Känner mig så otroligt ensam

Jag känner mig så otroligt ensam.  “Sveket” från min pappa, vänner och sjukvård har fått mig så extremt cynisk mot människor. Jag känner inte tillit till någon, inte ens min sambo.

Jag har fått extremt dåligt självförtroende och jag känner sällan att mina sociala interaktioner komme naturligt eller avslappnat. Att umgås socialt känns som en prestation, ett pussel där jag hela tiden måste lista ut vilken pusselbit som passar. Det känns som jag bluffar mig igenom situationer och spelar en roll som jag inte är. Känslan av att umgås med vänner utan att känna de minsta gemenskap? Känslan av att ligga ensam i en säng trots att han ligger bredvid. Just den känslan, som kan komma som ett hugg i brösten eller sätta sig i magen som ett stort bottenlöst hål.

Vad gör man? Finns de någon som känner sig lika ensam som jag?

Hej! Finns många som känner som du, hjärnan kräver många saker tex kärlek, social acceptans, ärlighet och förtroende för att man inte ska känna sig ensam.

Hatar personligen när jag känner mig ensam i förhållanden, men det blir så om man inte vårdar dem. Då är det dags att gå vidare eller försöka få det att fungera igen. Att inte göra något kommer bara att göra det värre.

Men det är bara mina personliga åsikter 🙂

Vi kan aldrig helt gå ihop med en annan person, så jag tror att alla människor känner av ensamhet i olika grad genom hela livet.

Att inte känna mental koppling till andra, som att man nästan är i en egen bubbla är riktigt jobbigt. För mig släppte det när jag börjat acceptera mig själv bättre. När jag gjort det så behövde jag inte försöka få till det sociala så mycket, det blev inte så ansträngt eftersom jag  är som jag är och det får dem acceptera, eller vara små som människor och inte göra det. Och då är det deras problem. Självförtroende och självkänslan följde med acceptansen för mig.

 

Min känsla av ensamhet kommer ofta då jag känner att jag inte kan.vara mig själv till fullo. Kan det vara så i ditt fall? Jag tycker inte du ska behöva pussla för att passa in i olika lägen.. utan försöka vara dig själv (lättare sagt än gjort) och de som diggar dig och stannar kvar, de kommer att få dig att känna dig mindre ensam. Om inte är der kanske dags att leta nytt umgänge. Stå på dig 💙

Anonym skrev:

Min känsla av ensamhet kommer ofta då jag känner att jag inte kan.vara mig själv till fullo. Kan det vara så i ditt fall? Jag tycker inte du ska behöva pussla för att passa in i olika lägen.. utan försöka vara dig själv (lättare sagt än gjort) och de som diggar dig och stannar kvar, de kommer att få dig att känna dig mindre ensam. Om inte är der kanske dags att leta nytt umgänge. Stå på dig 💙

 

Jag vet inte vem jag är. De är nog de som är problemet. Jag var överviktig som liten och rädd för de mesta som innebar att jag själv behövde prestera. Jag blev retad för övervikten på dagis och fritids och i skolan. Och jag var inte ens så överviktig, mer mullig men barn kan vara elaka.  Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av min barndom. Min pappa och jag har aldrig haft så bra relation. Han har alltid varit en surgubbe, så länge jag kan minnas. Så fort jag kom på idéer om vad jag ville göra t ex pärla/baka/åka någonstans så blev han arg, för det var jobbigt. Allt man gjorde gjorde honom sur och tillslut blev de att man inte gjorde de längre. Han kallar sig själv kroniskt sur och så har de varit hela livet. Har man frågat om man ska hitta på något, han har svarat “varför”? När man ringer svarar han bara irriterat “vad??”. Vi har nog inte pratat med varandra på riktigt utan att behöva nått från varandra sen jag var 10 kanske. Han och min mamma skiljde sig för 3 år sedan nu. Vi pratade inte första året, vi var inte ovänner men han hörde aldrig av sig och jag kände mig väl lite sviken av de. Sen ringde jag honom efter något år för jag behövde hjälp med att flytta min båt och han har dragkrok. Han svarade irriterat ja  (Vill förtydliga att jag har alltid fått saker jag behövt eller hjälp med olika saker även om han blir förbannad först). Efteråt skulle vi svänga förbi honom och kika på hans lägenhet. När de är 2 minuter kvar hem till honom säger han : bara så du vet så bor de en tjej hemma hos mig nu. Jag svarar något i stil med; varför har du inte sagt nått innan? Vet jesper? (Min bror) och han svarar att vi inte har med de å göra. Vi möter henne i dörren. Hon är asiat och kan inte ett ord svenska. Han kunde inte ens berätta de innan utan jag stod där som ett fån. Efter de har jag vart där och lånat hans garage för att fixa båten medans han jobbat. På min födelsedag ville han bjuda på fika. När vi kom den tiden han bestämt låg han däckad i sängen. Han kom upp efter 10 minuter och vi satt och fikade och han sluddrade. Nu pratar vi knappt. Farmor säger att han är lyckligare nu. Jag hamnade way of topic men han är nog en stod del till att jag är så trasig som jag är.

