Hem > Forum > Ensamhet > Längtar efter en flock

Längtar efter en flock

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag känner mig inte hemma någonstans, tänker att det är väldigt vanligt bland människor idag. Även de som inte är till synes ensamma, de som har familj eller ett jobb, jag menar att jag tror inte jag är ensam med att känna såhär egentligen. Ju mer jag pratar med andra om hur de verkligen känner sig, desto mer verkar det som att alla lider på liknande sätt, innerst inne.

    Jag tänker att hur vi lever just nu, särskilt i städer, inte är optimalt för människan. Jag tror mycket på att vi är en social art som är i stort behov av egentligen ständigt sällskap. En flock eller en grupp, en större familj kanske. Där alla är accepterade, alla har sin funktion. Är någon annorlunda så får den göra eller bidra på ett annorlunda sätt. Mer acceptans.

    Våra liv består i princip enbart av olika former av konsumtion. Även relationer känns som konsumtion, hur vi byter ut varandra, letar efter partners eller vänner som ska komplettera en idé vi har om oss själva, med mera.

    Jag har inga allvarliga psykiska problem, längre. Har gått i terapi i flera år, har trauman och många svårigheter bakom mig, men jag vet orsakerna till mitt mående, min uppväxt och sådant. Däremot vantrivs jag i det här samhället. Jag vantrivs i staden jag bor i och med människorna jag vistas bland. Inte för att det är något fel på dem, absolut inte, jag skulle säga att jag tycker väldigt mycket om människor. Men jag tycker inte om det som händer när folk är tillsammans, oftast. Jag har alltid varit oerhört känslig för signaler, och intryck med mera. Jag märker direkt när någon mår dåligt, och alla omkring mig verkar liksom stressade, som att de bara vill ”komma vidare”, vill någon annanstans hela tiden. Att samtalet ska ta slut, att något annat ska hända. Man bokar in ett möte, tar en fika, ses liksom pliktskyldigt och sen verkar alla bara otåligt hoppas att det ska ta slut. Jag upplever också att ingen i mitt kontaktnät egentligen vill ha med mig att göra. Folk är för trötta för att umgås, jämt. Och den enda förklaringen jag kan komma på (jag visar omtanke, hänsyn, respekt, ställer frågor, lyssnar, delar med mig av mig själv osv), är att de känner sig obekväma och inte kan vara ”sig själva” typ? De pratar också ofta om hur de blir stressade av alla möjliga situationer, bara vill vara ifred, så jag antar att det inte enbart har med mig att göra. Eller så har det, jag vet inte. Jag kanske utsöndrar energier eller något som ingen vill kännas vid. Kanske väljer för allvarliga samtalsämnen. Kanske har för lite hyfs. Jag vet inte.

    Sällan umgås jag med människor som visar vilka de är, visar sina verkliga känslor, som vågar vara mänskliga helt enkelt. Det är som att umgänge bara är accepterat i en eller två former. Och känslor är inte tillåtna. Att vara tyst är inte tillåtet. Att bara finnas är obekvämt för de flesta. Att gråta går inte heller. Att be om hjälp är det få som vågar. Många säger ja när de menar nej och tvärtom. Jag tänker att det också är en stor anledning till allt lidande. Vi får inte vara som vi är, visa hur vi känner oss.

    Jag har ibland tänkt att jag skulle vilja fly allt, flytta ut i skogen. Men då hade jag blivit mer ensam, dessutom har jag ett barn med gemensam vårdnad som hindrar mig från att fatta sådana drastiska beslut.

    Jag är liksom fast. Jag längtar efter människor och sällskap hela tiden, längtar efter mer av ett varaktigt umgänge, där man är tillsammans och det aldrig verkar ta slut. Där alla får vara med, där det även är okej att bråka med varann, och bli sams igen. Där det är okej att göra fel eller vara konstig ibland. Där folk inte är så snabba med att sålla bort det oönskade. Det känns inte som att det är möjligt, det känns uråldrigt på nåt sätt. Otillgängligt.

    Helt ärligt så är enda gångerna jag upplevt något sådant när jag varit inlagd på psyket, de tillfällen i mitt liv då jag mådde så psykiskt dåligt att jag inte ville leva längre. Där var alla okej. Alla visade hur de faktiskt kände. Jag kände mig någorlunda hemma där…

    Enda alternativet till ett mer varaktigt sällskap verkar vara att gå in i en kärleksrelation. Och jag har försökt… Men de senaste relationer jag haft var destruktiva, en av dem misshandlade mig. Efter det har jag gått i terapi och lärt mig mer om gränser och mina behov, men i och med det verkar det plötsligt som att urvalet minskar. Jag kanske har för höga krav. Men jag vill vara med någon som inte känns som att den vill HA något av mig, på en gång (och får den inte det så tröttnar den, detta händer mig ofta). Någon som inte vill konsumera mig. Som vill existera sida vid sida, med rena intentioner. Som jag kan få kontakt med själsligt.

