Hem > Forum > Ensamhet > Kroniskt ensam

Kroniskt ensam

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 35 totalt)
34
  • Jag känner mig helt ensam. Ibland kommer jag på mig själv med gråten i halsen för att jag saknar att prata med och röra vid en annan människa så mycket.
    Jag är en man som fyller 31 i år, har en mamma, en pappa och en storebror i livet. Det känns å ena sidan fel att säga att jag är ensam…men så känns det. Jag har inga vänner, och jag träffar inte folk, det har jag aldrig gjort – förutom en gång…och det slutade i ännu mer ensamhet. Jag jobbar hemifrån via ett internationellt översättningsföretag, så ingen kontakt där, förutom enstaka mejl om arbetet.

    Jag har aldrig kunnat prata med folk – hur gör man egentligen!? Dum fråga, jag vet…för de flesta kommer det naturligt.
    Jag vill ha någon i mitt liv. Att vi kan vara två som rår om varandra. Men jag undrar hur någon överhuvudtaget skulle vilja välja mig? När jag inte ens kan starta ett samtal. De senaste åren har mitt humör sakta men säkert blivit lite bättre, men ju bättre det har blivit, desto mer har jag börjat längta efter en livspartner. Det kraschar in i väggen som är min sociala rädsla och inkompetens. Jag har jättesvårt för att delta i samhället och i livet i stort… och därför har jag väldigt lite att erbjuda någon annan. Inget körkort. Bor på en liten ort miltals ifrån större städer.

    Jag önskar så att kunde ta mig ur mitt eget huvud.

    Hej vännen. Du är verkligen inte ensam att känna så. Du kommer att träffa någon. Det tror jag . Jag känner igen mig i mycket av det  du säger. Livet det sociala är svårt.? Men du grejar det. Samtalsämnen kommer och går . Räcker med en liten iakttagelse typ. Eller bra låt vad som helst. Kram

     

     

     

    Trådstartaren

    Hej vännen. Du är verkligen inte ensam att känna så. Du kommer att träffa någon. Det tror jag . Jag känner igen mig i mycket av det du säger. Livet det sociala är svårt.? Men du grejar det. Samtalsämnen kommer och går . Räcker med en liten iakttagelse typ. Eller bra låt vad som helst. Kram

    Tack för ditt svar!
    Jag förstår att jag inte är ensam om att vara ensam…men det känns som en grop man har fastnat i. Mina faktiska möjligheter känns så begränsade i och med hur jag jobbar och bor. Å ena sidan känns det som om jag måste göra något själv för att få en förändring…å andra sidan leder de tankarna bara tillbaka till början igen.

    Tack för ditt svar, återigen! Till och med ett litet meddelande hjälper lite

    Jag vet hur ensamhet känns, djup ensamhetskänsla tar sönder en om man inte vill vara själv.

    Du säger att du aldrig har kunnat prata med folk, vad beror det på? Dåligt självförtroende eller att du känner dig annorlunda och har behov av att prata om andra saker än dem flesta, eller något annat?

    Själv har jag social ångest tex, kan det vara något sådant som gör att du har svårt och kan bli tystlåten i början innan man lärt känna dig?

    Trådstartaren

    Du har så rätt…! 🙁

    Jag vet nog i grund och botten inte vad det beror på. Det har alltid varit det svåraste för mig. Det ena har kommit att driva det andra – jag var blygare än vanligt som barn, blev inte bättre som tonåring, ganska deprimerad som ung vuxen och nu är jag där jag är!
    Blygheten sedan barndomen har kommit att skada självförtroendet i just det här avseendet, och att aldrig få någon social feedback gör att jag liksom har fastnat.
    Egentligen tror jag att jag kan (och skulle vilja!) prata om allt möjligt. Men jag tror absolut att jag gärna pratar om saker som andra inte har tid eller intresse för. Vardagslivet kräver ju sitt för de flesta, och jag har aldrig haft något egentligt intresse av att själv delta i ”ett vanligt liv”, om du förstår vad jag menar! Så det känns som att jag matchar så dåligt med människor som lever på det sättet.

    Det stämmer absolut att det tar tid för mig att riktigt komma in i en relation. Så jag tenderar att hålla mig ute i kanten och inte ta för mig alls. Och om jag gör det så blir det ganska sterilt och torrt… som det här jag har skrivit nu..! När jag har lärt känna en person blir det så mycket lättare. Och det känns lite som en ond cirkel, eller hur? 🙁

    Tack för ditt svar, verkligen! 😊

    Jag känner igen mig själv i det du skriver och ja det blir en ond cirkel.

    Är tystlåten i början men efterhand så blir jag pratsam men är svårt få kontakt i början då.

    Jodå jag förstår dig med att inte ha intresse av ett ”vanligt liv”, jag är inte heller intresserad av att leva efter det sättet.

    Jag pratar gärna om allt möjligt och är inte rädd för att gå över i ämnen om innehåller mer än väder och vind snack och liknande.

    Det är hemskt vara ensam om man inte vill vara själv. Att vara riktigt ensam fräter på en till slut, jag är också det så jag vet det.

