Man kan väl se alltid på hur någon annan mår?

Njae, jag tycker att de tecken jag ser kan visa hur personen verkar må just då när jag ser dem.  Men jag vet ju inte om det är tillfälligt, något som hänt den dagen eller om det speglar deras mående. Jag vet ju inte alls varför folk har olika uttryck heller eller om min tolkning stämmer.Jag gillar själv inte när folk säger att jag ser glad, trött eller ledsen ut eller liknande

Intressant fråga! Vill du att andra ska lägga märke till mer hur du mår?

Det beror nog på.

Dels är vi olika bra på att läsa av andra och sedan tror jag att folk har lätt att misstolka. Är man något korthuggen för att något i livet är jobbigt kan det lätt tolkas som att man är irriterad på den andra personen, är man trött kan det tolkas som att man är oengagerad osv. Det är nog ofta så att man kan registrera att något inte är som vanligt men mycket svårare att veta vad det handlar om, om personen inte uttryckligen säger det.

En annan aspekt av det hela har faktiskt att göra med respekt. En del kan uppleva frågor kring hur man mår som väldigt invasiva. Man förutsätter då att om den andra personen vill prata om det som är jobbigt så kommer den att be om stöd. Annars registrerar man det men gör ingen grej av det eftersom att man antar att den andra personen inte vill att någon ska veta om det.

<3 Oh ja!

Tror också människan fungerar så att just när man märker att man ser en person och utan att de säger något, utan att ens behöva ögonkontakt, man vet inte alls vad de går igenom, så får man känslan av att något inte står rätt till. Det är den där första känslan av obehag i magen, den där känslan av att något är ”fel, det är ju den som får en att stanna upp och tänka: vad är det egentligen jag känner här? Vad är det för något som jag reagerar på?

Igår var jag med om exakt det suget i magen när en person var utanför i en grupp. Det var uppenbart att han led, och ändå valde ingen att agera. Det är just så mobbning får fäste ju: istället för att närma sig den som är utanför, ser folk bort. De låtsas som att de plötsligt inte kan läsa av en människas känslomässiga tillstånd, och på så sätt skapas ett avstånd. Att sakta avhumaniseras kallas väl det fenomenet.

Det är just den passiviteten som gör att de som är utsatta känner sig ännu mer ensamma och övergivna. När människor som man trott varit ”vanliga” och omtänksamma börjar ta avstånd, kan det kännas som ett slag rakt i hjärtat. Det gör fruktansvärt ont.

Jag tror snarare att majoriteten av människor inte gör det alls. De flesta är upptagna med sina egna tankar och liv, och underskatta inte hur pass ickeobservant den genomsnittliga människan faktiskt är.

Kanske man också kan se det som att den här förmågan att läsa av andra har starka evolutionära rötter?

För länge sedan, i en mer primitiv värld, var det ju avgörande för vår överlevnad att kunna känna igen när någon var i fara, ledsen eller glad, för att bättre förstå deras behov och kunna hjälp till, eller för att skydda oss själva. Och det här mönstret lever kvar idag, även om vi kanske inte alltid är medvetna om det?

Många människor tror jag alltså absolut har en förmåga att fånga upp dessa signaler (verkar ju ganska oroväckande annars..) utan att riktigt tänka på det, att det är en storts ”instinktiv förmåga”.

Det kan ju också vara en fin påminnelse om att vara mer uppmärksam på hur andra mår, även om de inte uttrycker det med ord? Och kanske också att vara lite snällare mot oss själva när vi ibland missar dessa signaler från vår omgivning i en ibland hektisk vardag?