Min reflektion är det enda som inte övergivit mig

Mitt 21 åriga liv har aldrig varit simpelt, under min uppväxt vart jag slagen och på andra vis fysiskt disciplinerad av mina föräldrar när jag inte varit tillräcklig. Atletiskt spelade jag innebandy i ungdomslandslaget och akademiskt hade skolans bästa betyg men ändå var jag värdelös.

Eleverna på min första skola brukade ta mina saker, slå och kasta saker på mig. Sen hemma fick jag utstå samma sak för att jag tillåtit dem andra barnen ta sakerna som föräldrarna köpt med sina pengar. Ingen på skolan hade ett intresse för mitt välmående, antingen så hade de inte sett något eller så hade de sagt åt dem men till ingen nytta.

I 5an hotades jag till livet och fick mitt hus äggat och stenat, som jag återigen vart beskylld och bestraffad för. Min rektor meddelade oss att de inte kunde garantera min säkerhet och att jag från och med då skulle gå till skolan på egen risk (trots skoltvång). Så jag fick tillslut en som de kallade det en ”livvakt” som skulle följa mig runt under skoltiden tills jag tog grundskoleexamen.

Men på gymnasiet vart jag behörig till en skola som var en helt annan, jag behövde inte rädas att bli misshandlad eller få mina saker stulna av mig. Dock hade jag fortfarande problem hemma med en fientlig atmosfär där jag ännu vart slagen och hotad. Jag minns ännu hur min far sade att han ”kunde vänta några veckor tills jag fyllt 18 så han gladeligen kunde sitta inne för en liten misshandel”.

Jag började gömma alla mina betyg och uppgifter hemifrån och brände alla brev från skolan om frånvaro, betyg eller utvecklingssamtal. Bara för att säga det går bra som vanligt A och B på allt. Men i verkligheten så klarade jag knappt E nivån längre. Jag gick dygn utan att sova och mina lärare började lägga märke till detta. Så det slutade med att skolsköterskan började ha dagliga samtal med mig om skolan och situationen runtom.

Men jag var noga med mina val av ämnen och nämnde aldrig nått om hemmet. När jag väl nämnde det månaden innan jag fyllde 18 så vart hon skrämd och kontaktade SOC, men de besvarade oss med att de inte kunde göra något då jag var så när 18 års ålder.

När studenten närmade sig var det full fart i klassrummet och alla var så lyckliga att dagen var snart kommen. Men inte jag. Själv var jag stressad av att försöka beta av 10 kurser på 2 veckor för att förhoppningsvis klara en ytterst orealistisk examen.

Sen var dagen kommen när alla mina klasskamrater firade ett slut på studierna och när mitt fiasko var fullbordat. Ingen examen och behöva låtsas bland andra studenter att man lyckats så väl som man sagt att man gjort.

Så efter examen så jobbar jag nu inom samma företag som min far och låtsas ännu till denna oktoberdag att allt är väl mellan oss och att vi är en vanlig lycklig familj.

Nu trampas jag med svår PTSD, Ångest, Utmattning, en Ätstörning och inget till socialt nätverk omkring mig. Inga vänner, ingen familj och endast min reflektion att tala med.

J.

I hear you. Så ledsen för allt du varit med om. Du är verkligen en överlevare! Ett varmt hjärta verkar du ha också. Hoppas att du som verkar väldigt talangfull på mycket, kommer långt här i livet. Du om någon förtjänar det.

Blir väldigt ledsen och besviken när jag läser din text. Vilken förnedring och vilka svek du har behövt gå igenom, för vad? Jag hoppas att du tar dig igenom det här, att du en dag får allt du önskar! Vet faktiskt inte om jag hade klarat det du gått igenom…och fortfarande måste bli påmind om…. Strider mot allt mänskligt värde. Önskar jag kunde göra allt ogjort, ingen ska behöva gå igenom det du behövt göra! Både fysisk och psykisk misshandel utan dess like, med ett resultat du måste bära och försöka läka.

Så ledsen för din skull! Och jag tror att även du innerst inne vet att det inte är du som gjort något fel, utan tanken: Varför?! Vad är det för fel på dessa människor som har kunnat utsätta dig för allt detta…Hoppas att du i framtiden på något sätt läker och får frid! Du verkar vara en fantastisk och enaståendes person- på många sätt och vis.

Anonym skrev:

Så efter examen så jobbar jag nu inom samma företag som min far och låtsas ännu till denna oktoberdag att allt är väl mellan oss och att vi är en vanlig lycklig familj. Nu trampas jag med svår PTSD, Ångest, Utmattning, en Ätstörning och inget till socialt nätverk omkring mig. Inga vänner, ingen familj och endast min reflektion att tala med.

 

Dagen jag börjar lukta gubbe
slår jag mig ner i soffan
med spelkontrollen i handen
inseende att åren går
utan att minnet förstår.
Den där lukten
dinglandes mot väggen
en oljig hand om halsen,
mustaschen och de tjocka läpparna
på en 60-talist
som bara för en kutym vidare
till en ny generation.
Dagen jag börjar lukta gubbe
inser jag hur kort ett liv är
när tjugo år försvinner på ett ögonblick
och jag förstår hur lite som behövs
för att jag ska bli en 80-talist
som bara för en kutym vidare
och hur mycket som krävs
för att det inte ska bli så.

 

Du borde sluta låtsas. Bra att du reflekterar och står pall för det! Men fortsätter du låtsas så där slår det tillbaka en dag. Har man blivit slagen är det en hård kamp att ta med sig till framtiden och det egna föräldraskapet.