    Jag är också väldigt andlig, på det sättet att jag kan ägna timmar åt att sitta i tystnad och känna på gräset eller lyssna på vinden. Ibland vill jag göra sånt som andra vill göra också, såklart. Men kanske på mitt eget sätt. Ofta hanterar människor det genom att driva med mig, när jag väl vågar vara som jag är. Skämtar om att jag gjorde något lite ”udda”. Jag förstår varför de gör så, men det gör också att jag drar mig tillbaka hellre. Låter bli att umgås. Och så sitter jag där, ensam.

    Jag är känslig för världen omkring mig, ogillar folkmassor, stress och hetsiga miljöer (om det inte är koncentrerad energi, som dans eller humor eller sådant som människan mår bra av). Och jag tror inte någon ska behöva diagnosticeras för det, eller känna sig konstig. Jag tror att jag kanske bara uttrycker det som de flesta känner. Men allting går för snabbt just nu. Det är rädsla och ilska som styr. För mycket energi eller för lite.

    Hursomhelst. Jag skrev att jag inte lider av några allvarliga psykiska problem, men jag är helt klart deprimerad. Därför att jag inte trivs i det här livet. Jag håller mig vid liv och försöker hitta på olika sätt att kunna göra det jag vill eller på det sättet jag trivs med. Men det är så mycket motstånd, så lite utrymme, så svårt. Ibland känner jag för att ge upp och jag tror inte bara att det är min inställning, jag tror att det är livsmiljön också.

     

    Din text talade mycket till mig. Jag tar oxå in allt, tyvärr alldeles för mycket så att jag inte kan släppa tankarna fritt. Jag blir oftast för mycket berörd. Jag kan oxå förlora mig i något litet, som att jag kan stanna till för att se ett kryp i skogen, eler stanna upp när jag ser en fågel titta på mig. Jag tycker oxå folk kan skämta när jag känner saker. Så har det varit sedan jag var liten när syskonen skrattade åt mig och för att inte tala om dom i skolan…men jag har varit anpassningsbar till en viss gräns. Så att det inte syns att jag är så nördig (eller vad man ska kalla det )som jag kan vara. Jag vill släppa loss mer, göra saker annorlunda, inte ställa mig i ledet. Men i den här staden ska man bara vidare till jobbet eller träningen, en snabb fika, en ny dejt osv En konsumtionshets som jag inte växt upp med och som känns så främmande. Ingen stannar upp. Jag har alltid varit omtänksam och velat sätta mig in i alla jag träffar. Det kanske oxå skrämmer, som du skrev.  Dåliga relationer. Killar som aldrig upptäckt allt det jag verkligen gör för dom. Nu är jag i något som inte ens känns som en relation…Vi är inte ens kompisar. För kompisar vill väl ha roligt ihop, lyssna, hjälpa? Jag är kvar på något sätt ändå, för jag har absolut ingen människa i mitt liv förutom honom, ja det är sant. Ingen familj, inga vänner, inga bekanta. Så jag svarar när han hör av sig, för han är den enda som hör av sig. Vi träffas när han hinner och orkar. Han jobbar långa dagar. Så den lilla tiden som blir över tar jag i anspråk. Jag skulle iofs inte kunna ha en ”vanlig” relation heller eftersom jag behöver ett visst mått av ensamtid och reflektion över allt som sker. Är högkänslig. Men jag bryts ner av en relation när partnern inte ser mig. Kan sitta i samma rum och vara ledsen utan att han tagit notis om det…och när jag ringer och vill prata och han säger ”är det verkligen viktigt, jag har inte tid nu” när jag istället skulle vilja höra ”jag ringer dig om en halvtimma, jag ska bara fixa det här” Men det får jag aldrig höra och då ringer jag max en gång i veckan, eftersom jag vet att han oftast är upptagen. (Vi messar mest. )Han mår dåligt, har bla. GAD och lägger den lilla energi han har på jobbet. Och där vill han verkligen lyckas. Sedan kommer hans barn, som han har hemma vv, oftast helg. Jag kommer sist. Så som det alltid varit i mitt liv. I syskonskaran, i skolan, på jobben, i bostadssökande, i relationer, i vården ja vad som helst som man kan plocka ur mitt liv. Och jag är inte längre en  liten blyg viol som inte kan tala för mig, fast jag är rädd så kan jag inte låta bli att yttra mig. Men det hjälper inte, tvärtom blir det ofta värre. Jag ångrar ofta att jag sagt något. Skulle vara vilja vara oberörd. Tyst. Eller bara skratta. Det verkar som människor som är såna har det lättare. Ibland måste saker komma till en i livet oxå. Man kan inte kämpa sig till allt. Jag känner att jag inte orkar kämpa mer.

