Hem > Forum > Ensamhet > Nervösa skratt

Nervösa skratt

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Under de senaste månaderna har jag nästan betett mig på gränsen till maniskt i sociala situationer. Eller ok, maniskt är nog ordet. Exempelvis i skolan för en tid sedan så skrattade jag så hysteriskt att jag nästan fick yrsel själv. Pratade även sönder läraren vid ett tillfälle. Kom hem och kände bara att vad fan håller jag på med och varför beter jag mig såhär? Läraren gav mig senare långa och märkliga blickar. Något hon aldrig tidigare gjort. Men jag förstår henne. Likadant är det på mitt extraknäck att jag bara skrattar hela tiden när jag pratar med andra. Det är ett ytterst märkligt beteende och jag vet inte alls vad det handlar om, men kanske är det tidigare mobbing som spökar; ett försvar jag byggt upp för att inte göra mig sårbar?

    Imorse hade jag ett missat samtal från min högsta chef och blev helt paralyserad, fryste nästan fast, av det. Kunde inte förmå mig göra något under de två timmarna det tog innan jag fick veta vad hon ville mig. Hon har aldrig ringt mig tidigare. Det visade sig att hon bara undrade om jag ville jobba ikväll. Kände mig så dramatisk som gick runt övertygad om att jag skulle utsättas för ett obehagligt och nedbrytande ”allvarligt samtal” och förmodligen därmed få sparken ögonaböj. Det måste vara mina tidigare arbetsplatser och sociala mobbing i andra sammanhang som spökar att jag är paranoid. I påskas fick jag även ett sms ifrån samma chef och jag hade inte lagt in hennes nummer och blev så berörd när jag förstod att det var hon att jag höll på börja gråta. En chef som önskar mig glad påsk, wow! Aldrig varit med om något liknande. Inga agendor från henne, heller.

    Framstår i mellan åt som en oerhört splittrad person. Ingen tar en på allvar. Det blir så konstigt. De kan också tycka jag är helt blåst. Inte undra på. Som inte kan hålla ihop sig själv ens. Säger ofta till mig själv, ta dig samman kvinna. Men det går inte. Och så nervösa skratt på det. Beter mig inte så med personer som jag litar på, vilket är jäkligt få.

    Varför skrattar jag så nervöst hela tiden? Är det så enkelt att jag bara är obekväm och inte litar på folk längre? Känner skräck om jag inte lättar upp stämningen? Kafkastämningen gör då inträde – så som förr? Jag förstår inte. Gör ni?

    Trådstartaren

    Men gud jag tror redan jag fattar. Det handlar om att jag nog kompenserar. Upplever jag motparten vara stel så vill jag lätta upp stämningen. Är någon otrevlig och svår/aggressiv så reagerar jag med att skratta för att jag känner mig hotad och min PTSD blommar direkt upp – vilket jag inte orkar med. Det här är en motreaktion för stress. Så ju osäkrare jag är på motparten desto mer speglar jag en total motsats till vad den ”sänder ut” för signaler/språk. I skolan exempelvis är folk ganska knepiga ärligt talat. Liksom svåra att ha å göra med. Jag är inte van vid ett sådant inbundet folk. Därav blir jag som en liksom utåtagerande ande, typ. För jag tycker det är obehagligt med den där stela stämningen och när folk liksom inte säger nåt.

    Det handlar nog också om uppväxten där man fick agera motpol till atmosfären. Var min storasyster deprimerad fick jag agera ”ankaret” och ”ljuset”. När det var kaos hemma så slutade jag kommunicera mina behov – jag anpassade mig helt enkelt, även om det också ju är problematiskt på andra sätt att anpassa sig just så.

    För ett tag sedan var jag i en miljö där det fanns mycket glädje och då slutade jag med mina nervösa skratt- kände äntligen att jag kunde landa -på riktigt. Det var en fantastisk upplevelse.

    Jag skrattar alltså av osäkerhet. När jag tycker världen är obehaglig och jag inte kan sätta fingret på varför eller förstå det riktigt, då skrattar jag nervöst. Nu när vi ska med i Nato har jag upptäckt att jag flinar åt det. Att nu ska vi ta en risk som jag egentligen är en motståndare till, vad trevligt det ska bli.

    Det jag tänker är lite liknande du själv skriver, att du skrattar för att du är obekväm och skrattet kanske lugnar ner dig/ skyddar dig? Du kanske inte vill att någon ska känna utanförskap som du gjort och därför försöker ha en skämtsam stämning? Jag tycker det är fint att du bryr dig om andra och gör ditt bästa. Det finns säkert de som uppskattar att du skrattar och lättar upp stämningen och tänker att ”vad skönt att hon vågade va oseriös” eller liknande.

    Såg ditt tillägg efter jag skickat mitt svar, vad bra att du kom fram till det! Det låter som en rimlig anledning.

