Någon som vill ha en online-kompis att prata med?

[Pink Sypopi]

Anonym skrev:

Hej! Jag undrar om det finns någon där ute som vill ha en online-kompis att prata med? Själv har jag känt mig ensam ett tag nu, jag flyttade till en ny stad för att läsa, det blev inte som jag tänkt mig och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare. Jag skulle vilja prata med någon som känner liknande eller bara allmänt också känner sig ensam, det kan vara om situationen man befinner sig i eller också bara tankar och idéer allmänt om livet. Det skulle vara härligt om det blev mer än ett inlägg 🙂

[Pink Sypopi]

Hej

Har också gjort ett inlägg om en chattvän.

Just för jag känner mej ensam.

Vet inte kanske vi skulle göra ett försök.

Hej !

Gärna det 🙂

Vill du chatta här eller via något annat media ?

[Pink Sypopi]

Vet inte vad som blir bäst. Vad tycker du. 😕😀

Hej återigen här på Mind Forumet.

* Hur mår Du nu?

* Förlåt om jag var för NERE i mitt mående i mina föregående inlägg under helgen.

* Om Du vill prata med mig så finns jag här anonymt via MiND Forumet.

Önskar dig en fortsatt trevlig Måndagskväll…

Kram på dig…

Ev. på återseende här…

Hej igen!

Tyvärr inte så bra idag, all oro och stress gör att jag inte kan tänka klart och jag sitter här i utlandet och ska försvara ett grupparbete imorgon och måste göra en presentation men kommer ingen vart. Känner verkligen inte igen mig själv, jag har alltid varit väldigt effektiv men nu bara händer inget, det är läskigt. Det också blandat med att jag känner mig fruktansvärt ensam och illa tillmods över hur mitt liv gick så snabbt från att vara bra till såhär.

Jag fortsätter gärna prata med er båda här på forumet.

Hur tar man sig tillbaka från detta?

God kväll här på Mind Forumet.

* Jag som har högt IQ och väldigt intelligent plus alla mina begåvningar vet precis vad du går igenom…

* Jag har både varit framför- och bakom skolkatedern i ung åldern…

*Det är lätt att säga via nätet, forumet här inom MiND, men jag kommer ihåg när jag kände mig pressade läggen i skolan som både elev och lärare på samma gång… Då gjorde jag något speciellt som funkade på mig, en dos av att gå in i sig själv i trans, och ihop med “fokuserad musik”, inte hårdrock pratar jag ABSOLUT inte om här, t.ex. klassisk musik eller pianomusik ihop med det jag numera gillar trance, enbart exempel för dig, självklart får du välja själv vad som känns bäst för dig i dina studier…

* Och långa promenader / löpning ihop med ovanstående musik är också ett exempel.

* Hallå där, DU är absolut inte alls ENSAM.

* Jag är bakom dig nu och vi försöker stötta varandra eller prata / lufta lungorna via ordformuleringar här på Mind Forumet och är en oerhört bra ventil för människor som inte mår bra av olika anledningar oavsett i vilken av livets olika skeden…

* Jag som har varit med om såååååååå OERHÖRT mycket i livet och är 33 år och sätt sååå mycket död på kort tid och SORG finns det fullt av hos mig…

* Mitt liv har vänts UPP och NER i sååå många gångers förtvivlan, sååå livet är oförutsägbart ifrån mitt perspektiv…

* Och ett ett väldigt oskrivet blad…

* Den frågan Du ställde är jag nog inte expert på att svara på även fast jag har utbildning inom psykologi och psykiatri… Förlåt mig att jag nu inte alls svarar dig på just den specifika frågan… Kanske en annan dag… (Ska själv ev. få läggas in…)

* Är med dig och tror på dig att du kommer lyckas med ditt grupparbete och presentationen oavsett vad det är för ämne inom etc i det land du befinner dig i utanför Sveriges gränser…

* Hoppas Du äter & dricker någon form av vätska, t.ex. vatten, te / kaffe, mjölk, juice etc mellan studierna och inte slarvar med det…

Önskar dig en fortsatt trevlig Tisdagsmorgon…

Var rädd om dig också…

Kram på dig…

På återseende…

[Pink Sypopi]

Hej

Låter tufft. Du känner press. Hoppas du kunde rensa skallen så du kunde bena ut vad som har viktigt och bra i ett arbete.

Ni verkar vara mycket bättre människor än mej.

Ni har trots allt åstadkommit något. Tyvärr blev det aldrig så för mej.

<span style=”line-height: 1.5;”>Promenader är bästa sättet för mej att rensa huvudet. Men ibland om det är riktigt jobbigt kan det hända att jag ger upp och blir kvar i sängen för det blir så tungt. Men då är det om relationer som är viktigast för mej. Där jag absolut inte får göra fel för det är så skört.</span>

Hoppas det löser sig för dej.

 

God e.m. här på Mind Forumet.

* Har dagar jag INTE alls vill gå upp heller men jag TVINGAR upp MIG…

* Så DU är absolut inte alls ENSAM om att må så pass dåligt och ligga i sängen…

* Åstadkommit något, jag känner mig sååå fruktansvärt DÖMD och mer därtill inom mig och personligen känner jag INTE alls att jag har åstadkommit något alls i livet…

* Går med starka självmordstankar… även fast jag försöker aktivera mig genom olika saker etc…

* Har legat fast i sängen min i mina fruktansvärda händelser och tusentals bilder/videosekvenserna jag bär på…Och bara gråtit sönder mig sååå oerhört mycket… Kort sammanfattning.

* Vi alla har våra dagar som sagt…

* Ev. På återseende…

Hej!

Jag skulle jätte gärna ha någon att prata med om allt möjligt. Har ett stort berg av ångest, självkritik och annat som ligger i grund för detta och att dela det med någon som förstår kan man säga är “drömmen” även att lyssna är jag stort intresserad av. jag har min vårdkordinator men vi träffas 1 gång varannan vecka och det räcker uppenbarligen inte:/ känner mig väldigt ensam även fast jag har massor av människor runt mig så tack att du gjorde denna “post” det fick mig att registrera mig här och känna hopp

(Detta går till alla som skrivit som är intresserade)

Mvh

Jag finns här om du vill prata, förstår vad du menar i det du skriver.

Hej igen där ute,

Tack ni fina som svarar och skriver, det känns skönt att man inte är helt ensam i detta trots allt…

Jag testade det där med långa promenader för att rensa huvudet, det hjälpte ändå,även om jag är långt ifrån frisk så har jag blivit lite lugnare, tack!

Det som dock har kommit över mig nu istället är känslan av blasé. Inte som att jag inte får ångest över saker längre, jag är fortfarande extremt självkritisk och vaknar upp och känner stress över allt jag borde göra för att försöka ändra på mig själv men samtidigt har jag börjat känna att det inte spelar någon roll, jag spelar ingen roll för jag har försummat mig själv och kan inte bidra med något till någon längre. Vänner, familj, nya personer, känslan är samma, jag bara försummar deras tid och kan inte känna någon lycka över något. Det är nästan läskigare än när jag var ledsen…

 

Någon som känner igen sig, går det över ?