Lmfaooo

Jag är inte insatt i din situation alls, finns här tillvägagångssätt som skall följas eller? Jag tänker att du skriver att problemet är ditt och inte andras?? Ful kan man ju kanske vara men det ligger väl ändå mest i betraktarens öga, medioker däremot är ju ngt man själv kanske kan påverka, vad är det som behöver ändras?? Ser jag till mig själv och de relationer jag haft kan jag ju se att de partners jag haft följt en viss mall, det är ju även ngt jag idag som 40plussare kan se ett problem i och försöker påverka i en annan riktning bara för att. Jag vet inte men det känns ändå som att det här är en form av självkritiskt problem som kan påverkas, jag har sannerligen haft fel förut men känslan säger ändå att du dömer ut chanserna ngt orättvist?? Hur gammal är du, om man får fråga? Vad tror du skulle kunna utgöra en lösning på problemet?

Blue: För att skriva det rakt ut, det är den gulliga saken som kallas för ❤️hederskultur❤️. Om jag inte var medioker så hade det kanske varit lättare för mig att skita i det. Om jag var snyggare+smartare+starkare så hade det varit lättare att hitta en partner som är värd det, och ändå kunna lämna en familj som jag älskar mer än mitt liv. Kanske övertala dem, jag vet inte.

Okej hederskultur, innebär det detsamma som att din familj försöker hitta din partner i ngn form av ”bortgifte” ? Och hur strikt är det isåfall reglerat?? Här är jag ju som helylle, priviligerad, svensk, vit och man lite lost så du får ursäkta. Jag tillhör ingen religion men var gift med en kvinna som kom ur den svenska frikyrkan vilket bjöd på utmaningar men inget som var av den kalibern att det var ett hinder, utmanande absolut men inte mer. Jag försöker verkligen tänka mig in i en situation för att kunna bolla nån idé men du får lov att utveckla tankegångarna och problematiken du står inför?? Jag är som person ganska lösningsorienterad åtminstone vad gäller andras problem, har mycket svårare att komma vidare och lösa mina egna 🤷🏼‍♂️

Tror även du är inne på ngt med övertalning, jag väljer att läsa det som en form av kommunikation och det är ju inte helt sällan just det, kommunikation, faktiskt löser problem 🙂

Kan absolut inte se mina föräldrar göra det med mig. Det är inte så extremt, tack och lov. Det handlar snarare om att de ska hitta någon, och jag får då valet att antagligen säga ja eller nej. Men helvetet skulle bryta loss om jag skulle dyka upp med en pojkvän, det är också ett faktum.

Det är lite därför jag var tyst om det, för varje gång den diskussionen tas upp känns det som det endast blir politiskt.

Hej,

Förstår att det här inte är en enkel situation! Blir faktiskt lite orolig för dig om att tvingas giftas bort eller att du fruktar att behöva leva ensam när du så gärna vill ha en kärleksrelation.

Funderar på det du skriver om att du varit på Tinder i någon vecka men sedan blev väldigt rädd. Kan säga att jag också liksom “spårar ur” när jag försöker inleda någon relation. Får oerhört starka självhatiska tankar. Samtidigt tycker jag mig märka att dramatiken kring det hela kanske kan minska lite för varje gång man försöker. Tänker att du kanske kan pröva att utmana din rädsla där och testa igen? Är inte precis heller någon inre eller yttre skönhet. Men kanske kan man hitta någon som är likadan som en själv? Skitsamma om det är “vackert” eller vad det nu är. Man kan ju dela humor eller se på världen på liknande sätt? Tycka om varandras sällskap oavsett “kvalitéer”.

Värme

Red Simyna: Är definitivt inte i risk att giftas bort. Oroa dig inte. Liksom om jag är dramatisk, så förstår jag. Jag blev skiträdd för jag blev rädd att jag antagligen skulle bli upptäckt och kände att det var fel. Samtidigt började jag känna för den killen. Kanske för att det är första gången jag gör något sådant. Kanske bara att mitt liv då var tråkigare än var det är nu, och detta var iaf något kul som hände.

Vill absolut inte oroa någon. Min sits är inte akut, utan bara irriterande.

Well! Lycka till med allt, håller tummarna för MrDreamKurd eller vemhelst du nu vill ha trillar din väg på ett eller annat vis 🙌🏼

Ah då förstår jag bättre! Är med nu på vad du menar med att du blev rädd och varför det kändes så fel. Ledsen att jag läste in saker om mig själv istället. Fint att du kände något för den där killen och att det var roligt under den tiden som det varade. Bra start tänker jag! Finns det någonting som skulle kunna få dig att ändra dig och aktivt ta språnget att vara mer på t ex Tinder och där igenom öka chanserna att hitta den där personen som är värt risken?

 

Blue: bästa scenariot.❤️ Annars önskar jag att jag inte kände en sådan ensamhet från första början, eller ett sådant behov av romantik.

Red: Liksom det är inte så diskuterat, så jag förstår dig reaktion fullt ut. Inget att be om ursäkt för. Men jag är inte rädd för tinder ifall jag får känslor för någon. Det är vad reaktionerna från min familj blir, vilket jag inte ens vill veta av. Tror inte att jag kände något seriöst, utan det var bara att det var något som hände. Mina vänner var upptagna, åtminstone de jag inte hade glidit ifrån. Liksom kanske är mitt liv bättre nu. Mitt liv är fortfarande torrt, men inte till den graden tror jag.

Kan relatera lite till just att föräldrar inte accepterar ens partner, även om det definitivt inte är på någon nivå av hederskultur. Handlar istället om att vara bisexuell men att få höra ett helt liv hur fel det är mm. Även att leva under en form av förtryck som kanske påminner om hederskultur har jag också erfarenhet av pga. traumatisk uppväxt med misshandel från föräldrarna. Nu hjälper inte det precis dig här i din livssituation! Känner bara hur jag blir liksom så fylld av en önskan om att du ska få träffa den här killen och få uppleva äkta kärlek och romantik! Och även då att familjen med tiden på något sätt kan hantera det utan att det spårar ur fullständigt. Så sitter jag här och hoppas!