    Trådstartaren

    <3 Tack! Ja jag har märkt att det är lite spridda skurar hur det här tas emot. De på jobbet verkar märkligt nog tycka det är okej, tror jag. Speciellt killarna gillar mig mer än tjejerna känns det som spontant. Misstänker att det handlar om att män kanske ser en som charmig eller nåt i detta med en liksom lite halvsnurrig tjej. Medan kvinnorna där är lite mer allvarliga och ”kräver” att man är seriösare av sig. I skolan tror jag alla utom kanske två tycker att jag är en mycket konstig person. Det är kanske litegrann så att de ju inte får se en mer vardaglig sida av mig, så som folk som känner mig gör. Jag är inte såhär hysterisk annars – tack och lov. Jag är egentligen en person som är född med ett ganska tungt och melankoliskt grundtemperament. Ser ofta ganska ledsen ut, så det här är ju jättekonstigt på flera plan.

    Pratade faktiskt om det här med ens sårbarhet i förra veckan. Berättade för min handläggare på AF hur dåligt jag mått på den där arbetsplatsen och min rädsla för att hamna i samma situation samt min medvetenhet om att jag är mer lyhörd för andras sinnesstämning än gemene man är. Med ett tufft bagage blir man lätt mer på sin vakt på andras humör. Och precis som du säger, ”sämre” stämning triggar, väcker obehag som man gör allt för att slippa känna och man antar en hysterisk ton som inte är den man egentligen är och som är oerhört tröttande.

    Så, vi har identifierat ”problemet” och hur det får oss att känna och agera. Frågan är vad man gör åt det. Hur blir man mindre sårbar och inkännande ? Och hur hittar man balansen. För liksom man vill ju samtidigt inte bygga en mur runt sig som gör att man inte heller uppfattar när någon i ens omgivning mår dåligt och behöver bli sedd. Jag har ingen aning hur man ska tackla detta (ännu) 🙁

     

    Trådstartaren

    Bra fråga vad man gör åt detta! Funderar också på det. Minns när jag som yngre arbetade i kassan på ett kafé att jag registerade noga den här dynamiken att ifall jag var ubertrevlig så kunde jag ibland få iskalla responser på det. Oftast inte ska tilläggas. Men när jag mot kyliga personer agerade lika kyligt tillbaka så började de ”bjuda till” och kanske till och med överkompenserade mig – log stort och brett och ville få bekräftat att jag tyckte om dem. Kanske är det så att vi människor gärna vill skapa en balans generellt i relationer?

    Med det sagt undrar jag om jag ska vara lika allvarlig tillbaka när exempelvis mina klasskamrater är sådär allvarsamma och tystlåtna? Låta det få vara så, acceptera det trots att jag tycker det är lite obehagligt. Tillåta mig landa och kanske heller inte bidra till den sociala gemenskapen, precis som de inte gör det. Tror de skulle börja agera annorlunda då eftersom någon måste ta den rollen när obehaget i gruppen växer att ingen säger något. Så istället för att skratta och släta över när jag blir rädd  och därmed kompensera genom att ofta överrösa med empati och värme, ska jag alltså öva mig i att spegla exakt samma energi tillbaka, tror jag. Det kanske kan vara givande att testa i alla fall.

    Att skratta såhär är ju också att inte ta sig själv på allvar, och heller inte stanna upp och ifrågasätta när någon är uppenbart otrevlig och ohövlig emot en.

    På jobbet letar jag hela tiden tecken på att de ska mobba mig men det händer inte och det känns helt absurt. I skolan däremot är det såna tendenser att jag ser andra fara illa och snudd på även jag själv om jag inte passar mig. Där måste jag sluta skratta. Som tur är har jag bara tre träffar kvar där (klar på måndag) och sedan behöver jag aldrig mer sätta min fot där.

    En terapeut påpekade faktiskt det här för ett par år sedan. Han sa att varje gång jag beskrev ett trauma eller en plågsam händelse så avslutade jag med ett skratt. Jag tror att jag gör så när jag känner mig förnedrad.

    ”Att skratta såhär är ju också att inte ta sig själv på allvar, och heller inte stanna upp och ifrågasätta när någon är uppenbart otrevlig och ohövlig emot en”

    Det är väl det som är grejen. Att man går kringelikrokar istället för att rakt sätta ner foten när någon är otrevlig. Och jag tror att översittare närmast luktar sig till personer med den här ”vekheten”.

    Bättre vore…än att liksom ducka… att hitta styrkan att säga ifrån. Hur otäckt det än känns. Det behöver ju inte betyda att man startar världens konflikt utan mer att man påpekar att personens beteende inte är ok. Och vänder ryggen om den andre vill starta ”krig”. Jag tror man på sikt växer av det. Får lite mer skinn på näsan allt eftersom.

