Hem > Forum > Ensamhet > Känner mig sviken av dem som ska hjälpa

Känner mig sviken av dem som ska hjälpa

Visar 10 inlägg - 25 till 34 (av 34 totalt)
33
  • Du är mycket omtänksam och det är sant att det inte är deras fel att du mår dåligt.

    Jag läser in i dina rader att du känner dig ensam – men skulle det hjälpa om din syster och resten av familjen var mer insatt?

    Själv brukar jag skicka flera SMS i veckan till min bror när han har ångest – jag vet att han inte orkar prata med mig men han kan svara på SMSen när han orkar när han är nere i sina svartaste hål.  Dessutom vet jag att han är som han är för att han har ångest och depression, det är inte MITT fel om säger så.

    Du har ju antytt att det var din mor som rekommenderade dig att ta kontakt med kyrkan. Det tolkar jag som att du har helt eller delvis berättat för henne om ditt mående. Vill du kanske skona henne från ältande?

     

    det var nån annan härinne som skulle gå till en diakon. Har bara kunnat säga att jag är i en svacka förut

    Men om jag säger det nu så kommer hon kontakta min bror som bor nära . och be honom ringa på.

    men det är också en skuldkänsla att han måste kolla läget. klart han vill men skäms liksom

     

    det var nån annan härinne som skulle gå till en diakon. Har bara kunnat säga att jag är i en svacka förut Men om jag säger det nu så kommer hon kontakta min bror som bor nära . och be honom ringa på. men det är också en skuldkänsla att han måste kolla läget. klart han vill men skäms liksom

    Varför tror du att din bror skäms för att kolla läget hos dig? Är det inte bra att någon ser till dig när du inte orkar se till dig själv?

    Det är nog mest jag som tänker negativt. Vill inte dra ner andra. speciellt när jag älskar dom så mycket.

     

     

     

    Vet du vad jag har upptäckt – att skiten aldrig är så farlig som man föreställer sig…

    Varför är det så?

    Kanske när det gäller när man ska göra något men när man är ensam så känns det värre.

     

     

    Kanske när det gäller när man ska göra något men när man är ensam så känns det värre.

    Hmm det är just det jag menar – att när man är ensam och tänker på en sak så blir känslan som att det inte går att komma över och allt tänkbart som finns är mycket värre än vad det i verkligheten.

    När jag sedan går ut i verkligheten blir jag förvånad över att det inte blev så illa som jag tänker i min ensamhet.

    Det känns som hjärnan i förebyggande syfte bygger upp en så jävlig bild som det bara går. Så länge den inte får höra andra hjärnors ideer som saken så bygger den upp en allt mer mörk bild av verkligheten och vad andra hjärnor tänker och känner.

    Kan det vara så att dina tankar blir mindre mörka om du pratar om det du tänker?

    Jag personligen vill ju veta vad min bror känner och tänker även om jag inte kan hjälpa hans mörker. Jag förstår hans beteenden och reaktioner bättre och han mår bättre eftersom han vet att jag tänker på honom och gärna hjälper honom när han behöver även han försökte ”skydda” familjen. Men att skydda familjen lede bara i hans fall att jag blev ännu oroligare.

    Trådstartaren

    Nu har jag träffat diakonen, vilket jag lovade att berätta om här.

    Jag har inte så mycket erfarenhet av kyrkan, men av någon anledning hade jag tänkt mig en diakon som en person som uppträder ganska stelt och sitter och nickar åt det man säger. Det visade sig vara helt fel, åtminstone när det gällde den här personen. Hon kändes väldigt avslappnad och framåt och pratade väldigt mycket. Dessutom tror jag att hon kan ha den där listiga och skarpa hjärnan som jag behöver. Nu ska jag snart åka bort, och diakonen hade lite mycket att göra nu när det närmar sig jul, men vi bokade in en ny tid i januari.

    Det som diakonerna i kyrkan erbjuder kallas själavårdssamtal, vilket innebär att fokus ligger på det som JAG vill prata om och det som JAG vill ha hjälp med. Det verkar mycket mer personcentrerat och individanpassat än vad jag upplever att psykiatrin är (undantag finns självklart). Diakonen berättade även att hon inte använder sig av några metoder, utan att mötena är som helt vanliga samtal. Det är PRECIS det jag söker, och det var också det som jag hade med min senaste samtalskontakt inom psykiatrin. Det visade sig också att många diakoner har erfarenhet av att jobba inom vården. Just den här diakonen var arbetsterapeut i grunden.

    Diakonerna erbjuder ingen behandling på så vis att de tänker: ”Nu ska vi behandla det här problemet”. Däremot kan det, som jag fick höra idag, bli en INDIREKT behandling genom att man känner att samtalen får en att må bättre. Min spontana tanke är att själavårdssamtal nog passar bäst för dem som – liksom jag – har problem som är av en mer själslig karaktär (i mitt fall hål i själen och svårt att känna gemenskap med andra människor) än för den som har t.ex. panikångest eller tvångstankar. Jag kan tänka mig att sådana problem i många fall kan behöva en mer konkret och riktad behandling, och då är det ju psykiatrin man ska vända sig till.

    Nu har jag träffat diakonen, vilket jag lovade att berätta om här. Jag har inte så mycket erfarenhet av kyrkan, men av någon anledning hade jag tänkt mig en diakon som en person som uppträder ganska stelt och sitter och nickar åt det man säger. Det visade sig vara helt fel, åtminstone när det gällde den här personen. Hon kändes väldigt avslappnad och framåt och pratade väldigt mycket. Dessutom tror jag att hon kan ha den där listiga och skarpa hjärnan som jag behöver. Nu ska jag snart åka bort, och diakonen hade lite mycket att göra nu när det närmar sig jul, men vi bokade in en ny tid i januari. Det som diakonerna i kyrkan erbjuder kallas själavårdssamtal, vilket innebär att fokus ligger på det som JAG vill prata om och det som JAG vill ha hjälp med.

    Intressant – du kan väl rapportera vidare hur du känner dig framöver…

    Trådstartaren

    Nu har jag träffat diakonen, vilket jag lovade att berätta om här. Jag har inte så mycket erfarenhet av kyrkan, men av någon anledning hade jag tänkt mig en diakon som en person som uppträder ganska stelt och sitter och nickar åt det man säger. Det visade sig vara helt fel, åtminstone när det gällde den här personen. Hon kändes väldigt avslappnad och framåt och pratade väldigt mycket. Dessutom tror jag att hon kan ha den där listiga och skarpa hjärnan som jag behöver. Nu ska jag snart åka bort, och diakonen hade lite mycket att göra nu när det närmar sig jul, men vi bokade in en ny tid i januari. Det som diakonerna i kyrkan erbjuder kallas själavårdssamtal, vilket innebär att fokus ligger på det som JAG vill prata om och det som JAG vill ha hjälp med. Intressant – du kan väl rapportera vidare hur du känner dig framöver…

    Det lovar jag att göra. Just nu känner jag ett visst hopp, eftersom det kändes positivt hos diakonen. De senaste månaderna utan samtalsstöd har verkligen varit ett helvete för mig.

Visar 10 inlägg - 25 till 34 (av 34 totalt)
33

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.