Så här är det, för mig: jag har ingen släkt som jag har någon kontakt med och ingen familj heller, trots att jag har både barn och barnbarn. Alla är arga på mig och tycker att jag är kritisk, negativ och toxisk och därför pratar de inte med mig om det jag har gjort, så att jag kan försöka rätta till det. Nu kan jag inte göra någonting, för de svarar inte på tilltal. Jag grattar och önskar god jul och så, men får sällan ett svar tillbaka. Om jag någon gång får till en liten dialog, så blir det som att mina frågor om hur man har det tas som kritik. Istället för att det är som jag menar, för att jag vill veta för att jag bryr mig. Att mina vuxna barn skulle bry sig om mig finns inte på kartan. Det är säkert mitt fel, för att jag har uppfostrat dem så illa och bara mitt fel, för att jag var ensam ansvarig för deras uppfostran.
Men i alla fall är det nu så att jag inte har någon närmaste anhörig. Jag bor ensam sedan ett par år och min före detta har varit min anhörig men jag kan inte hänga på honom bara för att jag inte har någon annan som kan ha koll på att jag fortfarande lever.
Så jag har försökt ta upp kontakten med gamla vänner och bekanta. Föreslagit att vi hittar på något för att jag behöver komma ut. Och för att ventilera mina komplicerade relationer med barn och ex och umgås lite, inte för att jag vet hur det ska gå till, men det går lättare om man har någon att umgås med. Trodde jag, ja.
För det blir nästan samma drama! Jag vet inte om folk är överkänsliga eller vad det är jag gör, men när jag har fått till en dialog och kanske rentav en träff, så blir det konstig stämning och jag står som ett frågetecken. Man svarar inte på tilltal och känner sig kränkt. För att jag har gjort något som har fått den andra att känna sig si och så! Vad ska jag göra åt det vet ju ingen. Det hjälper inte att jag ber om ursäkt för det var inte alls min mening, för nu var det såhär det kändes och det var mitt fel! Och när jag tar på mig att jag har gjort fel men inte menat att såra och kränka så hjälper det inte. Det känns så förfärligt att känna på det sättet som jag har gjort att den andra känner. Nu behöver man ta en paus ifrån mig som får en att känna såhär! Okej, säger jag och ber om ursäkt ännu en gång och tar på mig all skuld för det jag har gjort. Men inte för att jag har fått någon att känna sådant som den känner!
Så nu har ännu en person mindre i mitt sociala nätverk. Jag vet att man ska prata med vänner, familj och bekanta så att man får stöd, men jag får inte till det. Ska jag gå på charmkurs eller ska jag skaffa ett trygghetslarm och ett husdjur? Hur gör folk som har så dåliga relationer att normala människor skyr en som pesten och kvar finns bara knepiga typer som man måste förhålla sig till så de inte blir kränkta? Finns det någon specialistmottagning för en sådan som mig?
Tänk, det känns mycket bättre nu när jag har fått ventilera! Vore kul om någon vill kommentera och kanske känner igen sig.
