Hej jag har varit med om mycket saker fast att jag bra är 28 år har jag nog varit med om mer än dom flesta. När jag var 13 år ungefär så började jag hamna utanför då man bytte skola till högstadieskola. Blev mentalt nedtryckt i 3 år och det satte sina spår… I gymnasiet så fick jag nytt hopp då det var en bättre klass men sen blev det lite sämre o sämre med tiden. Några vänner som jag vuxit upp med hängde med ända till årskurs 1 i gymnasiet sen gick vi åt lite olika håll men hade ändå några riktigt bra vänner kvar.
I årskurs 2 på gymnasiet så började jag spåra ur lite granna få jag inte kom i kontakt med någon tjej på ett naturligt sätt så efter några försök att bli tillsammans med 3 olika tjejer på en tidsperiod av cirka 3-4 år ungefär så hade jag börjat ge upp. Sen var det nyår 2011-2012. Kommer ihåg att jag och ett gäng kompisar åkte till fjälls sen vaknade jag på sjukhus dagen efter, så kommer jag ihåg det. Då hade det placerat 3 månader. Gick och bar på det här i tystnad ganska många år men sen var jag tvungen att berätta för mina föräldrar där vid 2012 efter jag vaknat från nedsövningen. Låg i Umeå i 7-8 månader och i Härnösand på rehab i 2-3 månader. Det var iaf 10 månader totalt på sjukhus. Så jag var väldigt skadad och mådde inte alls bra överhuvudtaget då jag vaknade. Har varit en kamp sedan dess. Pratat med flera vänner och 2 olika psykologer/kuratorer sen nån via nätet och gjort KBT behandling i våras. Men själva ångesten eller vad man ska kalla det försvinner ju inte super enkelt. Hoppas det är någon som är intresserad av att läsa detta och vill chatta lite. Jag tror det skulle underlätta för mig litegrann. Vill inte vara till problem för någon. Jag är en väldigt empatisk människa numera då jag blivit mer fundersam och mognat en del både pågrund av ålder och att man varit med om mycket som gör att man växer som människa.