    Jag känner mig inte hemma någonstans, tänker att det är väldigt vanligt bland människor idag. Även de som inte är till synes ensamma, de som har familj eller ett jobb, jag menar att jag tror inte jag är ensam med att känna såhär egentligen. Ju mer jag pratar med andra om hur de verkligen känner sig, desto mer verkar det som att alla lider på liknande sätt, innerst inne. Jag tänker att hur vi lever just nu, särskilt i städer, inte är optimalt för människan. Jag tror mycket på att vi är en social art som är i stort behov av egentligen ständigt sällskap. En flock eller en grupp, en större familj kanske. Där alla är accepterade, alla har sin funktion. Är någon annorlunda så får den göra eller bidra på ett annorlunda sätt. Mer acceptans. Våra liv består i princip enbart av olika former av konsumtion. Även relationer känns som konsumtion, hur vi byter ut varandra, letar efter partners eller vänner som ska komplettera en idé vi har om oss själva, med mera. Jag har inga allvarliga psykiska problem, längre. Har gått i terapi i flera år, har trauman och många svårigheter bakom mig, men jag vet orsakerna till mitt mående, min uppväxt och sådant. Däremot vantrivs jag i det här samhället. Jag vantrivs i staden jag bor i och med människorna jag vistas bland. Inte för att det är något fel på dem, absolut inte, jag skulle säga att jag tycker väldigt mycket om människor. Men jag tycker inte om det som händer när folk är tillsammans, oftast. Jag har alltid varit oerhört känslig för signaler, och intryck med mera. Jag märker direkt när någon mår dåligt, och alla omkring mig verkar liksom stressade, som att de bara vill ”komma vidare”, vill någon annanstans hela tiden. Att samtalet ska ta slut, att något annat ska hända. Man bokar in ett möte, tar en fika, ses liksom pliktskyldigt och sen verkar alla bara otåligt hoppas att det ska ta slut. Jag upplever också att ingen i mitt kontaktnät egentligen vill ha med mig att göra. Folk är för trötta för att umgås, jämt. Och den enda förklaringen jag kan komma på (jag visar omtanke, hänsyn, respekt, ställer frågor, lyssnar, delar med mig av mig själv osv), är att de känner sig obekväma och inte kan vara ”sig själva” typ? De pratar också ofta om hur de blir stressade av alla möjliga situationer, bara vill vara ifred, så jag antar att det inte enbart har med mig att göra. Eller så har det, jag vet inte. Jag kanske utsöndrar energier eller något som ingen vill kännas vid. Kanske väljer för allvarliga samtalsämnen. Kanske har för lite hyfs. Jag vet inte. Sällan umgås jag med människor som visar vilka de är, visar sina verkliga känslor, som vågar vara mänskliga helt enkelt. Det är som att umgänge bara är accepterat i en eller två former. Och känslor är inte tillåtna. Att vara tyst är inte tillåtet. Att bara finnas är obekvämt för de flesta. Att gråta går inte heller. Att be om hjälp är det få som vågar. Många säger ja när de menar nej och tvärtom. Jag tänker att det också är en stor anledning till allt lidande. Vi får inte vara som vi är, visa hur vi känner oss. Jag har ibland tänkt att jag skulle vilja fly allt, flytta ut i skogen. Men då hade jag blivit mer ensam, dessutom har jag ett barn med gemensam vårdnad som hindrar mig från att fatta sådana drastiska beslut. Jag är liksom fast. Jag längtar efter människor och sällskap hela tiden, längtar efter mer av ett varaktigt umgänge, där man är tillsammans och det aldrig verkar ta slut. Där alla får vara med, där det även är okej att bråka med varann, och bli sams igen. Där det är okej att göra fel eller vara konstig ibland. Där folk inte är så snabba med att sålla bort det oönskade. Det känns inte som att det är möjligt, det känns uråldrigt på nåt sätt. Otillgängligt. Helt ärligt så är enda gångerna jag upplevt något sådant när jag varit inlagd på psyket, de tillfällen i mitt liv då jag mådde så psykiskt dåligt att jag inte ville leva längre. Där var alla okej. Alla visade hur de faktiskt kände. Jag kände mig någorlunda hemma där… Enda alternativet till ett mer varaktigt sällskap verkar vara att gå in i en kärleksrelation. Och jag har försökt… Men de senaste relationer jag haft var destruktiva, en av dem misshandlade mig. Efter det har jag gått i terapi och lärt mig mer om gränser och mina behov, men i och med det verkar det plötsligt som att urvalet minskar. Jag kanske har för höga krav. Men jag vill vara med någon som inte känns som att den vill HA något av mig, på en gång (och får den inte det så tröttnar den, detta händer mig ofta). Någon som inte vill konsumera mig. Som vill existera sida vid sida, med rena intentioner. Som jag kan få kontakt med själsligt. Jag är också väldigt andlig, på det sättet att jag kan ägna timmar åt att sitta i tystnad och känna på gräset eller lyssna på vinden. Ibland vill jag göra sånt som andra vill göra också, såklart. Men kanske på mitt eget sätt. Ofta hanterar människor det genom att driva med mig, när jag väl vågar vara som jag är. Skämtar om att jag gjorde något lite ”udda”. Jag förstår varför de gör så, men det gör också att jag drar mig tillbaka hellre. Låter bli att umgås. Och så sitter jag där, ensam. Jag är känslig för världen omkring mig, ogillar folkmassor, stress och hetsiga miljöer (om det inte är koncentrerad energi, som dans eller humor eller sådant som människan mår bra av). Och jag tror inte någon ska behöva diagnosticeras för det, eller känna sig konstig. Jag tror att jag kanske bara uttrycker det som de flesta känner. Men allting går för snabbt just nu. Det är rädsla och ilska som styr. För mycket energi eller för lite. Hursomhelst. Jag skrev att jag inte lider av några allvarliga psykiska problem, men jag är helt klart deprimerad. Därför att jag inte trivs i det här livet. Jag håller mig vid liv och försöker hitta på olika sätt att kunna göra det jag vill eller på det sättet jag trivs med. Men det är så mycket motstånd, så lite utrymme, så svårt. Ibland känner jag för att ge upp och jag tror inte bara att det är min inställning, jag tror att det är livsmiljön också.

