Känner mig sviken av dem som ska hjälpa

[Red Dykepi]

Jag känner mig sviken av samhällsinstanser som är till för att hjälpa, inte stjälpa. Just nu känns det dock som om de förväntar sig att JAG ska vara till för DEM, istället för tvärtom. Jag känner mig så otroligt liten och ensam.

Under flera månaders tid har jag försökt få hjälp av Arbetsförmedlingen med att hitta ett jobb att komplettera mina frilansuppdrag med, men det har varit krångel och åter krångel. Jag har bara bollats runt mellan deras olika mallar, för att få komma på ett helt förutsättningslöst möte och bara få bolla mina tankar med någon verkar inte vara möjligt. Till slut trodde jag att jag hade fått hjälp att hamna rätt, och hade en tid för ett möte för två veckor sedan, men den tiden blev jag tvungen att avboka. Handläggaren hörde inte av sig med någon ny tid, utan jag har fått jaga henne sedan dess. Idag hörde hon av sig, men verkade inte ens intresserad av att försöka hjälpa mig, utan hon bollade tillbaka mig till en annan mall. Hon sa också:

“Det är inte säkert att du kan få hjälp att hitta något som kan komplettera det du har, utan du kanske måste sluta med det och söka ett annat jobb helt och hållet.”

Detta är alltså vad jag får höra när jag, efter en mångårig kamp för att komma ut i arbetslivet, har hittat någonting som fungerar och som jag trivs med. Inte ett ord om att det är roligt att jag har hittat det här. Inte heller ett ord om att det är bra att jag känner att jag vill och kan utöka min arbetstid, utan bara babbel om vad som kan hända OM jag inte skulle orka eller OM jag provar ett jobb som visar sig inte fungera. Bara problem och rigiditet, och NOLL optimism och kreativitet. Näe, nu skiter jag i Arbetsförmedlingen! Jag får försöka lösa min situation på annat sätt. Arbetsförmedlingen gör mig bara ledsen, och jag är rädd att de ska göra eller säga något som får mig att tappa tron på mig själv.

Min samtalskontakt valde att avsluta vår kontakt för ett par veckor sedan, och hon sa då att jag fick höra av mig om det uppstod några frågor. Vilket det nu har gjort. Hon känner mig väldigt väl (åtminstone har jag trott det) och vet att jag har svårt med tillit och att jag föredrar en rak kommunikation. Ändå väljer hon först att strunta i att svara på mitt meddelande, sedan att svara (men undvika själva frågan) och därefter att inte svara igen. Det bör tilläggas att det inte handlar om någon skitsak, utan om något djupare. Under vårt avslutningsmöte sa hon bl.a. att jag hade “geggat till det i huvudet” på henne, och just det har börjat gnaga i mig i efterhand. Därför skulle jag vilja veta mer om HUR jag har geggat till det och när det hände. För så sent som i september var hon lika superengagerad som vanligt, så jag känner mig väldigt förvirrad. Hon har ansträngt sig mer än hon behövt, och jag trodde inte att man gjorde det för någon som geggade till det i huvudet på en.

Det är okej att hon valde att avsluta (även om det såklart känns väldigt jobbigt och tungt) men det här med att hon undviker att svara på frågor gör mig bara sååå ledsen! Om vi nyligen hade börjat vår kontakt, och hon inte hade vetat så mycket om mig, så hade jag nog inte tagit fullt så illa upp, men hon vet mycket väl vad som gör mig illa, vad jag varit med om tidigare et c.

Jag har lämnat ut mig väldigt, väldigt mycket för min samtalskontakt. Det har varit ett stort steg för mig, och verkligen en process, och så är hon inte mer rädd om mitt förtroende än såhär… Det gör ONT!!!!!! Först kände jag inte att jag varken ville göra en anmälan till Patientnämnden eller prata med en högre chef (hon är själv enhetschef) men nu funderar jag på om det ändå inte vore en bra idé. Det känns som om hon, i det här fallet, tänker hundra procent på sig själv och noll procent på mig, fastän hon är där för min skull.

