad när jag gick i skolan tyvärr, Du är inte ensam att känna skräck i grupp

     

    Trådstartaren

    Red Nuhymi <3 Nu blev jag faktiskt lite tårögd här. Det är aldrig någon som säger att de också känner skräck inför grupper. Det här är första gången jag inte känner mig ensam i att känna så. Gud vad det har spätt på min ensamhet – känt mig ännu konstigare som inte känslomässigt ”klarar av det”, alltså kan ta det med ro. Det är som att bli skuldbelagd för det också. Att man som vuxen är omogen på något sätt. Men det handlar ju inte om det. Det handlar om tidigare svårt traumatiska erfarenheter. Jag beklagar också att du blivit mobbad i skolan, så fruktansvärt fina du <3

    Jag blir också glad och lättad över att inte vara ensam med alla känslor. Det är superläskigt att ge sig ut i sociala sammanhang och läsa av stämningar och att ständigt söka bekräftelse på att det man säger och gör är rätt. Vi som har erfarenhet av utfrysning och avvisanden vet ju exakt hur det känns när det händer. Där är vi livrädda.
    Jag tror absolut på att försöka lägga fokus på att se och lära känna den/de andra. Fundera på vad jag kan lära mig, vad jag uppskattar och kanske också vad jag inte vill ha. Förmånen med att vara vuxen är ju att man kan styra sammanhang själv. Jag undviker gärna grupper, men när jag blir tvingad så försöker jag intala mig själv att jag är okej, jag får vara med, jag får vara den jag är, jag behöver inte ställa mig in, behöver inte krångla till något, jag behöver bara ”hänga” här och nu.

    Red Simyna <3  Tack så mycket att du kända att tårar skulle komma för min text, jag försöker bara vara en med människa

    nej mänskor verkar inte våga visa skräck visst. det är helt normalt att känna så, Jag har haft skräck emellan åt. Nej du är inte ensam om dina känslor kring det, Jag beklagar verkligen att du fått uppleva traumatiska situationer, jag blir ledsen när jag läser sånt.

     

    Red Reroly  Jag känner igen mig i den text du skrev, om utfrysning och avvisanden. Du ska bara försöka vara dig själv om du hamnar i grupper med människor, det är mitt råd, Bra att du inte känner dig ensam  tack så mycket att du skrev så

    Trådstartaren

    Vi som har erfarenhet av utfrysning och avvisanden vet ju exakt hur det känns när det händer. Där är vi livrädda.

    Men gud, precis, tack för att du satte ord på det <3

    Det finns någon svårighet i att klara av att våga visa större delar av sig själv. Alltså att vara äkta och lita på att ingen skadar en då. Är verkligen så dumt att förställa sig själv eller köra falsk marknadsföring när man dejtar. Kanske behöver man hela tiden påminna sig om att inte försköna eller börja charma någon utan att första kolla av med sig själv att det känns bra liksom i magen, det man håller på med? Om man blir avvisad när man varit ärlig och sig själv tycker jag är lättare att hantera än om man förställt sig och sedan ”blir äkta” och då avvisad? Det svåraste tycker jag är att våga lita på att man är något att ha. Jag har så himla svårt svårt att föreställa mig det. Menar inte som ett martyrskap utan jag menar på fullt allvar att jag inte kan se vad jag skulle tillföra. Ta istället någon utan så stora problem, tänker jag hela tiden. Som att jag vill rädda andra ifrån mig.

    Känner ni att ni har lätt för att ”acceptera” att andra vill ha relationer med er?

     

    Ni har skrivit så fint och långt i denna tråd att jag inte vet vad jag ska skriva riktigt. Men det här är något jag tänkt mycket på. För tillfället har jag lagt ner dejting, jag får bara så mycket panik av sådana appar och där jag bor (en by) är utbudet av dejter litet! Jag vill tillägga att det är så tråkigt att så många känner att det är viktigt att vara perfekt på ytan och mår så himla dåligt av det. I slutändan är det ju ändå den icke-perfekta människan som man vaknar med på morgonen, rufsig och grusig, som är ens kärlek.

    Ta hand om er! <3

    Trådstartaren

    Tack för en sån klok och fin kommentar! <3

    Åh, ja precis! Det är ju människan bakom och de inre kvalitéerna som är det primära egentligen. Att hitta en livspartner som man är kompatibel och mår bra tillsammans med.

    Satt idag (återigen på zoom) och analyserade mig själv och upptäckte då att fan jag ser iaf snäll ut (och är snäll), det kan ingen klaga på. Blev då medveten också om det här med att ha jobbat med sig själv och försökt fila bort de sämre sidorna i sin personlighet. Börjar känna mig klar och nöjd nu. Folk brukar säga att jag är rolig, charmig, trevlig och en bra lyssnare. Det borde räcka för att hitta en partner? Ska framöver försöka fokusera mer på att lära mig olika saker, gå djupare in i det. Försöka släppa det här med självutveckling. Det kanske också bidrar till mindre stress och självmedvetenhet menar jag. Skapa distans och balansera upp det istället med något utanför en själv – typ kunskap.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 23 totalt)
22

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.