    Om du precis som jag känner dig ensam och trött på att vara ensam och vill göra något åt det och tycker att jag verkar vara intressant prata med så kan du skriva till mig om du vill =)

    [email protected]

    Avatar

    Känner ingen mig i varenda ord. Det blir snårigare ju längre jag försöker analysera mitt beteende och hur jag ska ta kontakt.

    Hur vet man vad som är rätt att säga? Hur vet man vem man ska säga vad till? Hur tar man plats om ingen visar intresse? Det är verkligen svårt. Är bara 32 och har ett väldigt socialt arbete med många omkring mig hela dagarna. Ändå får jag inte ihop det. Ingen visar intresse och jag vet inte hur jag ska ta plats. Har varit där 8 år men ändå inte en enda kontakt utanför jobbet.

    Vill tro att det finns någon för oss alla. Oavsett om det är kärleksrelationer eller vänskap. Vet bara inte vart jag ska leta eller vad jag letar efter.

    Överanalyserar jag eller är jag kräsen?

    Känner ingen mig i varenda ord. Det blir snårigare ju längre jag försöker analysera mitt beteende och hur jag ska ta kontakt. Hur vet man vad som är rätt att säga? Hur vet man vem man ska säga vad till? Hur tar man plats om ingen visar intresse? Det är verkligen svårt. Är bara 32 och har ett väldigt socialt arbete med många omkring mig hela dagarna. Ändå får jag inte ihop det. Ingen visar intresse och jag vet inte hur jag ska ta plats. Har varit där 8 år men ändå inte en enda kontakt utanför jobbet. Vill tro att det finns någon för oss alla. Oavsett om det är kärleksrelationer eller vänskap. Vet bara inte vart jag ska leta eller vad jag letar efter. Överanalyserar jag eller är jag kräsen?

     

    Jag kan rekommendera dig (& alla andra som känner för det) att gå med Discord gruppen Forum för gemenskap.

     

     

    • Detta svar redigerades för 3 månader sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
    Trådstartaren

    Känner ingen mig i varenda ord. Det blir snårigare ju längre jag försöker analysera mitt beteende och hur jag ska ta kontakt. Hur vet man vad som är rätt att säga? Hur vet man vem man ska säga vad till? Hur tar man plats om ingen visar intresse? Det är verkligen svårt. Är bara 32 och har ett väldigt socialt arbete med många omkring mig hela dagarna. Ändå får jag inte ihop det. Ingen visar intresse och jag vet inte hur jag ska ta plats. Har varit där 8 år men ändå inte en enda kontakt utanför jobbet. Vill tro att det finns någon för oss alla. Oavsett om det är kärleksrelationer eller vänskap. Vet bara inte vart jag ska leta eller vad jag letar efter. Överanalyserar jag eller är jag kräsen?

     

    Hej…10 dagar senare. Hoppas du läser det här. Det är på ett sätt tråkigt att du känner igen dig i en sådan här ensamhet, men också en lättnad att höra att man inte är den enda.
    Jag skulle vilja ha svar på dina frågor, för de är mina frågor också. Hur gör man? Jag vet inte.

    Det är svårt att veta exakt vad man letar efter. Jag är nog själv inte helt säker…hur vet man om man är säker på vad man vill? Men jag vet åtminstone att det är något jag söker. Något band att skapa, någon slags sällskap att nära och näras av. Du överanalyserar inte. Men samtidigt frågar jag mig själv – och undrar om du ställer dig samma fråga – hjälper det verkligen att analysera? Hamnar man ändå inte bara på samma ställe? Där man var innan, fortfarande utan att veta hur man faktiskt ska ta det första steget…och om det sedan kan fortsätta så, eller om man kommer att analysera varenda steg i vänskapen. Att det ska sakta ner, stanna upp och falna bort. Vad har man lärt sig då?

    Avatar

    Det hjälper antagligen inte att analysera. Men samtidigt, hur ska man annars veta någonting. Jag är rätt säker på att jag är kräsen men jag vill inte slösa tid på kallprat och folk utan något innanför pannbenet. Kanske gör överanalyserandet att jag tar avstånd och dömer ut för tidigt.

    Väntar väl på ett jävla klick. En mentalitet som går att resonera med.

    Vänskap vid första ögonkastet. Finns det?

    Trådstartaren

    Ja…där är väl den onda cirkeln igen. Men bakom sån här kräsenhet finns erfarenhet. Kanske inte god sådan, men ändå riktig erfarenhet. Det är att veta vad man vill ha, och inte nöja sig med något man inte vill ha.

    Jag väntar också på det. Nu har jag börjat leta efter det. Något som klickar och förblir klickat.
    Jag vet inte om det finns. Men jag hoppas det. Och att jag hittar det. Du med.

    Avatar

    Ja, ska man ta sig ur den onda cirkeln och hitta något nytt som kanske klickar så måste man också ge sig på något helt annat. Befinna sig i nya rum med nya människor. Om och om igen.

    Tills det klickar.

    Jag har inte kommit längre än det här forumet. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Känner inte riktigt att jag passar in någonstans eller att jag inte har något att säga. Antagligen osäkerheten som talar men jag får alltid känslan av att jag antingen är för smart eller för dum. När jag tänker på något jag vill göra så ångrar jag mig av miljoner olika skäl som slutar i att det känns meningslöst. Som om jag motarbetar mig själv.

    Är det något man är rädd för?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 35 totalt)
34

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.