    Känner igen mig oerhört och tror också att det är livsmiljön ofta som gör att man inte orkar. Vi lever i ett samhälle där alla trängs med varann och allas liv är offentliggjorda konstant men ingen ser eller vet egentligen alls vad som pågår under ytan. Tror inte det är värst många som bryr sig heller, och det är klart att det blir lätt att känna sig ensam när man är en av de som faktiskt gör det.

    tror och vet dock att är det nånting det här samhället behöver så är det annorlunda  och genuina själar, så ge inte upp är du snäll! Du behövs här.

    Jag känner mig inte hemma någonstans, tänker att det är väldigt vanligt bland människor idag. Även de som inte är till synes ensamma, de som har familj eller ett jobb, jag menar att jag tror inte jag är ensam med att känna såhär egentligen. Ju mer jag pratar med andra om hur de verkligen känner sig, desto mer verkar det som att alla lider på liknande sätt, innerst inne. Jag tänker att hur vi lever just nu, särskilt i städer, inte är optimalt för människan. Jag tror mycket på att vi är en social art som är i stort behov av egentligen ständigt sällskap. En flock eller en grupp, en större familj kanske. Där alla är accepterade, alla har sin funktion. Är någon annorlunda så får den göra eller bidra på ett annorlunda sätt. Mer acceptans. Våra liv består i princip enbart av olika former av konsumtion. Även relationer känns som konsumtion, hur vi byter ut varandra, letar efter partners eller vänner som ska komplettera en idé vi har om oss själva, med mera. Jag har inga allvarliga psykiska problem, längre. Har gått i terapi i flera år, har trauman och många svårigheter bakom mig, men jag vet orsakerna till mitt mående, min uppväxt och sådant. Däremot vantrivs jag i det här samhället. Jag vantrivs i staden jag bor i och med människorna jag vistas bland. Inte för att det är något fel på dem, absolut inte, jag skulle säga att jag tycker väldigt mycket om människor. Men jag tycker inte om det som händer när folk är tillsammans, oftast. Jag har alltid varit oerhört känslig för signaler, och intryck med mera. Jag märker direkt när någon mår dåligt, och alla omkring mig verkar liksom stressade, som att de bara vill ”komma vidare”, vill någon annanstans hela tiden. Att samtalet ska ta slut, att något annat ska hända. Man bokar in ett möte, tar en fika, ses liksom pliktskyldigt och sen verkar alla bara otåligt hoppas att det ska ta slut. Jag upplever också att ingen i mitt kontaktnät egentligen vill ha med mig att göra. Folk är för trötta för att umgås, jämt. Och den enda förklaringen jag kan komma på (jag visar omtanke, hänsyn, respekt, ställer frågor, lyssnar, delar med mig av mig själv osv), är att de känner sig obekväma och inte kan vara ”sig själva” typ? De pratar också ofta om hur de blir stressade av alla möjliga situationer, bara vill vara ifred, så jag antar att det inte enbart har med mig att göra. Eller så har det, jag vet inte. Jag kanske utsöndrar energier eller något som ingen vill kännas vid. Kanske väljer för allvarliga samtalsämnen. Kanske har för lite hyfs. Jag vet inte. Sällan umgås jag med människor som visar vilka de är, visar sina verkliga känslor, som vågar vara mänskliga helt enkelt. Det är som att umgänge bara är accepterat i en eller två former. Och känslor är inte tillåtna. Att vara tyst är inte tillåtet. Att bara finnas är obekvämt för de flesta. Att gråta går inte heller. Att be om hjälp är det