Jag passar inte in någonstans

Ingen autismdiagnos men känner igen mig så mycket i det du skriver. Önskar att folk kunde lyssna på vad jag menar istället för på vad jag säger -för där blir det visst alltid knas. Tycker att relationer är svåra. Har nog aldrig riktigt lärt mig koden för hur man ska vara och göra. Så resultatet: ensam trots att jag inte vill vara det och total ångest om jag mot förmodan träffar någon.

Om jag inte minns fel brukar det väl gå att få någon typ av samtalskontakt eller dyl? Kanske kan det underlätta något?

Allt gott till dig <3

Jag är tvärtom. Jag vill att folk ska lyssna på vad jag säger för jag menar inget annat än just exakt det.

Jag är beviljad kontaktperson men någon sådan har inte hittats. Och det kommer ändå inte att hjälpa. Kommer ändå att sitta ensam större delen av tiden. Jag har boendestöd totalt 3 timmar i veckan men den sociala kontakten räcker ingenstans. Jag ringer mitt ex ibland men det finns ju anledningar till att han är ett ex. så jag pallar inte det alltför ofta.

Jag har rätt stort behov av umgänge. Kanske inte irl då men vill ändå kunna snacka med folk. Skrev lite på ett annat forum och där blev jag ifrågasatt av en som undrade hur fan jag kan bo i hus när jag inte ens klarar av grundläggande hygien (tandborstning). För det första har han inte med det att göra. För det andra kan jag inte bo någon annanstans. Jag skulle gå under mentalt. Sen var det ett annat dumhuvud som försökte lura mig att tro att budgetrådgivare hjälper till att räkna ut priset per portion mat om fler personer lagar mat tillsammans och ska fördela kostnaden mellan sig. Blev arg för det var så korkat. Och det som budgetrådgivare verkligen gör har jag inga problem med. Jag är autistisk. Inte dum i huvudet och har superkoll på min ekonomi. Så jag är inte på det forumet heller.

Jag har provat att gå på hantverksträffar. Det passade mig tyvärr inte. Folk pratade om saker som jag har fobi för så jag fick fly i panik därifrån.

Det finns inte plats för mig någonstans.

Känner igen mig mycket i att ofta bli missförstådd. Jag tror att människor som tolkar in saker man inte säger har någon slags kontrollbeteende. De försöker “förstå” hur  andra är och fyller i en massa saker och gör egna antaganden utifrån sina förutfattade meningar. De kan ofta inte heller skilja på vad de tror och vad de faktiskt vet. Tror de att jag har en viss åsikt så är det liksom så. Det är  irriterande och det är svårt att kommunicera med folk som gör så.

Läste en gång i en rådgivningsspalt där någon frågade om råd kring hur man gör när man småpratar med nya människor, till exempel på ett bröllop. Rådet blev att utgå från det som finns runt omkring, till exempel saker man lägger märke till i miljön som en gammal byggnad, fina träd, maten, musiken etc. Det vill säga saker som båda upplever ger störst chans att båda har något att säga om.  Sen kan man spinna vidare utifrån det, om man fortsätter prata. Rådet innebar också att undvika att börja med ämnen som jobb, familj, hobbies, var man bor och annat personligt eftersom det lätt skapar en avståndskänsla och blir svårt att relatera och spinna vidare på om man lever på för olika sätt. Dessutom kan det vara känsliga ämnen. Jag tycker det lät mycket vettigt. I kommentarsfältet var det genast en person som tyckte detta var obegripligt. Hon menade att hon måste veta vad man har gemensamt för att kunna umgås. Då måste man börja med mer privata frågor enligt henne. Jag tycker det är otroligt märkligt att tro att man lär känna någon genom korta personliga fakta. Vad som händer är bara att hon kommer att fylla i med sina egna förutfattade meningar. Vad är meningen med att umgås? Är det att försöka  “samla kunskap” om andra eller att försöka dela tankar och upplevelser? Det var flera som inte höll med henne iallafall, så det var hoppfullt.

Vet inte om detta är för off topic. Det är något jag tänkt på och ditt inlägg inspirerade mig att försöka sätta ord på det.