Kontaktnät/sms-kedja för ensamma?

Jag undrar så om det finns fler än jag som skulle vilja ingå i ett slags kontaktkedja där man kunde höra av sig på ett enkelt sätt till varandra – kanske via sms – bara för att kolla så att den andra finns kvar, t ex en eller ett par gånger per vecka? Och slå larm om den andra inte har svarat inom viss tid. Någon som vet om detta redan finns? I så fall var? Har läst om något liknande via kommunen för riktigt gamla, men även en del av oss som är relativt socialt aktiva har kanske inte kontakt med vänner eller grannar varje vecka (själv har jag nyss gått i pension). I alla fall är det så för mig, periodvis kan det gå upp mot två veckor utan att jag har telefonkontakt eller möter någon i trappan. Om jag inte svarar på e-post blir ju ingen bekymrad, de utgår från att jag är upptagen. Och jag bär på en rädsla att drabbas av t ex stroke eller hjärtinfarkt utan att kunna slå larm och utan att någon märker det förrän för sent. Det kan väl finnas fler ensamboende som känner den rädslan?

Jag har tidigare försökt föreslå detta för vänner men det togs inte väl upp, så jag blev skrämd från att försöka igen. Nästan alla jag känner har något slags familj eller annan tät kontakt flera gånger i veckan, och/eller arbetar fulltid, och då förstår man inte behovet. Det är oftast jag som hör av mig till dem när det inte gäller organiserad verksamhet. Själv har jag inga som helst anhöriga eller närstående (släkten liten, de flesta döda, liten kontakt med de få som finns, separerad sedan länge, inga barn eller syskon osv.). Det är så kämpigt att på andra sätt vara en relativt konstruktiv och kapabel person men att behöva dölja den “skam” som ensamhet ofta betraktas som och gå omkring med en grad av ångest som skulle kunna dämpas åtskilligt på det sätt som jag tänker  mig.

Förslag – skapa en grupp i Facebook eller Instagram där ni kan hålla kontakten med varandra. Här på forumet måste alla vara anonyma på grund av man ska kunna prata om det som är närmast ens hjärta utan vara rädd för att bli utnyttjad.

Andra förslag är att skaffa sig en ångestvän som man skriver till regelbundet – en länk hittar du här

Vänliga hälsningar

MIND moderator

 

 

Anonym skrev:

Jag undrar så om det finns fler än jag som skulle vilja ingå i ett slags kontaktkedja där man kunde höra av sig på ett enkelt sätt till varandra – kanske via sms – bara för att kolla så att den andra finns kvar, t ex en eller ett par gånger per vecka? Och slå larm om den andra inte har svarat inom viss tid. Någon som vet om detta redan finns? I så fall var? Har läst om något liknande via kommunen för riktigt gamla, men även en del av oss som är relativt socialt aktiva har kanske inte kontakt med vänner eller grannar varje vecka (själv har jag nyss gått i pension). I alla fall är det så för mig, periodvis kan det gå upp mot två veckor utan att jag har telefonkontakt eller möter någon i trappan. Om jag inte svarar på e-post blir ju ingen bekymrad, de utgår från att jag är upptagen. Och jag bär på en rädsla att drabbas av t ex stroke eller hjärtinfarkt utan att kunna slå larm och utan att någon märker det förrän för sent. Det kan väl finnas fler ensamboende som känner den rädslan? Jag har tidigare försökt föreslå detta för vänner men det togs inte väl upp, så jag blev skrämd från att försöka igen. Nästan alla jag känner har något slags familj eller annan tät kontakt flera gånger i veckan, och/eller arbetar fulltid, och då förstår man inte behovet. Det är oftast jag som hör av mig till dem när det inte gäller organiserad verksamhet. Själv har jag inga som helst anhöriga eller närstående (släkten liten, de flesta döda, liten kontakt med de få som finns, separerad sedan länge, inga barn eller syskon osv.). Det är så kämpigt att på andra sätt vara en relativt konstruktiv och kapabel person men att behöva dölja den ”skam” som ensamhet ofta betraktas som och gå omkring med en grad av ångest som skulle kunna dämpas åtskilligt på det sätt som jag tänker mig.

Hej “Olive Lonumy”!

Jag tycker detta är en mycket bra och viktig sak du lyfter fram här. Och jag är gärna med och diskuterar vidare.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Jag undrar så om det finns fler än jag som skulle vilja ingå i ett slags kontaktkedja där man kunde höra av sig på ett enkelt sätt till varandra – kanske via sms – bara för att kolla så att den andra finns kvar, t ex en eller ett par gånger per vecka? Och slå larm om den andra inte har svarat inom viss tid. Någon som vet om detta redan finns? I så fall var? Har läst om något liknande via kommunen för riktigt gamla, men även en del av oss som är relativt socialt aktiva har kanske inte kontakt med vänner eller grannar varje vecka (själv har jag nyss gått i pension). I alla fall är det så för mig, periodvis kan det gå upp mot två veckor utan att jag har telefonkontakt eller möter någon i trappan. Om jag inte svarar på e-post blir ju ingen bekymrad, de utgår från att jag är upptagen. Och jag bär på en rädsla att drabbas av t ex stroke eller hjärtinfarkt utan att kunna slå larm och utan att någon märker det förrän för sent. Det kan väl finnas fler ensamboende som känner den rädslan? Jag har tidigare försökt föreslå detta för vänner men det togs inte väl upp, så jag blev skrämd från att försöka igen. Nästan alla jag känner har något slags familj eller annan tät kontakt flera gånger i veckan, och/eller arbetar fulltid, och då förstår man inte behovet. Det är oftast jag som hör av mig till dem när det inte gäller organiserad verksamhet. Själv har jag inga som helst anhöriga eller närstående (släkten liten, de flesta döda, liten kontakt med de få som finns, separerad sedan länge, inga barn eller syskon osv.). Det är så kämpigt att på andra sätt vara en relativt konstruktiv och kapabel person men att behöva dölja den ”skam” som ensamhet ofta betraktas som och gå omkring med en grad av ångest som skulle kunna dämpas åtskilligt på det sätt som jag tänker mig.

Det är ju en bra ide’, men problemet är hur/var man ska slå larm?

I så fall ska man nog starta sådana här grupper där man bor, och man slår larm till någon som kan åka och kolla läget innan man slår ”riktigt” larm. Så tänker jag.

Jag är absolut ensam, bor ensam ute i skogen. Min familj har inte hört av sig sedan vuxenhabiliteringen tog kontakt för 2 månader sedan och informerade om att de också kan få råd och stöd om min funktionsnedsättning nu när man helt plötsligt tagit bort alla assistans.

Jag är rädd på helgerna då jag inte får tag på någon när det går illa. Jag ligger och mår illa med blod i håret och vet inte hur det gick till. För någon vecka sedan slog jag sönder en tand. Det tog lång tid innan psykiatrin reagerade på mina samtal om att jag hade ont. Det var först när jag blev förvirrad och inte riktigt kunde hålla mig vaken de tog tag i det.

[Yellow Horaka]

Jag är intresserad av att vara med.