Jag skulle kunna skrivit i vilken av de trådar som finns egentligen.

Jag valde denna för att den låg typ längst upp och var riktad mot folk som känner sig ensamma och det är nog mitt största fast långt ifrån ändå problem. Jag är en kulle på 34 år från Stockholm. Jag har allt ordnat för mig. Jag har jobb, körkort, vänner som jag förvisso inte träffar ofta då alla har sina  liv att sköta och ingen av din hör av sig… Egentligen nånsin om jag ska va ärlig. Jag har ett första handskontrakt på Södermalm och jag ser väldigt bra ut. lång, fina drag, inga defekter alls, jag är vältränad och välutrustad så precis som ALLA säger (men du borde ju ha 100 tals tjejjer springandes efter dig.) Det är så långt från sanningen som det kan vara. Jag har alltid haft svårt att träffa tjejer. jag är som sagt 34 år och har haft ett riktigt för hållande på typ nästan 4 år mellan 19 och 23 som slutade med många tårar och känslor som gjorde fysiskt ont. Perioden efter det var tuff. I mer än 1 år mådde jag extremt dåligt. Under den tiden hade jag inte ens en flört med någon än mindre en dejt. Jag träffade till slut en tjej på en fest. då  kändes det bra i typ 2 till 3 veckor tills jag insåg att jag kan inte bli kär i henne och glömma mitt ex. Jag försöktte göra slut men svag som man är så tog jag tillbaka henne när hon grät. Vi höll ihop i ca 1 år efter det tills jag bröt ihop och gjorde slut. Sen var jag där igen, ensam men hoppet och inbillningen att man ska träffa någon finns där i början tills månaderna rullar på och ingenting händer. Man går på krogen men där får jag nobben varje gång vilket jag och alla jag pratar med inte kan förstå. Internet, Tinder you name it, jag har provat allt men helt utan resultat. Det bör tilläggas att under mina 34 år har jag aldrig varit på en riktig dejt.Jag har så när som på ett fåtal gånger (kan räkna dessa på ena handen) har jag lyckats få ligga med någon från nån ute kväll men det har nästan alltid varit tjejer som jag egentligen inte va attraherad av utan av ren desperation vilket alltid slutar i ångest dagen och veckorna efter. Efter det andra förhållandet var över så försökte jag socialiasera komma ut “ragga” men alltid nobben. Vad jag upplevde för får jag ingen positiv respons så går jag därifrån jag tänker nämligen inte försöka övertala någon som visar tydligt ointresse även om jag förstått att detta bara är ett spel för att tjejen vill att du ska jobba för det. Jag tål bara inte sånt så jag går bara därifrån. Det är inte svårt när man inte förväntar sig att komma nånstans efter som det tillhör normen. Hur som helst tiden går och jag tror att ungefär 1,5 år senare så når jag bristningsgränsen. Jag säger till mig själv att antingen så löser det sig imorgon eller så gör jag slut på lidandet. det var fullt allvar, jag såg ingen annan utväg. Jag tog min pipa packade den med extremt mycket DMT som är världens starkaste psykhedelie och rökte mer än jag nånsin gjort tidigare. när de varelserna som jag tror är mina skyddsänlgar och/ eller demoner i brist på bättre ord uppenbarade sig sa jag åt dom att ni får hjälpa mig med det här annars tar jag livet av mig innom snar framtid. Jag gav specifika önskemål på vad jag ville ha för tjej. Det var väldigt ytliga önskemål  men hur som helst sen somnade jag efter ett tag när jag gråtit mig trött. Dagen efter vaknar jag lika deppig och orkeslös som vanligt. Nångång under den dagen kollar jag min Facebook och då har en kvinna jag inte känner skrivit till mig och hon är precis på pricken i alla avseenden det jag önskade mig. Dagen efter fick jag alltså det jag önskade mig. Vi pratade mycket i början, vi kunde prata i telefon 5 – 6 timmar i sträck fast det kändes som en timme. det var för bra för att va sant. Vi var själsfränder…. trodde vi. Jag tror vi är det. Både hon och jag känner starkt att vi är sammakopplade och träffar varandra i tidigare liv och eventuellt andra existenser MEN. vi lyckades ändå inte få det att funka. Det var problem från början. Jag vill inte lämna för mycket detaljer med risk för att avslöja någons identitet men hon va 10 år äldre och hade 2 döttrar och en ex man som hon blivit bortgift till av sina föräldrar då hon kommer från en sån kultur. Så de första typ 2 – 3 åren sågs vi högst nån eller 2 dagar i veckan men det var värt det ansåg jag. men åren fortsatte gå och redan i början så fick pressen och skambeläggningen från hennes barn, mamma och ex man henne att hela tiden göra slut för att sen ta mig tillbaka. Barnens pappa är en mycket sjuk man. Han menade att utan henne så behövde han inte leva meda andra ord han brydde sig inte alls om barnen. Han manipulerade dom att tycka illa om både mig och deras mamma på alla möjliga sätt och efter dom var så små så funkade hans offerkofta extremt bra. Fast vi gav aldrig upp och till slut blev barnen äldre och kunde se igenom hans spel så det lugnade sig något. Kvinnan jag va ihop med om man nu kan kalla det för det (vi sa det i alla fall och träffade inga andra) är bipolär, och med största sannolikhet Borderline. Hon har PTSD från att blivit bortgift 2 ggr våldtagen som barn osv osv jag vet tydligen