Hej! Mitt första inlägg här. Har alltid känt att jag lider av ett i-landsproblem…
Är en 30-årig man som bor i Stockholm har massor av diagnoser men är otroligt funktionell i vissa aspekter, andra inte.
Bipol-1(rapid cycels, mycket mixed i ensamhet)
ADHD,
ASD(asperger) är mina bekräftade diagnoser.
Har jätte hög logisk IQ och nära Savant-minne när det kommer till intressen, också väldigt kreativ, och socialt intelligent. Det är jätte bra på papper, men inte så jäkla praktiskt.
På jobbet har jag alltid sen ung ålder varit betraktad som ett geni, eller naturbegåvad. Här är jag en extrovert ledare och beslutsfattare, introvert specialist eller rådgivare och sakkunnig. Är därför bortskämd med bra lön och förmåner och frihet. Tänk att man ändå har problem 🙁
På min fritid har jag antal intressen som inte är i linje med mitt yrke, då det blev för mycket att både jobba och ha intresse inom samma område.
Ända anledningen att jag lever är för att min konstanta kunskapshunger får mig att temporärt glömma allt negativt, alla sociala grejor, det stora mörka tomrummet och tid. Dator/TV-spel kan i perioder hantera detta också. Eller självmedicinering såklart.
Största problemet är nog egentligen att jag känner att andra inte förstår mig, känner mig mer som en alien/robot än människa.
Därför känner jag hellre inte några behov av att umgås med andra. Även fast jag konstant längtar efter att umgås med någon.
Jag låter generellt bara folk se min arbetspersonlighet. Senaste året har jag börjar visa mer och mer av mina andra drag dock. Det känns bättre, men svårare att ha sociala relationer, för då är jag helt plötsligt väldigt excentrisk och konstig. Föder också en otrolig avundsjuka från många när de inser att jag har väldigt lätt för saker. Så måste alltid dölja några delar av mig själv och intressen så jag verkar mer ”normal”.
Jag är personligen väldigt accepterande, empatiska och snäll. Få verkar dock acceptera mig när jag är mig själv. Alla accepterar min arbetspersonlighet(Roligaste är att min arbetspersonlighet är vad jag skulle kalla psykopat, det är min personlighet utan känslor, min robotfasad).
Men är ju ingen psykopat, vill vara mig själv. Detta var något jag insåg efter att ha gått in i väggen första gången. Kostar mycket energi att konstant vara selektiv med information. Speciellt eftersom jag vill dela all information, älskar både att lära ut och att lära.
Jag vet att jag kommer dö ensam, men känns jobbigt att leva ensam.
