KÄNNER MIG TOM..

[Pink Qitaso]

Känner mig hatad av allt och alla även fast ingen nämnt något, vet inte vad jag ska göra längre. Skall ta studenten till sommaren och sitter just nu med rakbladet i handen och tänker ifall jag skall skada mig själv eller inte. Alla säger att det blir bättre men jag känner inte så, vill inte ge upp men känner inte heller för att kämpa. Mina vänner finns där men väldigt få och vet inte om de är äkta längre, såg senast idag att en av de tagit bort mig från deras händelser, vilket låter ganska barnsligt men det känns inte rätt då jag kan se det via andra konton. Min mamma fick nyss cervixcancer och  allting känns bara som en stor fet lögn, hela mitt liv, allting skulle säkert varit bättre ifall jag försvann.

Allt detta ger mig ett klart tecken på att större saker händer, krig, svält och massa annat men jag känner mig verkligen inte älskad längre och vet inte vad jag ska göra åt det längre. Allting känns fel och hemskt men ingen bryr sig för nu är jag 19 år gammal och mer än vuxen och skall bete mig sådär efter. Säg mig vad är värt att kämpa för om ingen eller inget vill ha dig?

[Blue Mylevy]

Att någon tar bort ens inlägg, tycker jag inte alls är barnsligt att du reagerar på. Sådant är ledsamt, hugger till, och smärtar. Och skapar en massa funderingar kring varför.

Sen är det tyvärr så att det är ganska så tufft i kontakten med människor, vilket du har börjat att upptäcka. En bra sak, tycker jag, är att försöka bygga upp respekt och självaktning inom dig själv och till dig själv, att ha som ett litet skydd och som något att falla mjukare tillbaka på.

Sen, när det gäller din mamma. Jag beklagar! Kanske att du skulle kunna rikta en del fokus till henne istället, krama henne då och då, och ge henne stöd.

[Pink Qitaso]

Blue Mylevy skrev:

Att någon tar bort ens inlägg, tycker jag inte alls är barnsligt att du reagerar på. Sådant är ledsamt, hugger till, och smärtar. Och skapar en massa funderingar kring varför. Sen är det tyvärr så att det är ganska så tufft i kontakten med människor, vilket du har börjat att upptäcka. En bra sak, tycker jag, är att försöka bygga upp respekt och självaktning inom dig själv och till dig själv, att ha som ett litet skydd och som något att falla mjukare tillbaka på. Sen, när det gäller din mamma. Jag beklagar! Kanske att du skulle kunna rikta en del fokus till henne istället, krama henne då och då, och ge henne stöd.

Saken är den att allt detta gör så ont, om någon i min närhet bara visste att jag skrev på denna sidan skulle de säkert se mig på ett annat sätt eller på det sättet som de såg mig innan när jag mådde som värst. Denna vännen är en väldigt nära vän till mig också min fick lära mig att jag inte var den ända hon gjorde detta med. Tack för att du visar empati när det kommer om mina öppenhet med min mammas situation, uppskattar verkligen det.

Tack för att du visar intresse i det jag skriver, uppskattar även detta mycket. Försöker varje dag bygga upp en självständig sida inom mig men det är inte så enkelt när man hela sitt liva varit beroende utav folk. Tack, ha en bra dag.