Jag räknas inte.

Hur dåligt ska jag må, hur länge? Vad är att må dåligt? Måste jag skära mig, måste jag ha ätstörningar? När räknas mina tårar? Hur länge ska jag tvivla på mig själv? Mår jag dåligt eller har jag bara en dålig dag, dålig vecka, dåligt månad?

Det var längesen jag var riktigt glad och tillfreds med livet, men jag läser om alla andra, alla andra som mår sämre än mig. De ha panikångest och psykoser, inget jag känner igen mig i. Jag mår bara blä. Inget gör mig glad längre, jag har tappat meningen med livet, det finns inget jag ser fram emot längre.

Men jag ler och säger att det är bra, för vem skulle egentligen bry sig? Vi verkar ju alla må lite dåligt, så varför skulle det vara synd om mig? Jag räknas inte.

Hmm vad bra att du skriver hit – det ser ju ut som du har en depression. Då kan man känna sig som man inte räknas speciellt när man mår så dåligt som du gör. Man kan precis som du må väldigt dåligt utan vare sig psykoser. Det är ju inte så ovanligt att folk håller masken och inte berättar om hur de verkligen mår – det är synd.

Har du ingen i verkliga personer ditt liv som du kunde berätta hur du mår?Att släppa en nyhet som ditt mående är väldigt jobbigt men jag är övertygad om att du ser på ditt mående på ett annat sätt om du tränar dig att berätta hur du verkligen känner det. Åtminstone är det min erfarenhet.

Jag hoppas du har en bra läkare på Vårdcentralen för att få hjälp med din depression. Idag kan du ju få hjälp både med olika terapier och med olika mediciner.

Jag prenumererar på den här tråden och hoppas på att få svar ifrån dig snart

Anonym skrev:

Hur dåligt ska jag må, hur länge? Vad är att må dåligt? Måste jag skära mig, måste jag ha ätstörningar? När räknas mina tårar? Hur länge ska jag tvivla på mig själv? Mår jag dåligt eller har jag bara en dålig dag, dålig vecka, dåligt månad? Det var längesen jag var riktigt glad och tillfreds med livet, men jag läser om alla andra, alla andra som mår sämre än mig. De ha panikångest och psykoser, inget jag känner igen mig i. Jag mår bara blä. Inget gör mig glad längre, jag har tappat meningen med livet, det finns inget jag ser fram emot längre. Men jag ler och säger att det är bra, för vem skulle egentligen bry sig? Vi verkar ju alla må lite dåligt, så varför skulle det vara synd om mig? Jag räknas inte.

DU räknas. DU är viktig. Hur DU mår är i allra högsta grad väldigt viktigt. De flesta här mår väldigt dåligt av många olika anledningar och vår ohälsa syns på olika sätt. En del går igenom svåra psykoser eller panikångest. Andra har en osynlig djup oro i kroppen. En del kanske dras med svåra mardrömmar och krypande panik under dagen men det vi alla har gemensamt är att vi inte mår bra. Din hälsa är absolut inte mindre allvarlig eller viktig än någon annans. Vi bör aldrig jämföra oss eller vår psykiska ohälsa med någon annans eftersom det är så väldigt personligt. Vad jag anser vara det värsta jag kan tänka mig kanske är en småsak för någon annan, men det gör ju inte att det jag upplever plötsligt känns bättre eller mindre jobbigt. Var snäll mot dig själv och ha medlidande med dig själv. Jag har det 🙂 Jag tycker du ska kontakta din vårdcentral och be om en tid hos en kurator så snart du kan. Det låter som att du är deprimerad eller svårt nedstämd och det måste man få professionell hjälp med.

Men igen. DU är VIKTIG ❤️ Tack för att du kom hit och delade med dig! Det hjälper oss andra till att bli påminda om att vi aldrig är ensamma.

Ni skriver båda att jag ska kontakta vårdcentralen. Vad ska jag säga till dem? Försökte få hjälp via universitetet jag går på. Men kände inte att jag blev tagen på allvar. Eller inte på det sättet jag ville. “Alla kan må lite dåligt”, sa den ena. Den andra jag fick träffa kom fram till att jag var lite deprimerad, men sen blev det inget mer. Så jag har försökt på hjälp. Men som jag skrev tidigare, måste jag börja skära mig eller slarva (mer än jag redan gör) med maten för att någon ska förstå hur jag mår?

Jag varken skär mig eller slarvar med maten. Jag tog kontakt med min vårdcentral och bokade in en tid med kuratorn. Väl där får man ofta fylla in en självutvärdering kring sina känslor och tankar. Man svarar med 1,X,2 ungefär. Man behöver inte skriva något själv. Efteråt talar man helt enkelt om att man mår förjävla dåligt. Med tiden kan man bena i varför och vad man vill uppnå. Men vad tydlig med att säga “Jag behöver hjälp innan jag börjar må ännu sämre!”.