Känner mig ensam även om jag har många involverade i mitt liv

Hej..

Är en tjej som pluggar o jobbar samtidigt, är mellan människor alltid, o jag visar alltid glädje o omtanke.. jag är en väldigt bra lyssnare när folk berättar om sina problem, men om jag nånsin vill uttrycka mina känslor så finns det ingen som lyssnar. Jag märker hur jag i slutet av dagen är ensam. Det är min största rädsla: ensamhet. Eftersom jag alltid ler ute så tror folk att jag inte har dåliga tider. Jag vet inte vad jag kan göra, vem jag kan prata med, var jag ska ta till mig. Är så otroligt ensam, o även om det finns många människor i mitt liv så finns det ingen jag kan prata med, få stöd av, eller även en kram… Jag är rädd att dessa tankar utvecklas vidare, o jag mår mer dåligt av känslan av ensamhet. Jag är rädd att jag kommer fortsätta mitt liv såhär. Det är verkligen en hemsk känsla. Att prata med nån är det som behövs… Hur gör ni andra som känner er ensamma? Vad har ni gjort? Vad har ni för tips?

Förstår dig precis! Är en kille på 24 år som har liknade problem. Men jag brukar försöka hitta andra vägar att utveckla mitt intresse för saker, det vill säga om jag känner mig otroligt ensam så sätter jag mig och spelar lite data spel. Men det blir ju tungt i slutet med, men då försöker jag komma på lösningar. Mitt tips var att sätta på en pod i bakgrunden medans man gör det man tycker är kul. Det funkar bra för mig och kanske det du skall testa 🙂 lycka till

Bara så jag förstår rätt: Menar du att när du faktiskt uttrycker dina känslor och tankar (alltså inte ser jätteglad ut) så är det ingen i omgivningen som snappar upp det och ger stöd? Eller är det mer att du är omgiven av personer som själva inte tar initiativ till att höra efter hur du mår och får dig att känna dig bekväm i att öppna upp dig? Har du tagit upp det här med personerna det berör?

Funderar lite på vad du innerst inne tycker om de här personerna som du lyssnar till, men som själva inte finns där för dig när dagen är slut? Anledningen till att jag frågar är för att det var nämligen det som hände mig tillslut att jag märkte att jag gick runt och började tycka illa om personer i min omgivning pga. den där obehagliga egenskapen jag såg ofta om att inte visa intresse för någon annan än sig själv. Häromdagen öppnade en chef upp sig inför mig och då märkte jag hur jag direkt blev nästan ledsen eftersom jag upplevde det som att jag hamnade i min vanliga roll om att vara någon annans djupa känslomässiga stöd, och det vill jag inte vara längre, så länge det inte är ömsesidigt.

Med andra ord är mitt tips att kanske vara lite försiktig, hur tråkigt det än kan låta, med att finnas där för andra? Och undersök när du lär känna nya personer om de kommer finnas där när dagen är slut eller om det återigen är en relation som präglas av att behöva ge massor av sig själv? Jag tror att om du hittar rätt personer så kommer du känna dig mindre ensam! Möjligtvis är det “kört” med de du har i din omgivning nu? Men det finns stort hopp till att släppa in personer som vill göra annorlunda!