Hem > Forum > Ensamhet > Ofrivilligt celibat och ensamhet

Ofrivilligt celibat och ensamhet

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Hej.

    För snart ett år sen blev jag dumpad av mitt ex, som hade träffat en annan. Jag har inget agg mot henne, hon var den mest underbara tjej man kan önska sig, och jag hoppas hon är lycklig nu.

    Men för mig började helvetet. Jag fick regelbundna panikångestattacker, och kunde inte sova. Jag utvecklade ett självbeskyllandebeteende över vad som hänt. Kroppen fylldes med skam, skuld och självhat som inte går att beskriva. För ett år sedan kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att man kunde hata sig själv såhär mycket. Jag har träffat psykolog och kurator, men ingenting har hjälpt. Tankarna är där dygnet runt.

    Jag har insett att jag aldrig kommer att träffa någon ny, jag kommer aldrig få uppleva den kärleken jag en gång fick uppleva. Jag kan inte ens ha en konversation med en tjej längre.

    Jag har läst om begreppet ”incel” och ser vilken syn de har på samhället, och kvinnor, och det här är min absoluta mardröm. Jag dör hellre än att bli så.

    Jag är medveten om att samhället inte är skyldig mig någonting, och att närhet och kärlek inte är en mänsklig rättighet. Men är jag skyldig samhället någonting?

    Jag har haft aktiva självmordstankar nu i 2-3 månader, och de växer för varje dag, jag vet inte hur länge till jag klarar det här. Är det så själviskt att avsluta tidigare för att slippa gå den här framtiden till mötes? Finns det någon som känner igen sig? Hur lever ni såhär? Den ENDA anledning till att jag fortfarande är vid liv är för att jag vet hur det skulle förstöra min mor, men rösterna håller på att rättfärdiga döden varje dag, och jag är inte rädd för att dö.

    Jag vill dö.

     

    Avatar

    Jag har varit ensam hela livet, önskar jag hade haft ett ex.

    Frågeställningen du gör på slutet känner jag igen mig själv i. Att gå i de tankarna är verkligen utmattande, jag förstår att du är trött. Jag har inte svar på de frågor du ställer, men jag vet att du förtjänar att må bra och att det finns fler som känner som du gör. Du är inte ensam!

    Sättet du pratar om ditt ex på är så fint. Jag tycker det är väldigt vackert att du tänker så högt om henne, även fast ert förhållande tog slut. Hur skulle det vara om du kunde tänka på samma sätt om dig själv? Kan du, för att använda ett engelskt uttryck; ”cut yourself some slack”? Du har trots allt gått igenom en stor förändring i och med uppbrottet. Att ett kärleksförhållande tar slut kan upplevas som traumatiskt. Du behöver, precis som alla andra, tid för att läka och förståelse. Framförallt från dig själv!

    Mitt tips till dig är att försöka hitta dig själv (corny, men det finns en poäng i det!), vad tycker du om att göra? Vad gör dig glad? Och framförallt, vad tycker du om med dig själv? Om du kan fokusera på dig, dina behov och försöka göra dig själv lycklig varje dag tror jag det kan hjälpa. Vad det än är, stort eller litet, försök hitta lyckan. Du förtjänar att vara lycklig. Du förtjänar kärlek.

    Ta hand om dig. <3

     

    Jag har också varit ensam i stort sett hela livet. Egentligen tror jag att jag behöver lite kärlek av en tjej och då menar jag inte att ha sex med henne bara en kram hade räckt…jag hade ett fint minne av en tjej dom minnena försvann men har nu kommit tillbaka när jag har det extremt jobbigt. Jag vet att jag aldrig kommer få träffa henne fast det är det enda jag vill, så måste jag träffa nån annan tjej eller kompis för att glömma dom fina minnena….jag skulle också vilja dö men egentligen vill jag ju inte det heller…

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.