Jag blir också ensam på midsommar. Har inte många vänner och inser att det enda jag kan göra är att försöka hålla skenet uppe. Har inhandlat det mesta som hör högtiden till i matväg förutom alkohol. Får försöka göra det till en trevlig kulinarisk tillställning. Jag är lite av en social-ensamvarg och har alltid varit det. Gillar att finnas i sociala sammanhang men hamnar i en existentiell ensamhet i det oftast, mycket pga av min bakgrund i livet. I mina kärkeksrelationer har jag alltid haft ett behov av att vara själv med egentid. Då har den varit självvald.
För en tid sedan levde jag i ett förhållande och kände trygghet och gemenskap i det. Efter separationen bråttas jag mer och mer med insikten att jag under åren valt bort gamla vänner för att jag valde att leva upp i mitt förhållande. Det priset betalar jag nu på många sätt. Min sambo var min närmaste och bästa vän. Nu finns inte hen kvar längre och jag har hamnat i en livssituation som bitvis känns jobbig. Jag försöker vara aktiv på olika gruppevents som anordnas i en storstad nära mig men det botar inte den inre ensamhet som jag burit på i väldigt många år. Det känns också som jag förlorat en stor del av mig själv efter separationen.
Har tankar på meningsfullheten i livet och ibland också om det är värt att fortsätta kämpa. Jag har barn och vill finnas där för hen i framtiden men hen börjar bli vuxen och skaffar sig mer och mer ett eget liv. Det är ju så det ska vara, att ens barn prövar sina vingar. Det är ett kvitto på att man ändå lyckats uppfostra en självständig individ som börjar ta ansvar för sitt eget liv. Det ger mig känsla av lycka!
Har börjat att gå hos psykolog och vill hitta mig själv och balans i mitt liv.
Snart midsommar och den kommer jag tyvärr tillbringa ensam. Tragiskt skulle de flesta säga, men jag får trösta mig med att vi är många som har det såhär i Sverige 2020. Kanske en klen tröst men ändå en tröst.
