Jag klarar inte leva ensam
-
Jag klarar det mesta i livet ensam men jag är skild sedan snart två år tillbaka och har delad vårdnad om en pojke på snart fyra år.
Slutet av mitt äktenskap var tärande då inget funkade och skilsmässan var en befrielse. Kort därefter var jag på en dejtingsida och fick kontakt med en fantastiskt vacker och rolig kvinna som jag haft distansförhållsnde med i ungefär 1,5 år. Det har varit passionerat och helt underbart för båda är jag säker på. Vi förlovade oss till och med.
Hon skulle flytta till mig och det var som en dröm. Inte bara skulle jag få vara med henne utan jag skulle kunna ge min son något som liknade en familj. Jag tror att en familj är r det enda som räknas, förutsatt föräldrarna är kärleksfulla mot varandra och barnet/en.
Men så var det trassel med arbetstilståndet och hennes dotter skulle gifta sig. Plötsligt var hon på arbetsintervju där hon bor och nu vill hon bobi egen lägenhet där borta och tror att vi kanske inte har samma mål i livet och kanske inte vill ha en liten unge runt sig då hon hela livet haft en massa småbarn runt sig.
Jag kan acceptera att hon inte längre vill men jag känner att livet är slut för mig. Jag kommer inte ha kraft att vara en god förälder till min son, ensam i det stora huset. Det är tråkigt, ensamt, sårbart. Jag behöver en partner, en kvinna vid min sida. Inte vilken som helst utan en jag älskar och är något att ha.
Hon är inte perfekt på långa vägar men jag vill ha henne men jag tror inte hon längre vill ha mig eller är väldigt osäker. Det är så smärtsamt. Och jag är livrädd för att dö ensam. Jag får sådana galna idéer i huvudet. Att jag låter min exfru ta vår son på heltid. En kvinna kan alltid hitta en man. Sedan kan han glömma bort mig och jag kan skjuta mig i huvudet med hagelgeväret.
Jag vill inte ha någon annan kvinna än hon jag haft förhållande med 1,5 år. Jag orkar inte leta efter en ny, för jag skulle leta efter någon som var lik henne, vilket är löjligt.
Jag är mellan 45 och 50 år och vill inte ha fler barn. Jag är för gammal. Så jag kan inte hitta någon kvinna som vill ha familj. De flesta vill inte ha en man med barn om de får välja. Jag orkar inte med en kvinna med ett tjog barn från tidigare förhållanden. Och jag vill inte ha en kvinna som inte har fått barn och heller inte vill ha barn då risken att de är coco är väsentligt förhöjd.
Jag är trängd i ett hörn. Då otroligt ensam. Jag har min familj i en annan del av landet och kan inte flytta pga mm in exfru och mitt jobb. Och en flytt ändrar heller inget i grundproblemet jag har.
Finns här någon som förstår vad jag talar om och kan ge mig något råd hur jag kan lösa problemet? Jag vill inte lära mig leva med det, nämligen.
Tusen tack
Oj.
Att låta sonen ”glömma bort dig” och sen skjuta dig i huvudet är en tragisk lösning på ensamheten. Snälla gör inte det.
En flytt från det för stora huset kan vara en bra idé eftersom en ny lägenhet får det att kännas som en nystart (även om flytt också är jobbigt så kan man rensa bort många obehagliga minnen på det viset).
Det är svårt för de flesta pappor och mammor med små barn att dejta. En fyraåring är oftast full av energi, och tidskrävande, förutom charmig och go.
Jag vet dock att badhuset är ett ställe där du kan hitta andra småbarnsföräldrar…och att din fyraåring kanske kan hjälpa genom att hitta nån jämnårig att leka med vars mamma kanske också vill hitta ny kärlek. Oavsett om det finns någon att flörta med så lär du och din son kunna ha kul där. 🙂
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.