Det skrämmer mig att det är så lätt för en samtalskontakt att kasta bort ett förtroende, och för Arbetsförmedlingen att fastna i mallar och byråkrati. Att söka hjälp har alltid varit väldigt jobbigt för mig, och ett extremt stort steg, men nu har steget blivit ännu större. Kanske är den bästa hjälpen jag själv, trots allt. Även om det är tungt.

 

Jag förstår av det du skriver att du känner dig sviken.

Hur ofta har du haft kontakt med din samtalskontakt?

Kan du ha nytta av att vara i ett större sammanhang – som en förening där man vet vad det handlar om och kan umgås på ett vettigt sätt – du kanske kan få kontakter som kan ge dig tips om hur du ska kunna kämpa vidare utan att gå under…

Jag bifogar en länk till Fountain house jag vet inte om det är något för dig – men jag inbillar mig att man kan ha nytta av att ha kontakter med folk som inte är vårdpersonal men som vet vad det handlar om.

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag förstår av det du skriver att du känner dig sviken. Hur ofta har du haft kontakt med din samtalskontakt? Kan du ha nytta av att vara i ett större sammanhang – som en förening där man vet vad det handlar om och kan umgås på ett vettigt sätt – du kanske kan få kontakter som kan ge dig tips om hur du ska kunna kämpa vidare utan att gå under… Jag bifogar en länk till Fountain house jag vet inte om det är något för dig – men jag inbillar mig att man kan ha nytta av att ha kontakter med folk som inte är vårdpersonal men som vet vad det handlar om.

Jag har träffat min samtalskontakt en gång i veckan. Jag har även kunnat kontakta henne mellan gångerna om jag behövt akut stöd, vilket har hjälpt mycket.

Tack för länken! Jag har, och har haft, kontakt med människor som själva lider/har lidit av psykisk ohälsa. Det är ett stöd, en slags tröst, men ingen hjälp. Just nu skriker hela jag efter hjälp. Till saken hör dessutom att jag har haft extremt svårt att hitta rätt hjälp. Jag har haft kontakt med psykiatrin under många år, men det var först när jag träffade den här samtalskontakten som jag faktiskt började komma framåt. Hon har inte krånglat till saker.

Dem jag träffat tidigare har jobbat med specifika metoder där jag snabbt avslöjat intentionerna bakom olika frågor och resonemang. Jag har heller inte känt att dessa metoder varit till någon hjälp, utan har bara känt mig spänd och hämmad, då metoderna – utöver förutsägbarheten – även inneburit x antal förhållningsregler och “skådespeleri” av terapeuten (vilket jag också sett igenom). Jag har också känt att de råd jag fått varit meningslösa, då jag redan provat dessa saker själv, inte sällan upprepade gånger under många års tid. Jag har haft otroligt svårt att hitta någon som har kunnat möta mig där jag befinner mig.

Nu ikväll har jag skickat ett mejl till Svenska kyrkan. Min mamma föreslog att jag skulle gå och prata med en diakon. Jag är inte troende, men försöker ändå vara försiktigt positiv. Kanske kan det finnas någon där som kan hjälpa mig med de bitar som är kvar. Utifrån vad jag har förstått så jobbar inte diakoner med olika metoder med en herrans massa regler, utan det är mer avslappnat.

Nu ikväll har jag skickat ett mejl till Svenska kyrkan. Min mamma föreslog att jag skulle gå och prata med en diakon. Jag är inte troende, men försöker ändå vara försiktigt positiv. Kanske kan det finnas någon där som kan hjälpa mig med de bitar som är kvar. Utifrån vad jag har förstått så jobbar inte diakoner med olika metoder med en herrans massa regler, utan det är mer avslappnat.

Vad bra gjort av dig! Det låter försiktigt hoppfullt.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Vad bra gjort av dig! Det låter försiktigt hoppfullt.

Tack! Jag hoppas att jag får ett positivt svar.

[Red Dykepi]

Jag väntar spänt på kyrkans svar. Jag har inte haft något ordentligt stöd på två månader, och det börjar tära rejält på mig. Jag får jättemycket ångest och det känns som om jag ska drunkna i hålet i själen. Jag blir förstås trött av att må dåligt, vilket går ut över mitt jobb. Som tur är så frilansar jag, vilket innebär att jag kan göra de anpassningar jag behöver, men att ha det såhär är inte hållbart i längden.

