Hem > Forum > Ensamhet > Närhet.

Närhet.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trådstartaren

    Det var så längesen jag fick riktig närhet. Men så i helgen fick jag äntligen hud mot hud, inte sex, utan bara närhet. Någons armar runt min kropp och jag runt dennes, inget annat än närhet, riktigt fin sådan. Och så fort det känns så jävla rätt så går det inte, jag gick därifrån med en panikattack smygandes. Och efter detta insåg jag hur ensam jag är, hur jävla längesen det var jag faktiskt fick riktig närhet av någon. Kan man bli rädd för närhet? Vad fan är det som skrämmer mig så mycket? Vet inte vart jag ska vända mig riktigt, ingen av dem jag känner verkar förstå mig heller. Eller förstå mitt behov av närhet.

    Hej! Närhet är inget naturligt för mig. Avstår jag det blir det värre, utsätter jag mig för det så känns det bättre. Men enbart min partner lär få vara nära mig. Undviker att skaka hand om det går, undviker random kramar etc.

    påtvingad närhet är lite som klaustrofobi för mig, man känner sig instängd och fångad. Leder till ångest och känslan av att vilja fly.

    Tror flesta med autistiska drag, eller som haft en lång period av ensamhet eller dåliga erfarenheter av närhet kan känna igen sig där 🙂

    Viktigt att återintroducera närhet långsamt, viktigt att ha ett förtroende och trygghet med personen så man undviker paniken. Brukar hjälpa mig att vara ärlig kring det, så andra förstår.

    Trådstartaren

    Exakt så, inget naturligt här heller som du säkert förstod, men jag vet att det behövs. Jag vill ha det naturligt, jag vill kunna öppna upp mig helt med det eftersom jag verkligen älskar närhet och beröring. Gillar det från rätt person på mina villkor men det är då fan alltid bara sex i skallen på männen, trots att jag tydligt förklarat att jag bara vill ha någon att hålla om/ hålla om mig, inget mer.

    Förstår hur fel detta är och låter nu men det har gått så långt så jag har gått med på sex trots jag sagt att jag inte vill bara för att få min förbannade närhet. Men de slutar ju bara med grov ångest.

    Men så fick jag iallafall närheten i helgen, den trygga varma, kändes som att man smälte ihop till ett. Det får mig såklart att känna hopp i denna sexuellt kåta jävla värld vi lever i, förstår även varför paniken kom när jag väl läser vad jag skriver.

    Vet inte vad jag försöker komma fram till 😂, vill bara få ur mig hur trött jag är på kåta karlar så det gör att jag blir tillbakadragen.

    Det var så längesen jag fick riktig närhet. Men så i helgen fick jag äntligen hud mot hud, inte sex, utan bara närhet. Någons armar runt min kropp och jag runt dennes, inget annat än närhet, riktigt fin sådan. Och så fort det känns så jävla rätt så går det inte, jag gick därifrån med en panikattack smygandes. Och efter detta insåg jag hur ensam jag är, hur jävla längesen det var jag faktiskt fick riktig närhet av någon. Kan man bli rädd för närhet? Vad fan är det som skrämmer mig så mycket? Vet inte vart jag ska vända mig riktigt, ingen av dem jag känner verkar förstå mig heller. Eller förstå mitt behov av närhet.

    Kan det möjligtvis vara så att en kram är ett ”säkert avstånd” när man behöver en nära kontakt? Jag tänker att det mest privata och personliga är just en sexuell akt… lyckligtvis så finns det folk som du, människor som förstår hur speciellt det är. Man har självrespekt och dignitet, värdesätter man detta så är det klart att man får ångest när det inte känns genuint. Jag tycker det är en riktigt fin egenskap 🙂 Jag undrar om, just för att det är så speciellt och privat, att man möjligtvis kan drabbas av rädsla för att bli avvisad. Att bli avvisad när man gjort sig som mest sårbar är en fruktansvärd känsla.

    Massa kramar på dig!

    Trådstartaren

    Säkert en fin egenskap, låter som det när du skriver sådär. 😊 Men jag önskar att behovet vore mycket mindre, känns som att jag hade mått betydligt bättre då med. Eftersom jag inte får sånna riktiga kram-kramar eller någon närhet alls mer än det vardagliga av kollegor/familjen då jag är singel och rätt så jävla ensam, så känner jag verkligen att det ställer till det i psyket. Sen är der inte säkert att närhet hade löst alla mina 99 problem men kanske några av dem. Grubblet kanske hade slutat med. Vem vet…🙃

    Minns inte sist jag låg och kliade på någon och bara njöt av värmen från hans hud… förutom då denna ”kram” jag skrivit om där uppe, där vi verkligen blev ett. 😔

    Får väl se närhetsbehovet som min starka sida tillsvidare, en vacker dag hoppas jag på att få tillbaka den närhet jag sökt + lite till.

    Tack för ditt svar och kram tillbaka!

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.