Längtar efter att bli utnyttjad

Tack för svaret!

Jag tror att du har helt rätt, men att det även är en konsekvens från hur jag växte upp i min familj. Där lärde jag mig främst läxan att inte vara till besvär för andra, jag höll mig för mig själv så mycket jag kunde för att inte skapa mer problem. Så när det kom till det sexuella övergreppet hade jag en fysisk förmåga att stå upp för mig, men jag hade inte den mentala förmågan att göra något åt det. Så jag blev stel och ”lät” det hända eftersom jag inte vill vara till besvär för andra, inklusive den som utnyttjade mig.
Det är som du säger att jag har nog en kronisk emotionell smärta. Allt jag vill är att vara till nytta för någon, vill få kunna ge all kärlek till den personen även om jag inte blir bemött med samma kärlek. Så länge hon låter mig vara vid hennes sida känns det tillräckligt.

Där uppstår dock problemet som kommer till din fråga, att jag inte lyckas ge kvinnor det som förväntas. Jag har haft ganska många kvinnor runt mig som klart varit intresserad, men jag har inte förmågan att visa att jag också är intresserad trots att jag varit det. Vid olika tillfällen har många hints lagts ut framför mig, även saker som ”det förväntas att mannen tar steget och bjuder ut kvinnan”.
Jag får dock ungefär samma känsla som när jag blev utnyttjad, jag blir helt stel. Den enda gången jag känt kärlek är från min familj när jag var riktigt ung. Sen blev det kaos hemma och jag lärde mig att inte vara till besvär.

Att ta steget och vara den som initierar mot ett förhållande fungerar inte för mig, jag stelnar till och känner att jag inte vill vara till besvär. Sen hjälper det inte att jag utåt är en dominant person som står upp för andra när de har problem. När det gäller mig tar jag allt skit, men om någon runt mig blir illa bemött har jag inga problem alls att stå upp för den personen. Så jag framstår nog som en ganska självsäker och dominant person och då kan jag förstå om jag attraherar kvinnor som vill ha en sådan person.
Sen förväntar de sig att jag ska ta initiativ till en dejt eller något sexuellt, men där tar det helt stopp.

Hehe, väldigt bra frågor då jag inte har exakta svar själv.

Att jag behöver en kvinna som tar kommandot stämmer, sen om det är för att jag är undergiven eller om jag vill vara undergiven har jag svårt att ge svar på.
Jag är yngst i min familj med två äldre syskon, så när jag var liten såg jag mycket upp till dem och älskade dem. Sen blev det mycket stök, bråk, droger mm. Då blev nästan alla i min familj deprimerade och gick in i sig själva, jag var fortfarande så pass ung då att jag kände att jag behövde dem och hade svårt att klara mig på egen hand. Men eftersom alla blev psykiskt sjuka så blev jag också lämnad ensam och fick då inse att jag måste ta hand om mig själv. Då tappade jag kärleken för jag stängde ut negativa och positiva känslor i en ung ålder för att skydda mig.
Så de enda känslorna jag har att relatera till att älska någon är när jag hade personer som var större och starkare än mig som jag kunde lita på.

Därför har jag svårt att exakt svara på frågan om jag vill vara undergiven eller om jag är undergiven. När det gäller mitt eget liv och mina egna val så känner jag mig väldigt självsäker, men när det kommer till kärlek så är allt jag vet att vara den som är yngst och svagast.
Kanske är det så att om jag på något sätt lyckas hamna i ett förhållande att allt som håller mig tillbaka släpps, alla kedjor bryts och jag vågar även ta kommandot över relationen. Men som det är nu kan jag bara se att jag behöver en kvinna som kan ta kommandot.

Vad gäller PTSD kan jag inte svara på, är inte alls insatt i hur det är eller känns att ha PTSD. Möjligt att jag har det? vet dock inte, men osäkerheten gör mig definitivt ofrivilligt passiv.

Exakt, jag har ingen som helst erfarenhet när det kommer till romantiska relationer, så där kommer osäkerheten in. Medans alla andra relationer som bekantskap och vänskap funkar väldigt bra och där kan jag också stå upp för dem och hjälpa dem (vara dominant) om så behövs.

