Jag är en ”kille”, men flera gånger under mitt liv har jag känt att något är fel, som jag var i fel kropp. Upptäckte ganska snabbt att jag kände som jag ville vara en tjej och önskade det, men jag vågade inte berätta om det för någon.
När jag var liten var jag ett jätte stort fan av sailor moon och en dag sa jag till min mamma att jag ville klä ut mej till sailor moon, men blev tillsagd att killar inte gör det. Har även några år senare provade jag klä ut mej till en tjej, men blev utskälld av mina föräldrar för det, så jag började från den dagen dölja vad jag känner innerst inne att jag trivdes att se mej som en tjej.
Men många gånger i skolan när vi fick prova kostymer för olika lekar och annat, så valde jag nästan alltid klänningarna eller andra tjej kläder och ingen såg problem med det där, mina föräldrar fick aldrig veta om det, även min farmor lätt mej prova hennes smycken något som gjorde mej glad.
Men hållde som sagt mina känslor hemligt för alla, men gick en tid till ungdomsmottagningen och pratade om att jag kände mej som en tjej och det var skönt att få prata om det, men slutade gå ditt efter jag tog studenten och är nu för gammal för att gå dit igen.
För några månader så orkade jag inte längre ljuga för mej själv om mina känslor om mitt kön och berättade om det för mina föräldrar. Min mamma ställde massa frågor och frågade om jag tänkt igenom det alls, något som jag har gjort stort sätt hela mitt liv. Men min pappa tog det inte väl och sa stort sätt åh nej när han fick höra det. Mina föräldrar tror att jag har asperger och frågar sätter mitt kön p.g.a det. Och blev mer eller mindre tvungen för att göra dom starta en utredning för asperger och under väntan nu så mår jag extremt dåligt då mina föräldrar vägrar tala om att jag tror att jag är en tjej och min vårdcentral vill inte ge mej en tid så länge jag väntar på utredningen, något som får mej att känna mej extrem ensam då inga värkar vilja hjälpa mej. Förutom min bästa vän hen var den första jag kom ut till om mina känslor och hen sa att det var okej har varit min störta supporter sen den dagen. Men nu har det gått ett halvår sen jag kom ut till mina föräldrar och dom värkar lossas om att jag aldrig kom ut till dom och det sårar mej mycket.
Så jag känner mej väldigt ensam då stort sätt ingen tar mej på allvar i frågan förutom min bästis, men hen kan inte göra så mycket då vi inte bor i samma stad.
Jag ber om ursäkt för min grammatik, har läs och skrivsvårigheter.