få som vågar. Många säger ja när de menar nej och tvärtom. Jag tänker att det också är en stor anledning till allt lidande. Vi får inte vara som vi är, visa hur vi känner oss. Jag har ibland tänkt att jag skulle vilja fly allt, flytta ut i skogen. Men då hade jag blivit mer ensam, dessutom har jag ett barn med gemensam vårdnad som hindrar mig från att fatta sådana drastiska beslut. Jag är liksom fast. Jag längtar efter människor och sällskap hela tiden, längtar efter mer av ett varaktigt umgänge, där man är tillsammans och det aldrig verkar ta slut. Där alla får vara med, där det även är okej att bråka med varann, och bli sams igen. Där det är okej att göra fel eller vara konstig ibland. Där folk inte är så snabba med att sålla bort det oönskade. Det känns inte som att det är möjligt, det känns uråldrigt på nåt sätt. Otillgängligt. Helt ärligt så är enda gångerna jag upplevt något sådant när jag varit inlagd på psyket, de tillfällen i mitt liv då jag mådde så psykiskt dåligt att jag inte ville leva längre. Där var alla okej. Alla visade hur de faktiskt kände. Jag kände mig någorlunda hemma där… Enda alternativet till ett mer varaktigt sällskap verkar vara att gå in i en kärleksrelation. Och jag har försökt… Men de senaste relationer jag haft var destruktiva, en av dem misshandlade mig. Efter det har jag gått i terapi och lärt mig mer om gränser och mina behov, men i och med det verkar det plötsligt som att urvalet minskar. Jag kanske har för höga krav. Men jag vill vara med någon som inte känns som att den vill HA något av mig, på en gång (och får den inte det så tröttnar den, detta händer mig ofta). Någon som inte vill konsumera mig. Som vill existera sida vid sida, med rena intentioner. Som jag kan få kontakt med själsligt. Jag är också väldigt andlig, på det sättet att jag kan ägna timmar åt att sitta i tystnad och känna på gräset eller lyssna på vinden. Ibland vill jag göra sånt som andra vill göra också, såklart. Men kanske på mitt eget sätt. Ofta hanterar människor det genom att driva med mig, när jag väl vågar vara som jag är. Skämtar om att jag gjorde något lite ”udda”. Jag förstår varför de gör så, men det gör också att jag drar mig tillbaka hellre. Låter bli att umgås. Och så sitter jag där, ensam. Jag är känslig för världen omkring mig, ogillar folkmassor, stress och hetsiga miljöer (om det inte är koncentrerad energi, som dans eller humor eller sådant som människan mår bra av). Och jag tror inte någon ska behöva diagnosticeras för det, eller känna sig konstig. Jag tror att jag kanske bara uttrycker det som de flesta känner. Men allting går för snabbt just nu. Det är rädsla och ilska som styr. För mycket energi eller för lite. Hursomhelst. Jag skrev att jag inte lider av några allvarliga psykiska problem, men jag är helt klart deprimerad. Därför att jag inte trivs i det här livet. Jag håller mig vid liv och försöker hitta på olika sätt att kunna göra det jag vill eller på det sättet jag trivs med. Men det är så mycket motstånd, så lite utrymme, så svårt. Ibland känner jag för att ge upp och jag tror inte bara att det är min inställning, jag tror att det är livsmiljön också.

    Håller med om allt, känner likadant. Längtar efter en flock som jag kan vila i, lita på (så gott det går), men det verkar inte möjligt. Är också less, deprimerad. Men fint att läsa att det finns fler som känner så här.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.