Mår så väldigt dåligt ikväll

Jag är en 19 årig tjej som bor ensam i en stad där jag inte känner så många. Ingen familj, inga vänner. Bara en pojkvän som själv är psykiskt ostabil och även nu bortrest. De senaste veckorna har det skavt lite i vår relation på grund av hans mående, och det påverkar såklart mig i form av katastroftankar och osäkerhet. Han har dessutom bott här i hela sitt liv och har massor av vänner och familj här som alltid vill umgås med honom, medan jag har ingen. Det blir som att jag bara sitter här och väntar på honom och tänker på vår relation medan han har fullt upp med annat.

Ikväll är jag här igen, ensam. Och jag vet inte hur länge jag kommer vara det. Kan vara en dag, kan vara en vecka. Men jag får panik i kroppen när jag tänker på det. Är ensam ganska ofta och långa perioder för att jag är arbetslös just nu, men nu orkar jag inte mer. Har gråtit hela dagen. Gått ut och satt mig vid busshållplatser och parkbänkar bara för att få komma ut ur lägenheten. Vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag har INGEN. Och jag vet inte hur man skaffar vänner, jag är ju arbetslös och bara vandrar omkring här hemma på dagarna och försöker få tiden att gå. Jag kan ju inte bara gå ut på gatan och börja prata med folk. Har gått med i olika Facebook-grupper för sånna som söker vänner men det händer lixom aldrig något. Jag får panik. Ingen undrar hur jag mår eller vad jag gör. Ingen vill umgås. Ingen ser att jag ligger här och gråter. Har till och med gråtit utomhus bland folk på parkbänkar och sånt i ren desperation men ingen gör ju såklart något. Får en dålig känsla i magen vad jag än tänker på, på ett väldigt obehagligt sätt. Nu är det Lördag kväll och jag sitter bara och gråter. Jag vet inte vart jag kan vända mig, vart jag kan hitta gemenskap. Tror inte jag har sagt ett ord på hela dagen. Jag behöver någon, nu. Jag vill inte ha det så här längre. Jag gillar inte att jag blir så beroende av min pojkvän, jag vill ha egna vänner. Jag fastnar i mitt huvud när jag bara sitter såhär, tänker idiotiska katastroftankar. Det är tortyr.

Finns det någon där?

Hej!

Jag förstår vad du menar, har inte heller några vänner o har inte haft några på länge. Efter ett tag känns det liksom som att man inte finns, som att man bara är ett spöke som drar runt o gör ingenting. O som du säger, det går liksom inte bara skaffa vänner, man måste ju träffa dom nånstans.

Ibland åker jag bara buss ut i ingen stans, när jag kommer fram går jag av o röker o väntar på bussen hem igen. Det känns bara bättre när man kan låssas att man har nått att göra, att man är påväg nånstans.

Det här låter kanske konstigt, o är självklart ledsen att du är i den här situationen, men det känns typ skönt att hitta en tråd med en annan person som inte har några vänner. Det det känns typ som att varje gång man går in på forum om ensamhet är det massa person som har vänner men ändå känner sig ensamma. Fattar att det också är sjukt jobbigt, men får mig att känna mig ännu mer som en alien när till och med ensamma personer har vänner.