När livet hinner ikapp

Ny här så jag tänkte berätta lite om mig och mina problem.

Blev sjukskriven för ett tag sedan pga att min arbetssituation gav mig ångest, och det är liksom nu jag på riktigt har börjat fundera över hur mitt liv ser ut.

När jag var yngre hade jag många vänner, men med åren har det liksom tunnats ut, till slut hade jag en väldigt nära vän kvar.

Men som senaste åren umgås vi allt mer sällan, livet kommer i vägen och allt sånt för dom kan hända, och nu under jag ju att jag inte har en enda vän, jag umgås med maken och barnen men sen finns det inget mer.

Har sagt till mig själv att det är bättre att inte ha några vänner, det blir lugnast så…men inombords så skriker min själ efter någon att ringa till, att kunna åka och hälsa på bara en liten stund

Men då kommer också tankarna om att det är ändå ingen som vill vara vän med mig, varför ska jag uppta någons tid när dom ändå har annat för sig?

Vem vill vara vän med en så trasig person som jag?

Ja det blev ett rörigt inlägg, men det är så här min hjärna fungerar…om någonkänner igen sig, eller känner att ni vill skriva en rad så skulle ni göra min dag☺

Tänk inte sådär om dig själv! Finns personer som verkligen vara din vän, som jag till exempel. Jag med glädje skulle vara din vän utan tvekan.

Jag känner likadant… Jag är HELT ensam, inga vänner. Är kroniskt sjuk, långtidssjukskriven och har en man som vill skiljas.

Hoppas att det löser sig för dig iaf!

Det är ju egentligen hjärtskärande att det finns så många ensamma människor och jag försöker verkligen att inte tänka så om mig själv men det kommer dom på automatik nu för tiden.

Har bättre och sämre dagar som alla andra, den senaste tiden har det varit fler av det sämre slaget men jag är iallafall glad att jag har min familj, utan dom vet jag inte vad jag skulle ha gjort, och tack för att ni skriver så fina saker till en främling, vi alla förtjänar att ha åtminstone en nära vän att lita oss mot när saker känns jobbiga☺

Om du verkligen vill ha någon att ringa till så tycker jag du ska ringa din vän! Om du hade varit i vägen för din vän så hade din vän säkert sagt det till dig. Du är inte i vägen och din vän kanske saknar dig!

Självklart håller jag även med dom andra som skrivit här, du kan alltid skriva till nån av oss om du har tråkigt.

<3

Har det ungefär som dig TS.

Som barn, tonåring och fram till jag var 45 hade jag så många vänner. Jag var populär och den all vände sig till.

Nu är jag utmattad har ångest och känner mig deppig.

Då drar jag mig för att hålla kontakten med vänner och familj.

Så det rinner ut i sanden.

Har min man, min bästa vän.

Samt två vänner som vet vad ångest är.

Men nu tkr jag att när jag messar, pratar lr mailar med dem så låter jag som Fru Miserabel. Det är inte så kul för dem.

Usch idag har jag sådan hemsk ångest. Haft sedan jag vaknade.

Maken jobbar och tränar.

Jag ligger utslagen med fläkten på dricker vatten och känner mig ensam. Fylld av ångest och yrsel.

Inte blev det bättre av att min mamma dog för 6 månader sedan. Och min hund dog för 2 månader sedan.

Fattas bara att vårt hem brinner upp också så det blir riktigt hemskt.

Du verkar trevlig och RAR. Bra att du har man och barn.

Själv kan jag inte få barn (se där ännu en munter mening).

Min svarta humor och självironi har hjälpt mkt då livet varit som värst.

Nu tänker jag mest ..jaha vad ska hända härnäst.

Ringa en vän orkar jag  inte.

Sitta och mumla om mitt tragiska liv.

 

De lever socialt, jobbar är ute.

Jag är fast i en kropp som inte lyder.

Då tar psyket stryk också.

Här är du aldrig ensam.

Fy vad varmt det är idag..och igår.

Värmen ger mig mer ångest och yrsel.

Det är många som är ensamma även i tvåsahamhet. Tack och lov är jag inte en av dem.

Säger jag nu…då kommer väl maken hem och vill skiljas.

Kram till dig och alla ensamma.