Kommer jag någonsin må bra

Detta är första gången jag vänder mig till något slags forum, men jag känner just nu att jag inte har mycket annat till val.

Jag har nog aldrig känns mig så ensam som jag gör i denna stund, jag har ingenstans att vända mig och jag har så mycket känslor jag vill släppa ut. Jag gråter så mycket att jag har svårt att andas och ångestattackerna smyger på så fort jag tappar fokus, jag är rädd, rädd för vad som kommer hända med mig, rädd för att jag inte kommer orka mycket längre.

Jag har lidit av depression och ångest i några år började runt 20 års ålder (är 25 idag) men har i stort sätt kunnat hantera det om man bortser från vissa perioder och tills nu då detta var droppen…

För något år sedan fick jag reda på att jag har en sjukdom som gör att jag kan ha väldigt svårt att bli gravid, värsta fall leda till barnlöshet vilket tog väldigt hårt på mig då jag alltid velat ha barn. Tills nu har jag haft sambo sedan 1,5 år tillbaka och i slutet av november fick jag reda på att jag var gravid. Jag blev överlycklig, kände att ett stort hål i mig fylldes, äntligen så kände jag mig hel på något konstigt sätt, som att jag hittat meningen med livet. Sambon var inte överlycklig då han inte kände sig redo, han bad mig i princip göra abort. Pågrund av mitt sjukdomstillstånd och att jag faktiskt kommit upp i åldern så kom inte detta på frågan för min del.  Jag brydde mig inte om något, om jag så skulle uppfostra barnet själv, detta var mitt mirakel och med en kille jag verkligen älskade, det var min dröm.

När jag var i 10 veckan den 14 december och precis skulle gå på mitt första ultraljud får jag missfall.. jag var så ledsen, jag grät å grät och kände mig så värdelös. Min sambo tröstade mig till en början. 3 dagar efter mitt missfall berättar min kille att han vill flytta ut, han orkar inte mer.

Jag är totalt förstörd, trotts att jag alltid vetat mitt värde och att en kille som lämnar mig när jag ligger på botten är ingenting att gråta för. Jag könner mig så ensam i detta, det svider inom mig, det är så svårt att förklara. Det känns inte som att någon förstår mig, det känns inte som att jag fick sörja det ena innan det andra kom. Jag är så rädd, jag känner mig så otrygg, vågar inte vara ensam är så rädd att tankarna tar över. Så fort jag blir ensam så bara gråter jag, skriker och har svårt att andas. Det gör så ont i mitt bröst. Min enda trygghet har svikit mig och lämnat mig när jag mått som sämst. Den enda jag vill krama om och höra säga ”allt kommer bli bra” finns inte längre i mitt liv. Jag hatar den här människan jag blivit, jag är så fruktansvärt svag, jag har förlorat mitt värde och mig själv.

Jag känner ingen livslust, ser inte fram emot något, försöker bara ta mig igenom dagen. Gå till jobbet utan att bryta ihop, trycka i mig mat för att överleva försöka sova utan att drömma dessa mardrömmar.

Det värsta är att varje dag jag öppnar ögonen blir jag besviken, besviken över att behöva leva ännu en dag och jag skäms över att tänka så.

 

sjukvården i Sverige är ett skämt. När jag fick missfall skickade dom hem mig och bad mig avvakta hemma för dom kan inte ta emot alla blödande kvinnor ” sånt som händer, det är vanligt” fick jag höra. När jag bad om hjälp för min depression fick jag tabletter på första besöket.

 

jag antar att jag söker någon som kan relatera, eller hjälpa.. Jag vet inte längre. Skönt att skriva av sig.

 

Jag kan inte ens föreställa mig hur du mår, att gå igenom så mycket och göra det på egen hand är på ett sätt ändå väldigt starkt även om du inte känner dig stark. Jag vet hur det är att söka hjälp och inte få den, eller få hjälp som inte är den man behöver. Jag har inga kloka ord, men att prata om det och bearbeta det är ett litet steg på vägen.

Gud vad jag känner igen mig.. Jag är dock väldigt mycket yngre än dig men känner att du just satt ord på hur jag mår. Det känns som om man skriker allt man har men ingen hör en i det tomma svarta rummet man befinner sig i.

Men vill bara säga nu och jag vet att detta är väldigt uttjatat och att man känner att så säger alla men detta kommer från mitt hjärta.

Du är så fruktansvärt himla stark ❤️ att klara sig igenom ett missfall, leva med en antagligen depression och fortfarande stå på benen. Du e så sjukt stark som klarar det! Även fast det e svajigt och det känns som att nu faller jag så kämpa kämpa! Jag hejar på dig! ❤️