I 6an växte jag och blev smal. Självförtroendet kom tillbaka, och jag fick en pojkvän som jag umgicks rätt mycket med vilket mina kompisar blev sura över och började frysa ut mig i skolan vilket ledde till att jag började skolka. I hopp om att de skulle bli bättre bytte jag klass och senare även skola 2ggr. Betygen blev ju lidande men jag lyckades komma in på gymnasiet och även om jag då hade tappat rätt mycket motivation så här jag alltid vart riktigt duktig i skolan och haft lätt för mig. Men under dem här åren mådde jag också dåligt. Jag sökte hjälp flera ggr via vc och fick flera antidepp utskrivna och jag försökte även begå självmord genom tabletter.

I 2an under hösten så ringde hemtjänsten till min mamma för att dom hade hittat ett konstigt brev från min morfar. Han va sjuk och läkarna visste inte av vad så han hade åkt upp till jaktstugan för att avsluta på sina egna villkor. Tiden efter de blev väldigt tuff för mig och jag gick ut gymnasiet på reducerat program. Jag hade under gymnasiet gått upp rätt mycket i vikt som jag sen lyckades bli av med, nästan 50 kg under bara några månader. Jag började tappa håret och få blåmärken överallt och jag mådde inte bra. Mina kompisar var för upptagna med sina liv för att hänga med mig just då så de blev att jag drack en del. Tillslut blev jag riktigt sjuk. Jag sökte på akuten och dom ville skicka hem mig men jag vägrade ge mig så tillslut så röntgade dem. Jag hade förlorat så mkt fett runt organen så tarmen hade knutit sig och dem fick akutoperera mig. Öppna hela magen och nu har jag ett 2,5 dm ärr över hela magen. När jag vaknade från operationen hade jag fått en Eda bedövning. Dem tog ut den men glömde ge mig morfin. Smärtan steg som en raket och dem fick sätta in en ny eda. När jag vaknade från och skulle försöka gå å kissa ramlade jag ihop för dom hade satt edan snett och mitt ben var förlamat, det var bara att göra om. Jag låg på sjukhuset i 2 veckor för att få ner smärtan igen. Under denna tiden kom en kompis och hälsade på mig i max 15 minuter. När jag kom ut kände jag mig såklart väldigt ensam och började dricka igen, och då träffade jag min nuvarande pojkvän. Vi slutade dricka helt och han förändrade mig. Från att vara en festprisse till en tjej som är ute i skogen och plockar svamp och fiskar. Jag fick ett jobb, allting flöt på ett tag och mitt självförtroende va bra! Stämningen på jobbet var hemsk, kollegor som snackade så mycket skit om varandra, slog vad om hur sent en kollega skulle vara VARJE dag. Ja de blev bara värre och värre för varje dag, dock aldrig något riktat mot mig så jag hörde iaf. Men sen började jag få ont i magen. Varje morgon, efter varje gång jag åt. Jag sökte hos vc flera ggr, ingen hjälp. En dag efter ett halvårs konstant magont åkte jag till jobbet med ont i magen som vanligt. Runt lunch insåg ja att ja var riktig dålig och åkte in till akuten igen. Dem ville skicka hem mig, igen. Jag stod på mig och nästa dag röntgades jag och då hade jag fått sammanväxtningar och fick opereras igen. När jag kom tillbaka till jobbet efter operationen mådde jag skit och jag hade även ont i magen varje dag fortfarande. Jag orkade inte längre va glad på jobbet, jag tappade ord och glömde meningar och gjorde fel hela tiden. Jag grät när jag skulle till jobbet och jag grät när jag skulle hem, jag kunde börja gråta var som helst av ingenting, jag började önska att bilar skulle köra mig när jag stod vid övergångsställen. En dag kände jag bara att nu går det inte längre och åkte till psyk. Där fick jag mer antidepp utskrivna. Nu har jag vart sjukskriven sen dess snart 2 år. Sista halvåret har vart helt sjukt. Jag har blivit konstaterats endometrios och fått satt in en hormonspiral vilket har gjort så jag har haft mensvärk enda ner i tårna i 4 månader. Jag har 4 visdomständer som växer framåt istället för uppåt, vilket gör asont och jag stinker rötet i käften. Jag har börjat få migränanfall 5-15 dagar i månaden. Jag har ont i magen varje morgon. Jag har fått lite social fobi och vill helst inte gå ut själv. Jag känner inget värde i livet. Jag känner mig trasig. Jag känner mig fake. Jag vet inte hur ska jag ska komma vidare i livet.

Jag vet inte alls va detta blev eller varför jag ens skrev de. Invecklat och osammanhängande

Jodå.. vi är fler ❤

Men fy vad jobbigt du haft det! Inte konstigt om det känns tufft. Även om det kanske inte känns så, så måste du vara en stark person som har överhuvudtaget orkat dig igenom allt detta.

Förstår jag dig rätt om du kämpar med både nuvarande känsla av ensamhet/ohälsa och även har mobbing och familjetrauman obearbetade?

Jag märkte att det började släppa för mig när jag tog tag i min självkänsla. Det var som om.den.var nyckeln till allt: mim ensamhet, stress, ångest, gråtutbrott som jag inte visste var de kom.ifrån, det blev även lättare att jobba med tidigare trauman från ett helt nytt perspektiv (jag var också mobbad). Säger inte att det är enda lösningen men det hjälpte för mig 🙂 även att bara snacka med nån kan vara skönt, vet att vården inte alltid är optimal men. Vissa dagar är ren skit men det kommer bättre dagar 💙