Jag hatar att vara ensam. Jag har så svårt att hantera separationer. Även om det bara handlar om att jag lämnar min son hos hans pappa eller om jag åker ifrån en kompis som jag har träffat några timmar. Jag vill bara gråta och känner mig helt tom och övergiven. De känslorna får mig att vilja ta livet av mig även om jag vet att jag bara är ensam just då, och kommer träffa människor snart igen. Jag är rädd att följa impulserna som säger att jag ska ta massa tabletter eller köra in i en lastbil. Jag vill inte dö, men känslorna är så starka. Någon som känner igen sig i det? Jag har fått diagnosen EIPS, borderline. Och det förklarar väl mina känslor även om det i nuläget inte alls hjälper mig hantera dem.
