Jag hatar människor

Som titeln beskriver så hatar jag människor. Alla människor och speciellt de jag träffar i mitt dagliga liv.
Det är min djupaste hemlighet.

 

Jag har alltid varit annorlunda och utstött av allt från familj till samhälle, men en sak säkert och det är att jag hatar alla.
De okunniga socionomer som gång på gång placerade mig hos min psykiskt sjuke och missbrukande mor.
Min mor, för alla gånger hon låst in, tvångsrakat, slagit och psykiskt skadat mig.
min far, för att han aldrig kunde laga mig eller varit stark nog att stå emot sin egen ångest.
Mina äldre syskon, för att de aldrig funnits där och övergav mig när jag behövde dem som mest.
Alla jag kallat vänner genom åren, som en efter en lämnat mig.
Alla mina flickvänner som var korkade nog att ens röra vid någon som är så förstörd som jag.
Alla kvinnor, som spenderar all sin tid på ytlighet och falskhet.
Alla män, som gör det samma.
Alla så kallade vårdare inom sjukhus och psyk, som gång efter gång skickat hem mig för: “du är ju uppenbarligen inte sjuk”.
Alla så kallade vårdare inom sjukhus och psyk, som gång efter gång skickat hem mig för: “Din historia är inte riktigt trovärdig”.
Den programansvarige, som mobbade mig och gjorde mina gymnasieår till ett helvete för: “Du platsar nog inte som sjöman”.
Mina klasskamrater som mobbat mig hela vägen till vuxen ålder.
De två kvinnorna som vid 3 olika tillfällen våldtagit mig.
Och alla andra monster som jag mött igenom mitt liv, som medvetet eller omedvetet  har orsakat att jag nu spenderar större delen av min tid med att bestämma mig för om jag ska skada andra eller nöja mig med att avsluta jobbet åt dem och bara ta en överdos.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam, oälskad och tom . Ser ingen annan utväg än de två ovan och orkar hålla inte emot tankarna mycket längre till. Jag känner varken medlidande eller sorg längre. Kärlek har jag inte känt på 10 år.

Du känner dig fruktansvärt ensam oälskad och tom… så du vill antingen skada andra eller ta ditt eget liv? Usch, det måste vara ett sådant mörker inom dej nu :(.. kanske vad en främling än säger känns svårt att ta in? Eller är detta brev ett rop på hjälp? I så fall svarar jag gärna.. även om jag själv inte är världens muntraste själ just nu.. men allt du skriver, klart jag känner enorm.. ömhet.. eller vet inte.. jag bara innerligt hoppas att du varken skadar dig själv eller någon annan.. Är det för mycket begärt? De tankar du har.. de är inte du.. det är som en tv med trasig fjärrkontroll..jag tror verkligen det är så, du kanske vill kalla mig tokig men.. tankar är som dina rådgivare men du är trots allt chefen över det faktiska beslutet.. det du ska göra ska inte styras av tankar och känslor.. Vad vill du egentligen… innerst inne? Känna nåt? Bryta isoleringen och komma närmare människor du kan lita på? Inte känna ensamhet? Hämnas på alla som skadat dig? Vet du vad den bästa playbacken är – att bestämma sig att bli lycklig och lyckas ändå, trots all skit? Det är din vilja som avgör.. inte tankar och känslor.. Det förflutna finns bara i ditt huvud, annars är det helt borta. Vad mår du bra av att fylla huvudet med? Sånt som inte längre går att påverka eller det som kan bli en bättre framtid med bättre val?  Jag tror det finns en vilja att vända och lyssna på andra tankar; bättre rådgivare inom dig. Vad tänker du om det? :/

Jag är gärna en vän, om du behöver nån att skriva med..och om du inte tycker jag verkar för hemsk.. har gått igenom en del med.. är väl så.. alla har en historia :/

Anonym skrev:

Jag är gärna en vän, om du behöver nån att skriva med..och om du inte tycker jag verkar för hemsk.. har gått igenom en del med.. är väl så.. alla har en historia :/

Du har såklart helt rätt i det du säger. Och jag är så tacksam för att du väljer att påminna mig om det. Ibland blir jag bara fylld av ilska. Kan inte förstå att man kan göra så emot människor. Och det leder till att jag känner mig vilsen. “Hur ska jag agera? Eftersom de straffat mig utan att jag begått något brott, ska jag inte då straffa dem som faktiskt begick ett brott?” ungefär så låter det i mitt huvud ibland.

Ditt svar påminde mig om att släppa ilskan helt. Och för tillfället är det ganska lätt för nu är jag istället fylld med skam över tankarna jag haft.

Tack ännu en gång, speciellt för att du erbjuder att prata.

Hej igen

Jag kan definitivt förstå tankarna om att lära dåraktiga och brottsliga människor en rejäl läxa.. men så inser man kanske att.. jaha om de skulle dö, vad hinner de egentligen lära sig. Att det som gjorts mot dig väckte så starka känslor.. blev så viktigt att det fick dig att få det väldigt svårt genom hela livet och därför inte kunnat släppa vad som hänt? Skulle de hinna lära sig nåt om det eller skulle de mest förtvivla över ögonblicket då deras liv snart är över? Det värsta är ändå att Troligen skulle du inte känna annat än självförakt och ångest efteråt och det skulle ju inte ställa så mycket rätt för din del, utifrån det du som barn redan utsatts för.. det är iaf vad jag tror.. du förtjänar helt enkelt bättre.. känslor i helt annan riktning. Frid. Lättnad.Kärlek… Allt detta finns ju definitivt att uppleva i detta livet!

Nu pratar jag vidare men det du upplevt som barn.. jag blir så arg och förtvivlad.. vilken total maktlöshet du genomlevt som du kanske försöker återta (alltså makten).. men vet ej hur.. Jag tror nyckeln är att inse hur jäkla bedrövliga liv dina forna brottsutövare har som måste leva med sina tidigare gärningar och att styrkan hos dig i själva verket är att gå vidare, lämna tankar om hämnd och istället låta typ ”karma” göra smutsjobbet åt dig. Tro mig, allt de gjort kommer att straffa sig på ett eller annat sätt. Utan tvekan.