Jag vill dö pga ensamheten.

Hej. Jag undrar om det finns någon som vill prata och känner som jag?

Jag är en tjej, 20 år och bor norrut och funderar flera gånger per dag att ta mitt liv. Jag känner mig ful, värdelös, ensam och som ett monster som bara förstör för alla i min närhet. Jag hade vänner tills jag träffade min sambo, då blev jag störtförälskad och slutade höra av mig och ens svara, och har nu svårt att få tillbaka vännerna jag hade. Jag har inte berättat till någon att jag mår så här dåligt eller hur mycket jag skäms över att inte ha en enda vän att kunna ringa om jag vill prata. Förlåt för ett rörigt inlägg.

Hmm min erfarenhet är att gamla vänner man släppt är svåra att få tillbaka kanske för att man växer isär och får olika intressen med åren som går… vad vet jag… Perioder har man många vänner och andra perioder inga….

I mitt fall handlade det om att börja på  olika föreningar och odla mina personliga intressen. Prata med folk på jobbet och hänga med på saker även om det kändes mottigt…

Har du några intressen att odla?

Har du någon kontakt med någon att prata med om dina problem runt ensamheten?

Hej, du 20-åriga tjej.

Har varit där du är just nu. Låtit negativa tankar om mig styra vad jag tror om mig själv. Pröva att tänk annorlunda. Föreställ dig hur du vill vara. Skapa en vision av vad du vill göra med ditt liv gällande familj, vänner, arbetsliv och din syn på dig själv. Vad är viktigt och vad är mindre viktigt? Skriv ned allt. Låt lappen ligga, revidera den. En sån lapp har jag haft i trettio år, för att förstå att så länge jag har en riktning på hur jag vill vara med mig själv och mot andra så kommer livets utmaningar att bli en del av själva livet utan att jag går in i väggen eller blir deprimerad. Acceptera att du känner att du är utan vänner just nu men nöj dig aldrig med det! Gå vidare, leta vad du vill ha i livet och isolera dig framför allt inte. Skriv här om du är blyg eller osäker, prata med alla som ger dig chansen och gå till vården för att hitta en mental coach! Om vården inte lyckas hjälpa dig ska du inte tro att det är dig det är fel på utan sök bara ett annat ställe att få stöd på! Go, Girl!

Jag har försökt i ungefär 6 månader att försöka hitta nya vänner men det går som inte. Jag har ingen att prata med om detta för jag klarar inte av att någon skulle tycka synd om mig över detta. Önskar att jag hade någon att prata med bara.

Purple: Tack vilka bra tips!

 

Då måste du leta någon annanstans. Alternativet är inte att dö, utan att leva! Fullt ut med alla känslor och önskningar som du har som bidrar till att du ska må bra!

Ps. Dom som tycker synd om dig hjälper dig inte framåt, de stigmatiserar så undvik dem. Säg det också till dem du tror verkar tycka synd om dig. Kanske tycker de inte synd om dig utan vill bara hjälpa dig!

“I stirrandet uppstår ofta ett medlidande från betraktarens sida. Medlidandet grundar sig i att betraktaren tittar på mig och sedan gör bedömningen att det är synd om mig. Det är farligt att tycka synd om någon. I medlidandet gömmer sig ofta ett förakt, en åtskillnad mellan det normala och det onormala. Och detta förakt kan internaliseras till ett självförakt hos den som kategoriseras som onormal.”

https://www.kulturungdom.se/text/kronikor/arkiv/jenny-hylten-cavallius/1610-den-stigmatiserande-blicken

 

Okej! Tack så mycket!

 

När man är 20 år är man fortfarande ung. Då tycker man inte att det hjälper så vidare bra att få få höra “det blir bättre när du blir äldre”, men vet du vad? Det blir det! 🙂

I olika perioder i livet har man fler eller färre antal vänner. Det är tungt att sakna vänner, men man måste försöka vara utåtriktad och leta upp nya. Le mot andra, visa att du är tillgänglig att prata med, ställ mycket frågor till andra, lär dig deras namn, kom ihåg deras intressen.

 

Har det hänt något med din sambo? Är relationen dålig? Finns det andra saker i ditt liv du inte är nöjd med? Utbildning/arbete?

Eftersom du känner att det är så tungt just nu kanske du ska gå och prata med en läkare? För om man är exempelvis deprimerad kan det vara svårt att märka det själv, och svårt att tro att det kan bli bättre. Men sen om du får hjälp och mår bättre kommer du se på saken annorlunda! Och det blir då också lättare att hitta vänner när du själv mår bättre. Då utstrålar man en helt annan energi!

 

Men bör jag söka hjälp, eller är det okej att må så här?