bara hälften. så när hon hela tiden dumpade mig och sammtidigt ställde krav på mer commitment till vårt förhållande så blev det så att det inte hände nånting. Jag han helt enkelt inte genomföra nån förändring innan hon freakat ut igen och gjort slut. Hennes svartsjuka var näst intill psykotisk och totalt obefogad. Detta stod jag ut med efter som jag fått min drömkvinna och lovat högre makter att ge allt för det. för att inte bli för långrandig så hoppar jag fram till ca 6 – 7 år in i detta förhållande och vill tillägga att mitt sexliv under dessa år bestod av i absolut bästa fall fre – lör men ofta kunde det gå en eller fler månader mellan gångerna men jag stod ut för det va helt fantastiskt när det väl bar av. Jag har självklart mått dåligt under nästan hela tiden förutom de kortare perioderna när vi “va tillsammans” vilket var ett telefonförhållande. Jag har i många fall behövt hjälpa ekonomiskt men det var för mig en självklarhet efter som jag älskade henne och vid det här laget även henns barn. Hur som helst idag är det ca 8,5 år sen vi började med detta vansinniga förhållande. Hon har än en gång dumpat mig för några veckor sedan pga av atthon anser att jag varit otrogen när hon luskat fram att jag varit med någon annan under tiden som jag var dumpad. Jag kan inte minnas när jag mådde genuint bra sist. mina tonår var ångestladdade konstant och jag hade precis lika svårt att träffa tjejer då med. År 2020 har varit ett tufft år för alla pga av pandemin. många tycker det är jobbigt med att sitta i karantän och inte få socialicera men för mig har det inte varit någon skillnad. jag har alltid haft det så här. Inte nog med det. Hon spenderar största delen av 2020 på sjukhus då hon hade en cysta i huvudet som opererats bort hon höll på att inte vakna ur narkosen vilket innebär att hon  förmodligen inte heller kan operera bort de 4 myomer hon har i livmodern. Sånt är livet tänker jag så jag har bara försökt finnas där och hjälpt till så gott jag kunnat. det jag vill komma till är att 2020 har jag haft sexuelltumgänge 3 gånger. och 50% av den tiden har jag varit singel efter som hon gjort slut och sen tagit mig tillbaka. Under tiden jag varit singel har jag haft tinder, jag har varit på krogen och backpackade en månad i Colombia vilket för övrigt var den enda tiden jag kände någon sorts lycka men den lyckades hon förstöra via internet genom att tjaffsa och koppla mig så jag inte skulle råka träffa nån där. Det första jag gör när jag landar i Sverige är självklart att ringa henne och då bemöts jag av kyla och ren disrespect. sen tog det nån vecka innan hon gjorde slut igen. så basicly så blev hon ihop med mig tekniskt sett för att jag inte skulle träffa nån på min resa. I alla fall nu är jag dumpad igen för som jag nämde tidigare så har jag varit otrogen enligt henne för som med hennes egna or beskrev det att ” du borde förstå att det inte är på riktigt när jag gör slut. Nu kommer vi till själva poängen här. Jag har känt i åtminstone 2 kanske 3 år att jag inte vill leva längre. Jag känner mig som ett spöke. Ingen ser mig. Det är som att jag inte existerar. Varje gång jag försöker flörta med någon tjej så är det iskalla nobben. Jag har allt jag behöver ekonomiskt, materiellt och hälsan. Jag har en familj som bryr sig om mig MEN inget av detta spelar någon roll alls för det tomrum som funnits i mitt hjärta sen jag började tänka på tjejer växer sig större för varje dag som går och sanningen är att jag vill inte och orkar inte fortsätta leva. Varför ska jag gå till jobbet som jag endast gör för att ha råd att leva vilket jag gör helt ensam. Jag går till jobbet, hem, gymmet, affären jag har sett så mycket filmer och dokumentärer på youtube att jag inte ens hittar något nytt. Jag producerar elektronisk musik och tecknar och målar men efter dagar och veckor tröttnar man på det med och det slutar alltid i att jag vill ha kärlek eller åtminstonde sex. det har gått så långt att det börjat göra fysiskt ont av ångesten.Jag tänker på självmord flera gånger om dagen för jag kan inte leva så här något mer. Jag genom lider bara livet. Jag ser inget värde i att fortsätta utan kärlek eller som sagt åtmonstone fysiskt umgänge. Jag kommer genomföra det snart om inget ändrar sig. Jag vet egentligen inte ens varför jag skriver detta för det finns ingenting någon kan säga för att lösa mina problem men jag tog den chansen oavsett. Jaja det va ju ändå skönt att få skriva av sig men det har inte tagit bort min vilja att avsluta det lidande som andra kallar för liv. Jag hatar hela min existen från djupet av mitt hjärta för efter som jag egentligen är ett jävla kap en svärmorsdröm som åtskilliga personer uttrycker det, det här är alltså nara jag som påstår om mig själv utan alla jag tagit upp detta med. Hade jag varit ful, fattig, eller ointelligent så hade jag kunnat finna mig i att vara ensam men efter som jag borde kunna välja och vraka gör det så ont i hjärtat att ha det så svårt. Jag känner mig som en utomjordling eller som att jag inte fick manualen för hur dejtinglivet går till. Jag har aldrig varit på en dejt… nånsin. Vad gör jag för fel!?