Log mot dem, grät hemma
-
Jag har aldrig egentligen haft vänner. Vart mobbad och utefrysen hela mitt liv, mobbningen har även sträckt sig till min familj och som vuxen kan jag nu se lite tydligare kring just de. (typ som att min mor antagligen är narsesist, men skit i det nu)
Så jag har liksom ingen, ingen “på riktigt” om vi säger så. Och sedan unga år har jag lärt mig att man inte visar sina känslor, för ingen bryr sig. Kunde på riktigt ha ett fullt panikångest anfall och mina föräldrar brydde sig inte. Va bara bättre att inte visa något liksom.
Idag kuggade jag på uppkörningen, ingen egentligen big deal många har gjort de med och man får prova igen. Bara sugit med 1300kr i sjö, men men. Det gjorde mig dock ledsen, inte för att jag egentligen trodde att jag skulle klara det, men jag vet inte helt. Blev ledsen liksom. Och pågrund av min uppväxt är mitt försvar att le och skämta om det typ, lossas som att de inte spelar någon roll typ. Men det gjorde det. Jag tror en del va för att jag aldrig trodde att jag skulle klara teorin men uppkörningen, blev tvärt om. Var jag glad över teorin? Ja men inte mer än “Å, klarade Nice” typ.
Har bokat ny tid för uppkörning, då de grejerna jag kuggade på typ inte går att öva på i mitt fall (gällde framför allt att jag satt i en liten lätt bil och är van vid stor tung bil. Så hade svårt för farten och bromsa i tid) Behöver fixa körkort då jag inte längre kan ta mig till jobbet i tid, bussarna går åt helvet, men har ingen att övningsköra med längre. Så de ända jag kan göra är att boka om och köra igen. Jag vet att de felen jag gjorde inte har vart ett problem tidigare. Absolut kan boka körlektion, men då kan jag inte köra upp igen denna månaden (ekonomi) och behöver egentligen körkortet senast 15 oktober.
Så ingen vet om att jag grät väll hemma över kuggningen. Ingen vet om att jag kommer vrida och vända över detta och ältra allt som sas i feedback. Och jag känner mig bara så ensam.. Ingen som ser att jag mår dåligt över det, och i framtiden igen som kan fira över det.
Jag skött upp körkortet för att jag viste att jag mådde för dåligt och att de samt bil bara skulle bli ett verktyg till att bli fri. Så samtidigt vill jag fria lite att jag typ är nästan förbi den delen. Men samtidigt vet ingen om det heller.
Jag är reserverad för att folk har skadat mig, folk forsätter att skada mig. Och det är också ledsamt att de kan skada när jag också tar avstånd från dem. För jag blir ju lika ensam.
Jag vet inte riktigt. Var som sagt ledsen men höll det från världen, för ingen vill veta eller stötta ändå.
Fan ta allt detta!
Lät sluta med att de blir ett medel ändå, allt är ju liksom skit avsett.
Du är inte ensam… Ingen tröst, men de flesta människor bar på skit som de tror de är ensamma om. Du är en tuff och bra person för att du vågar uttrycka det du gör… Alla här håller på dig och din lycka… PK
Tja,
Känner igen det där när man börjar få insikt om sina föräldrar till exempel.
Mitt råd till dig är att göra som jag har gjort. Dela upp de svåra momenten i din tillvaro i bitar. Du vet att körkortsproblemet är temporärt. Det kommer att lösa sig. Dessa “små saker” kommer du att ta dig igenom.
När det gäller att du inte känner att du har någon nära så vet jag exakt hur ont det gör. Det kommer krävas mycket mod från din sida att släppa in folk och våga låta dig bli sårad. Jag tror det är viktigt att försöka se sig själv lite utifrån här. Detta kommer inte vända på en dag, men du har makten att ändra på den här situationen. Du är ung. Jag vet att det inte hjälper att jag säger så. Men du kommer hamna i massor av situationer där du stöter på folk som kan vara din nästa bästa vän till exempel. Jag började skriva dagbok. Dels för att få skriva av mig lite. Men det gav mig också en rätt bra överblick på hur jag agerade och spenderade min tid.
Fanns massor av saker som var så lätta att ändra på som jag inte sett innan.
Må väl
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.