Jag har människor omkring mig, familj, pojkvän(from hell) syskon,
ändå känner jag mig så jävla ensam, det är för att jag kan inte vara ÄRLiG med nån i min närhet. Inte med nån.
Inte med min pojkvän för han kan använda det emot mig, inte med min pappa för han är knäpp, inte med min mamma för jag vill inte att hon ska veta hur illa det är i mitt förhållande och jag vill klara det själv vill kunna säga en dag att – det är över nu mamma, du behöver inte oroa dig mer, vi kan umgås mer än en halv dag utan stress, för han finns inte mer. Inte ens då kommer jag säga hur illa det verkligen var. För att skona.
Inte med syskonet för hen har oroat sig så mycket för mig i sina dagar, så jag kan inte med och säga att -jo, jag vill hoppa från en bro.
så ingen är jag ärlig med.
det kanske säger om mig att jag är en dålig människa men jag bryr mig inte.
Jag måste bara få säga gör här kan jag vara ärlig. Att jag tappar hopp. Jag tappar verkligen hopp.