    Jag sa verkligen ifrån på vidriga arbetsplatsen i början. Känner att jag gjorde allt för att inte bli trampad på. Försökte allt möjligt och kringelikrokade. Bet ifrån att deras beteende inte är ok. Skojade till det ibland istället. Körde med syrliga kommentarer mm. Inget blev bättre…mer än för en kort stund. Så jag tystnade tillslut. Tappade orken ,vilket inte är underligt med tanke på hur dåligt jag mådde i slutänden. Ibland måste man nog inse och acceptera att problemet inte är en själv utan andra… för att släppa taget. Och det tog tid för mig. Alldeles för lång tid. Men jag tror det är dilemmat för alla som blir illa behandlade på en arbetsplats. Man vill bli bättre behandlad men samtidigt tassar man på tå och biter ihop för att inte göra situationen värre och samtidigt är man även rädd att förlora jobbet och inkomsten om man sätter ner foten ordentligt. Liksom man är i underläge i dubbel bemärkelse 🙁

    Jag är glad att du har hittat en normal arbetsplats där man behandlar varandra bra. Jag hoppas innerligt att du kan slappna av och känna dig trygg med tiden 🙂

    Jag är ambivalent när det gäller att komma ut på en ny arbetsplats. Både vill och inte vill. Är rädd att bli behandlad på samma sätt. Vet inte om jag orkar en ”vända” till även om jag förhoppningsvis kan ta till andra strategier i så fall och förhoppningsvis inte har en chef som blir aggressiv och/eller hotfull för minsta lilla.

     

    ”En terapeut påpekade faktiskt det här för ett par år sedan. Han sa att varje gång jag beskrev ett trauma eller en plågsam händelse så avslutade jag med ett skratt. Jag tror att jag gör så när jag känner mig förnedrad.”

    Jag gör likartat när jag ska berätta om något traumatiskt jag varit med om. Avdramatiserar det med att hålla en lättsam ton. För mig handlar det troligen om att se och berätta det ur ett fågelperspektiv för att inte väcka upp de känslor jag kände då…

    Trådstartaren

    <3 Tack för kloka ord och tankar!

    Visst är det så att man som överlevare nu av mobbing av arbetsplatser behöver känslomässigt förstå att det inte är farligt längre att stå upp för sig själv i andra sammanhang?

    Tänker på det du skriver om att i den arbetssituationen var det lönlöst att agera på ena eller andra sättet och hur det skapar känslor av vanmakt och maktlöshet. Kan så relatera till det. Det slog mig nu att jag har med mig den ”världsbilden” in i den här nya arbetsplatsen och i skolan.

    Exempelvis har jag en kille i klassen som blev lite utstött i början av terminen men som numera sitter och himlar med ögonen när andra pratar. Hade jag varit modig borde jag i fredags räckt upp handen på ett zoom-seminarium och sagt inför halvklassen och läraren att jag reagerar negativt på att personen x sitter och himlar med ögonen och vill flagga för att människor kan ta illa vid sig av det beteendet, att han gärna får sluta upp med det (som pågått i månader).

    Jag ska försöka vara modig i framtiden men jag känner mig livrädd för att bli mobbad själv ifall jag skulle göra något sånt. Även fast jag läst artiklar där studier visat att just sånt minskar mobbing, att man minimerar även sin egen risk. Men jag vet inte alls om jag är ”frisk nog” från PTSD då att jag skulle klara av att genomföra det.

    Arbetade en period på en arbetsplats där det fanns en kvinna som skämtsamt (men också på allvar) gick under namnet ”häxan”. Jag insåg att hon var narcissist, men det gjorde inte mina andra kollegor som brukade driva om hennes iskyla och lynniga sinne. Varje gång de gjorde det trodde jag klockorna skulle stanna, jag blev livrädd eftersom jag har erfarenhet av narcissister skulle jag aldrig drömma om att våga skämta så på deras bekostnad, för jag vet att det finns en pris. Men mina kollegor hade inte den erfarenheten, de visste nog inte vad de gjorde. Jag tänker att det också är ett exempel på hur man kan bli bränd och därför tappa modet. Typ bränt barn skyr elden.

    Ditt sista där om att bränt barn skyr elden. Jag försöker  mer se det som att våra erfarenheter har rustat oss både med radar och stark skyddsutrustning. Vi har lättare än andra att identifiera tex narcissister och har kunskaper i hur vi skyddar oss. Det gäller bara att hitta lugnet och tilliten till oss själva och till den styrka vi faktiskt har, tänker jag. Möjligen är vi något trasiga och lite knasiga numera. Men vi är fortfarande här och kämpar vidare.

    Jag förstår till fullo rädslan att säga ifrån. Speciellt när man har svåra minnen som fortfarande kan spöka i både kropp och huvud i vissa situationer.(ptsd) Känner själv en liten gnagande oro att våga säga ifrån igen efter det att min chef blev så hotfull och aggressiv mot mig.

    Man får väl försöka hitta ett sätt att fejka mod tills man hittat modet på riktigt 🙂

     

     

    Trådstartaren

    Du är klok <3 Talade med en kompis igår där vi båda fick syn på att vi genomgående talar om oss själva i negativa ordalag mer eller mindre hela tiden. Vi upptäckte att vi kanske borde se lite mer positivt på oss själva framöver =) Kom direkt att tänka på det nu när jag ser hur du formulerar det istället – pekar på styrkorna. Tycker det var så himla fint, tack! <3

    Känner mig dock faktiskt knasig rakt av, haha! Jag har ärligt talat blivit lite konstig av alla dessa trauman. Det får vara så, kommer förmodligen rätas ut framöver =)

    Tack igen för bra tankar!

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.