Min vän har förändrats

Jag har en nära vän som jag känt i över tio år. Vi har haft otroligt roligt ihop och har kunnat prata om allt. Vi har båda haft det tufft i livet på olika sätt, och båda har kämpat med psykisk ohälsa. Vi har varit väldigt öppna med hur vi mår och har kunnat stötta varandra. Vi brukar höras minst en gång i veckan.

Det senaste halvåret har jag känt att min vän har förändrats. Jag har upplevt att han blivit mindre entusiastisk inför olika aktiviteter, att han antagit en buttrare attityd och framför allt att han verkar ha blivit mycket mer ointresserad av andra människor. Han har alltid varit väldigt empatisk och omtänksam, men nu upplever jag honom som kall och som att han inte riktigt bryr sig. Han resonerar kring andra människor på ett sätt som inte alls är likt honom och blir märkbart upprörd om jag inte ser situationer eller människor på samma sätt som han. Om han t.ex. är upprörd över att han anser att en annan person har gjort fel, då ska jag också bli upprörd över vad han anser att denna person har gjort och ondgöra mig över detta. Något som kan vara svårt då jag dels ibland ser situationen med andra ögon, dels inte alltid har varit närvarande vid tillfället i fråga. Jag kan stötta min vän genom att t.ex. föreslå att han ska träffa personen för att prata ut, men jag kan inte alltid ondgöra mig över personen och kalla denne för idiot.

Allt detta är tecken som jag skulle tolka som att min vän mår sämre, men i samband med att han började förändras så började han också prata om hur mycket bättre han mår. Och tänk om det faktiskt är så…? Tänk om den här “nya” personen (ja, jag upplever att han har blivit en annan) är den han innerst inne är? Vi tränade tillsammans för två månader sedan och det var första gången som jag upplevde att “förvandlingen” var fullbordad, att den person som jag känner och tycker om inte längre fanns kvar. Jag upplevde då att det var extremt svårt att få kontakt med honom och han verkade ganska ointresserad av att umgås.

Sedan den träffen har han inte tagit kontakt med mig. Jag har skickat två meddelanden och frågat hur han mår, men han har inte svarat. Så samtidigt som jag är orolig för honom så känner jag mig så sjukt ensam. Jag känner att jag bokstavligt talat har förlorat min närmaste vän. Han finns ju inte kvar. Personen därinne är en annan.

Usch, vad tråkigt att han har förändrats så! Förstår att det måste kännas väldigt märkligt för dig att han inte längre är den personen du en gång kände och tyckte om.

Har du testat att prata med honom om det? Han kanske behöver en “wake up call”? Det är mycket möjligt att han inte själv inser att han förändrats till det sämre. Kanske är det hans sätt att må bättre. Att klanka ned på andra och på så sätt undvika att reflektera över sitt eget beteende.

Jag tror i alla fall att det skulle vara nyttigt för dig att lufta till honom hur du känner. Sedan kanske inte han tar emot det som du vill, men då har du i alla fall försökt. Vill han vara sådan, då kanske det är dags att ni går skilda vägar.

Anonym skrev:

Usch, vad tråkigt att han har förändrats så! Förstår att det måste kännas väldigt märkligt för dig att han inte längre är den personen du en gång kände och tyckte om. Har du testat att prata med honom om det? Han kanske behöver en ”wake up call”? Det är mycket möjligt att han inte själv inser att han förändrats till det sämre. Kanske är det hans sätt att må bättre. Att klanka ned på andra och på så sätt undvika att reflektera över sitt eget beteende. Jag tror i alla fall att det skulle vara nyttigt för dig att lufta till honom hur du känner. Sedan kanske inte han tar emot det som du vill, men då har du i alla fall försökt. Vill han vara sådan, då kanske det är dags att ni går skilda vägar.

Ja, det är möjligt att det är så, att han mår bättre av att klanka ner på andra och låta bli att reflektera över sitt eget beteende. Min upplevelse är att han numera vill att andra människor ska vara på ett sätt som han tycker är optimalt, annars är det “ingen mening” att umgås med dessa personer. Han har börjat med att bara svara på meddelanden där själva ämnet intresserar honom. Om någon t.ex. skriver och berättar om sin fotbollsmatch så svarar han inte, för han är inte intresserad av fotboll. Träffas man IRL och berättar att man har gjort någonting roligt/jobbigt som inte intresserar honom så får man knappt någon respons alls.

Jag ska göra som du föreslog, och berätta för honom hur jag känner.

Fy. Låter jobbigt. Hoppas att ni kan hitta ett sätt prata på.

Kom ihåg att ta hand om dig själv också, så att du själv håller medan du stöttar. Här finns jättebra tips för den som står nära någon som har det svårt, deras material har hjälpt mig mycket: http://www.nsph.se/projekt/anhorigprojektet/

Vad svårt! Har du pratat med honom än? Jag läser gärna hur det går för dig. Det är sorgligt om han förlorar delar av sig själv som du tycker om, samtidigt som det förstås är mer komplext än så. Vad ska man känna liksom? Glädje över att han säger sig må bättre? Ledsenhet över förändrad vänskap? Både och?

Kan du koppla hans förändring till någon händelse i hans liv, någon särskild omständighet som kan ha drivit fram den?