Hur går det för dig? Har du fått svar från kyrkan?

Skulle det kunna finnas andra föreningar som du kan träffa och prata med? Skulle det minska ångesten om du skriver här på forumet?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hur går det för dig? Har du fått svar från kyrkan? Skulle det kunna finnas andra föreningar som du kan träffa och prata med? Skulle det minska ångesten om du skriver här på forumet?

Ja, jag har fått svar! Jag ska träffa en diakon den 4 december. Jag hoppas att det blir positivt.

Att skriva på forumet, eller på annat sätt träffa andra i liknande situation, ger tröst och viss lindring. Jag är väldigt glad att det här forumet finns. Däremot vet jag att jag behöver professionell hjälp för att kunna må bra på lång sikt.

Ja så är det nog men det är bra att skapa andra ställen oxå där du kan ventilera det som finns i ditt huvud!

Jag tycker det är intressant att prata med folk här på forumet. Hoppas du trivs här – jag läser alla inlägg och svarar så fort det finns anledning att göra det och min tid tillåter det. Men det är ju bara privatpersoner utan någon utbildning för att ta hand om psykiska varianter av människans hjärna.

Chatten och självmordslinjen har ju volontärer som borde fått någon slags utbildning men det är ju fortfarande bara privatpersoner – så det är nog förståndigt att söka prof hjälp.

Jag ska hålla tummen för att din kontakt den 4 dec blir bra.

Ser fram emot ditt nästa inlägg.

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ja så är det nog men det är bra att skapa andra ställen oxå där du kan ventilera det som finns i ditt huvud! Jag tycker det är intressant att prata med folk här på forumet. Hoppas du trivs här – jag läser alla inlägg och svarar så fort det finns anledning att göra det och min tid tillåter det. Men det är ju bara privatpersoner utan någon utbildning för att ta hand om psykiska varianter av människans hjärna. Chatten och självmordslinjen har ju volontärer som borde fått någon slags utbildning men det är ju fortfarande bara privatpersoner – så det är nog förståndigt att söka prof hjälp. Jag ska hålla tummen för att din kontakt den 4 dec blir bra. Ser fram emot ditt nästa inlägg.

Jo, att kunna ventilera är alltid bra. För mig är det här forumet en ventil där jag kan skriva precis som jag känner och veta att någon läser. Jag skriver även dagbok, för att undvika att hålla alltför mycket inom mig. Även om det bara är jag som läser i dagboken så känns det ändå på något sätt som att jag får ut mina tankar och känslor när jag skriver ner dem.

Jag har vänt mig till Minds chatt två gånger: en gång för ganska längesedan och en gång förra veckan. Båda gångerna har jag känt att jag inte riktigt nått fram till personen på andra sidan, utan det har känts som om mina tankar och känslor har varit för mörka. Jag tror att vissa tankar och känslor är nog svåra att förstå om man antingen inte har varit i en liknande situation själv, eller inte har tillräcklig utbildning.

Tack för att du håller tummarna för mig! Jag hoppas också att det blir ett bra möte den 4 december.

Hmm det är ju viktigt att man är samstämd med en människa som man vill ventilera med och det är ju synd att du inte fått någon koppling till de volontärer som arbetar på chatten.

Här är det ju bara privata människor som talar – jag har i varje fall inte någon utbildning i att prata med folk även om jag i verkligheten arbetar tillsammans med  människor – men vem gör inte det i dessa dagar….

Bra att du skriver dagbok – det har varit min ventil i perioder av mitt liv.

 

Hur kan det bli såhär?

Nu fick jag plötsligt inkallelse från psykläkare en helt ny person -och orkar inte börja från noll . men det är ganska vanligt men de har inte hört av sig sen 2 år s- blev lite paff att ett brev kom in.. vill gärna höra hur det går med mötet med en diakon. själv har jag fått sluta terapi dels för den person blev sjuk sen har jag inte orkat boka en annan.