Anledningen till att jag söker mig till en psykiskt sjuk kvinna som kanske är väldigt manipulativ och kontrollerande är nog för att jag har svårt att föreställa mig något annat som fungerar.
Jag har sett på videos bland annat där en person kan ha ringt polisen för att de har en partner som beter sig illa mot dem. En video jag såg var det en kvinna som var helt besatt av hennes pojkvän och vägrade låta honom lämna lägenheten.
I kommentarerna på Youtube videon var det främst folk som skrev att han behövde komma bort från henne så fort han kunde. Själv fick jag bara en känsla av att jag skulle vilja ha en liknande partner.
För jag tror om hon inte är kontrollerande så skulle jag nog ofta ifrågasätta om hon verkligen vill ha mig. Det har nog att göra med min uppväxt, att jag plötsligt blev ensam från att ha så mycket. Däremot om hon är så pass besatt att hon inte ens låter mig lämna lägenheten så är jag fult medveten om att jag är hos någon som vill ha mig vid sin sida. Annars finns risken att jag inte skulle sluta fundera på om hon verkligen vill ha mig och tillslut skulle jag möjligtvis ”knuffa bort” henne innan hon lämnar mig. För det är den enda erfarenheten jag har av att älska någon.

Det är så svårt att säga vad som stoppar mig från att bjuda ut någon. Jag har på senaste åren börjat förbättra mitt mående extremt mycket, ska börja studera på högskola och har planer till att starta eget framöver. Tack vare detta har även mitt självförtroende ökat och min vilja till att hitta en partner har ökat avsevärt mycket. Så jag har provat på olika dejting appar och hemsidor, men det går verkligen inte. Det är inte så svårt att starta en konversation, det är inte heller svårt att bli vän med folk. Men att gå över till nästa steg? att vara flirtig, att bjuda ut på en dejt eller att sexchatta. Det går verkligen inte alls. Det var en kvinna som började smått gå in på sexchatt men jag kunde i stort sätt inte ens svara henne, vet inte alls hur jag ska gå till väga och jag stelnar till.

Det är nog inte så att jag tvivlar på mig själv, men jag får mer en klumpkänsla i magen och hjärnan blir blank. Tappar förmågan att fungera som en människa helt enkelt.

Det är lite konstigt faktiskt, i mitt eget självständiga liv så söker jag främst frihet. Ju mindre låst till något jag är desto bättre mår jag, det är därför som jag vill starta eget företag framöver. Men när det kommer till kärlek så söker jag som du säger någon kontrollerande som skapar oreda, men jag vill kunna ge kärlek, frihet och tillit till henne.

Jag känner att jag har mycket kärlek att ge, väldigt mycket jag vill ge, längtar efter att få ge. Sen när det kommer till min partner längtar jag främst efter att hon tar emot istället för att ge tillbaka. På sikt skulle jag förmodligen sakna att få kärlek om jag hamnar i en sådan relation, samtidigt känns det som en ”normal” person skulle kunna bli överväldigad av att få så mycket. Istället skulle kanske en manipulativ person bara utnyttja det och jag blir hellre utnyttjad än att vara till besvär för någon.

Det kanske skulle gå att hitta en mellanväg som du säger, jag tror bara att det blir svårt för mig att ens lyckas hamna i en sådan relation till att börja med då jag har så pass stora svårigheter med att ta kontrollen. Det känns nästan som att jag måste träffa på en kontrollerande kvinna som finner mig intressant om jag ens ska kunna hamna i ett förhållande.

Det är nog också som du säger att problemet främst ligger i mitt eget tvivel på om kärleken kommer hålla, eftersom min erfarenhet av kärlek är att den kommer brista. I mitt fall var det ju inte så att jag tappade kärleken för dem runt mig, jag blev ganska abrupt lämnad åt att klara mig själv vilket gjorde att jag blev tvungen att stänga ut kärleken. Så jag har själv aldrig ”tappat” kärleken till någon över tid, kanske är det därför jag är så rädd att initiera de känslorna med någon.
Sen om jag lyckas hitta någon som kan få mig att ge min kärlek så tror jag att det kan bli ett överflöd av kärlek att ge, det skulle kunna skapa problem om personen inte är beredd eller inte är villig att utnyttja det.