Lämnad

Har haft en jag hållit på med i ett halvår nu och vi har kommit varandra väldigt nära och snackat varje kväll om livet, känslor och allt möjligt.

Men den senaste månaden har hon bettet sig konstigt och inte snackat med mig och totalt undvikit. Har aldrig kommit lika nära en person förut som jag gjort med henne eller gillat en person lika mycket. och känner mig helt hopplös och orkar inte ens gå upp ur sängen och börjar bli självmordsbenägen

Ja visst. Känner igen mig själv i det. Självmordsbenägen. Gick “sönder” som människa. Bekymra dig inte så mycket. Jag fick tack vare denna “hemska” upplevelse betydligt stabilare grund att stå på. Bättre självförtroende. Allt blev fan ta mig bättre av skiten. Så ditt värsta scenario är inget att bekymra dig över alls.

Visst. Blev ordentligt knäckt. I flera år med. Tror du jag bryr mig ett skit idag ifall någon tjej försvinner? Nej just det. Visst. Blir ledsen. Men snälla. Inte i närheten så hemskt som tidigare. Inget som skrämmer mig. För gick ju bra till slut ändå. Utan henne.

Såhär tänker jag säga med. Bekymra dig inte så mycket. Kunde det bli bra med en. Kan det bli det igen. Om hon nu försvinner. Vilket jag lovar är skit samma på sikt. Det ordnar sig. Det blir bättre.

Med den vetskapen. Du överlever om hon försvinner. Som jag uppenbarligen gjorde. Kan du slappna av. Kanske inte behöver bli så alls. Men onödigt att oroa dig över rakt av meningslöst.

Anonym skrev:

Har haft en jag hållit på med i ett halvår nu och vi har kommit varandra väldigt nära och snackat varje kväll om livet, känslor och allt möjligt. Men den senaste månaden har hon bettet sig konstigt och inte snackat med mig och totalt undvikit. Har aldrig kommit lika nära en person förut som jag gjort med henne eller gillat en person lika mycket. och känner mig helt hopplös och orkar inte ens gå upp ur sängen och börjar bli självmordsbenägen

Anonym skrev:

Har haft en jag hållit på med i ett halvår nu och vi har kommit varandra väldigt nära och snackat varje kväll om livet, känslor och allt möjligt. Men den senaste månaden har hon bettet sig konstigt och inte snackat med mig och totalt undvikit. Har aldrig kommit lika nära en person förut som jag gjort med henne eller gillat en person lika mycket. och känner mig helt hopplös och orkar inte ens gå upp ur sängen och börjar bli självmordsbenägen

 

Hej.

Ge inte upp dig själv!

Själv är jag också i ett djupt hål. Håller på och separerar en 20 årig förhållande. Allt för att jag ville ha förändring och sårat personen. Och en 3 person har kommit in i bilden som vi nu glidit ifrån varandra. Jag vill inte avsluta. Men hon säger hela tiden att det inte går att reparera. Tror mer att hon har fallit för den andra. Har en krossat hjärta. Men vi har barn. Så det är bara att knipa ihop och kämpa.

Tycker bara att det känns för jävligt att hon har hittat någon annan så fort…

[Indigo Jyrute]

Hej trådstartaren!

Känner igen mig i din beskrivning. Jag har känt en kille i mer än ett halvår nu och vi har gjort mycket ihop, även om bråkat mycket också så har vi haft väldigt roligt ihop.

Han är min enda vän och nån som jag länge trott ska stå vid min sida och inte lämna. Men nu verkar han ha tröttnat på mig och säger att allt är försent nu. Det känns så otryggt och jag känner mig dum och sårad. Han (och jag) har sagt många saker till varann bl a att vi inte ska överge varann men på sistone ligger det nära till hands verkar det som.

En annan person som uttalats sig kring vår relation kanske hade lite mer rätt än jag trodde ändå? Att han skulle tröttna på mig när han inte hade samma känslor längre.

Så otryggt att veta att planer kan ändras, inställningen man beskriver om nån kan ändras drastiskt på väldigt kort tid, att komma nån så nära att jag hade pratat med honom om vad som helst i förtroende och sen bli avvisad. Det är klart jag då desperat försöker hålla det liv…men det kanske inte går längre, kanske ger det oss båda mest negativ energi.

Men hur står man ut med att bli lämnad av nån som står en så nära? Över allt annat så känns det som att tryggheten rycks undan från en. Och det är nåt som lever kvar. Rädslan att bli lämnad, avvisad, inte få kontakt. Jag har varit med om det i tonåren också så jag vet spåren det kan sätta.

[Pink Tyduke]

Oj vad jag känner igen mig. För mig tog en nästan 2 år lång relation slut för 2 veckor sedan via sms. Vi var sambos men han flyttade hem till sig för att få återhämta sig och efter en vecka blev jag dumpad.

jag har aldrig varit såhär kär i någon i hela mitt liv. Trodde det var min själsfrände. Vi har gått igenom så många kriser på denna korta tid tillsammans men trodde vi kunde överleva covid-19. Tydligen inte. Han sa dagen före han gjorde slut att han älskade mig. Hur kan någon säga sig älska någon annan och sedan bara lämna? Ge upp på mig. Jag vet att han menade när han sa att han älskade mig men kanske var vår relation för destruktiv. Båda diagnosbarn som kände sig bortglömda. 🙁

 

Men jag vet att lättast är att försöka släppa den andra människan. Kanske var det bara inte rätt tid i livet för oss att träffas? Så kanske det är i erat fall också? Att ni var i osynk? Jag väljer att minnas det fina men jag gråter hysteriskt när ensamheten kommer över mig. Men det är okej att sörja! Så låt sorgen ha sin gång för det kommer att ljusna.