När andra skojar på ens bekostnad

Låter ju som att du blivit hackkycklingen. Ignorera och skratta inte. Le inte. Du kan säga om någon säger något ”Det där sa du inte för att vara snäll”.

Förstår att det är jobbigt när chefen markerar mot dig.

Hur länge ska du jobba där?

Hur reagerar du när de skämtar om dig?

Är det en liten eller stor stad du bor och jobbar i?

Åh nej, så jäkla dåligt och fånigt med skylten!

Låter som ett jobbigt ställe och det är för jäkligt att de skämtar på det sättet! Var själv med om nyligen att en kollega skämtade om min dialekt på ett icke-roligt sätt. Vad är det för fel på folk?

Jobbigt när man känner att det finns några underliggande problem eller personligt missnöje som man liksom inte har med att göra. Ibland finns det en flytande frustration eller ilska som riktas mot ”lättta mål” som nyanställda och vikarier. Kan det vara något sånt?

Tycker också att du ska markera mot skämt på din bekostnad och orättvisa anklagelser. Ett  ’hur menar du?” med allvarlig ton kan vara avskräckande. Fast det är så himla svårt när man blir överrumplad av så låg nivå.

Håller helt med om att det är mindre intelligenta (och mindre socialt begåvade) människor som håller på så här och de försöker sätta krokben för att de märker att du kan springa snabbare. Krokben kan dock fälla den snabbaste så försök bara övervintra, strunta i socialt ansvar, se till att du mår så bra som möjligt med de vettigare kollegorna och fokusera på nya mål tills du kommer därifrån skulle jag säga.

All styrka till dig!

Jag brukar ha en lågmäld inställning när jag kommer till ett nytt ställe för att känna av stämningen och anpassa mig därefter.

Att komma som ny och läxa upp befintlig personal och ställa saker till rätta är enklaste sättet att bli illa omtyckt.

Alla ställen har sitt företagsklimat. En del är toxiska.

När jag var frivillig inom militären när jag var yngre så märkte jag av det här med konkurrens. När folk börjar motarbeta dig, och hugga dig i ryggen. Jag blev befäl och gruppledare, men det var flera som ville bli det.

En stil jag ogillar mycket. Falska människor som jag inte har mycket till övers för. Intressant detalj var att de mest falska människorna jobbade inom offentlig förvaltning privat. Vet dock inte om det var generellt. På mitt nuvarande jobb är jag chefen men vi har ingen sådan stämning. Men det är ett litet företag.

Hoppas att mötet på tisdag går bra. Är det ett möte som är planerat sedan länge? Eller är det påkallat med kort varsel?

Haha, sådana argument fungerar inte på mig. Jag saknar karaktär, moral och heder. Jag är en praktiker.

Men att komma in på ett nytt företag och börja försöka ändra på saker är lite som att skriva ett bokreferat utan att ha läst boken.

För att ändra måste du först se och förstå hur dynamiken och företaget fungerar. Innan du gör något. I lunch-rummet. Är det egna platser? Sätt dig inte på en stol som är upptagen även om det är ledigt. Fråga vart det är ledigt. Skämta lite om stolarna. Sånt går alltid hem.

När du är en i gänget kan du börja påverka och ändra. Min inte innan dess. Börjar du för tidigt så kommer du inte att ändra på något. Bara att bli illa omtyckt.

Det är min tes.

En rolig grej i sammanhanget. Du säger att du läst 7 år på universitetet. Du skrev på något annat ställe att du bor i Stockholm. Du och jag har förmodligen träffats. Jag har brukat hänga nere på Universitet i många år. Jag sticker dessutom ut från mängden där.

Jag tror att ålder brukar göra oss mer ovilliga till förändringar. Det drabbar oss alla, men är mer tydlig på en del än andra. Jag försöker aktivt motverka detta genom att försöka ha ett öppet sinne för förändring och nya saker/intryck. Men lika öppen som ett barn är jag ju inte längre tyvärr.

Ju mer vi går i samma hjulspår och samma mönster. Desto mer ovilliga blir vi att ändra på detta. Det är min tes.

Ja… Det kan jag tänka mig. Även om jag inte levt i en sådan familj där någon ska utses till syndabock på det sättet. Var det du när du var liten? Utslängd när du var 13? Hur länge var du borta då? Vart tog du vägen? Ångrade hon sig?

Min familj var mest… Vad ska man säga? Jag höll mig på min kant så mycket som möjligt. Sen när vi pratade var det mest föreläsningar om hur allt jag gjort var fel och vad jag borde göra. Ledtråd, gjorde man det så var samtalsämnet något man inte gjort. Aja, lite åt det hållet! 😛

Ahh brukar sitta däromkring när jag är inne i Stockholm och vill jobba ifred. Enkelt att parkera och ligger bra till i förhållande till mitt kontor. Skoj. Hur känner jag igen dig?

Haha, nä. Ålder är bara en siffra, eller fyra i mitt fall om man frågar ungarna. Skoja, jag är ungefär lika gammal som du är.