När är det dags att ge upp?

[Indigo Qugimo]

Jag har kommit till en punkt där jag har börjat reflektera över livet,och jag har insett hur likgiltig och ointresserad jag har blivit med åren.Visst orkar jag med mitt liv,men hur vanligt är det att man upplever det mesta man gör som meningslöst tidsfördriv?Hur vanligt är det att man mitt i livet frågar sej “var det här allt?vad var meningen med mitt liv?Kunde det inte lika gärna ha kvittat?”

Jag ser mej omkring och ser människor som verkar älska att leva,men jag förstår dom inte.De flesta verkar ju vilja stanna här så länge som möjligt,medan jag har börjat se fram emot den dagen då jag äntligen får sluta.Jag får ju ändå inte ut nåt särskilt av att leva.Hur länge ska man vänta på att livet ska börja?

Nu kanske nån säger att man har ansvar för sitt eget liv.Att fylla det med saker som gör det meningsfullt och som man mår bra av.Man måste tänka positivt,inte ge sej,ständigt sträva vidare.”Tappa inte sugen.Världen är full av tappade sugar”.Men om man försöker och ändå bara känner att det är likgiltigt och meningslöst tidsfördriv?Man gör momenten,men det ger ingenting.

När är det dags att ge upp,lägga ner,kasta in handduken och acceptera att livet är ett hopplöst projekt?Nu svarar nån säkert “du är bara deprimerad.Ta ett piller så blir allt bättre”.Jag tror inte att det är så.Jag reflekterar bara över livet.

Låter som det kunde varit jag…har precis likadana tankar.Det är mkt prat om att fylla livet med det man tycker om, som att livet var ett smörgåsbord för alla!Så ÄR det verkligen inte. Det finns vissa människor som alltid har otur men verkligen försöker att kämpa, men det blir bara problem och elände.Själv har jag aldrig lyckats få vänner, fast jag är omtänksam tillitsfull och smidig. Hade en familj som inte orkade  tycka om mig tillräckligt.Det är inget man väljer.

Jag vill leva, men bemötande från vården får mig att ge upp.

Önskar jag orkade ge tillbaka.

Med risk för att vara personen som säger till dig att pillret så tycker jag inte att man ska vara rädd för att försöka komma tillbaka till livet med hjälp av medicin. Det har varit det enda som hjälpt mig, för man klarar inte av att ”rycka upp sig” när man är deprimerad. Försök att göra något du aldrig gjort förut. Helst något som du alltid velat göra fast det måste det inte vara. Bara det är något annat än det du brukar göra. Känns det som att det blir ett stort projekt så gör det litet och enkelt då. Det behöver inte vara som i Yes man-filmen där du måste säga ja till allt. Ta en annan väg hem, säg något mer än hej till personen som sitter i kassan på Ica. Vad som helst bara det bryter av det liv som du tycker är så tråkigt. Det kanske inte förändrar ditt liv redan nästa dag till att bli perfekt, men att göra samma skit dag ut och dag in, det är det som är farligt. Vad har du att förlora? Och en dag händer något som du inte kunde förutse därför att du är utanför din vanliga rutin. Ta hand om dig, bara du vet vad du behöver.