Jag har inga vänner

Jag går rakt på sak, jag har inga vänner eller bekanta. Jag känner ingen utan för mina föräldrar o syster.

Det har varit så här i snart 3 år nu. Jag vet inte om jag försöker tillräckligt hårt för att bryta det men det känns så. Jag går i social fobi terapi, då o då går jag till olika grupper o aktiviteter o försöker verka glad o utåtriktad, jag försöker prata med folk i skolan o på praktiken. Oavsett vad jag gör känns det som att alla hittar varandra och skapar små grupper förutom jag.

Jag har precis bytt gymnasium o började på den nya skolan för typ 1 vecka sen o ibörjan var jag positiv o tänkte att det har året skulle bli annorlunda. Jag försökte verka glad, satt med nån vid lunchen o presterade mig själv men nu har folk redan börjat hitta sina grupper samtidigt som min depression som var lite bättre ett tag dyker upp igen o det känns meningslöst. Det känns som att alla liksom kan se på mig att jag är deprimerad och ensam o det är därför ingen vill prata med mig.

Hur som helst, jag vet inte riktigt vart jag ska komma med det här, men ibland känns det som att jag är ensam om det här, så det skulle va skönt o få det motbevisat.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jag går rakt på sak, jag har inga vänner eller bekanta. Jag känner ingen utan för mina föräldrar o syster. Det har varit så här i snart 3 år nu. Jag vet inte om jag försöker tillräckligt hårt för att bryta det men det känns så. Jag går i social fobi terapi, då o då går jag till olika grupper o aktiviteter o försöker verka glad o utåtriktad, jag försöker prata med folk i skolan o på praktiken. Oavsett vad jag gör känns det som att alla hittar varandra och skapar små grupper förutom jag. Jag har precis bytt gymnasium o började på den nya skolan för typ 1 vecka sen o ibörjan var jag positiv o tänkte att det har året skulle bli annorlunda. Jag försökte verka glad, satt med nån vid lunchen o presterade mig själv men nu har folk redan börjat hitta sina grupper samtidigt som min depression som var lite bättre ett tag dyker upp igen o det känns meningslöst. Det känns som att alla liksom kan se på mig att jag är deprimerad och ensam o det är därför ingen vill prata med mig. Hur som helst, jag vet inte riktigt vart jag ska komma med det här, men ibland känns det som att jag är ensam om det här, så det skulle va skönt o få det motbevisat.

Hej 🙂
Jag kan garanterat säga att du inte är ensam om att ha det på det viset. Det verkar lite som du säger, folk verkar känna av energin på något vis. Kanske är det att du försöker för mycket och att det känns falskt för andra, att de inte vet vart de har dig liksom. Jag kan tro att ett bra sätt att lära känna någon och komma in i en grupp så här i efterhand är att hitta en bra grupp och en viss, hjälpsam person i gruppen och bara fråga om hjälp med något. På så sätt kommer ni in i ett samtal som blir naturligt istället för att man börjar prata om fritiden eller något annat mer personligt.
Vad var anledningen till att du bytte gymnasium? Var det pga bristen på vänner, att ni flyttade eller att du byte linje (eller annat)?

Du är inte ensam.
Jag känner igen mig i det du skriver om att börja om, och besvikelsen när det visar sig att det inte blev någon större skillnad ändå.

Du ska bara vara dig själv. Försök inte vara någon annan. Saker ändras. Du blir äldre och saker och ting blir bättre. Världens sämsta råd att få i gymnasiet, men det är sant.

En väldigt stor del av dem du har runt dig har inte hittat sig själva. Många är stressade, vet inte om de passar in, funderar på om de är tillräckligt snygga, hur det ska gå med betygen m.m. Du är inte ensam om att känna dig nere. Du har försökt visa att du är glad och positiv fast det är jobbigt på insidan. Jag lovar dig att några av dem du pratat med känner exakt likadant.

Efteråt förstår man hur mycket de personer man hade runt sig bar på.
Någon har förlorat ett syskon, en annan har föräldrar som missbrukar i smyg fast det är uppenbart för alla hur det ligger till. Nästa person har bulimi. En blev gravid och fick göra abort. En var ihop med en kille som utnyttjade hen. Och så vidare. Du är inte ensam om att ha det jobbigt. Bara att många runt en döljer det väl.

 

Hej . Man skulle kunna tro att det var min tonårsdotter som har skri it det du skrev, du är inte ensam, många känner samma och går igenom samma som du, det tar oerhört på självkänsla och självförtroendet. Du ska inte behöva ändra dig för att passa någon annan men det ör svårt att vara stark när man känner sig ensam, jag ska be min dotter att logga in, kanske kan ni få kontakt med varandra.sänder dig massor med hopp och kärlek . Kram från en mamma som förstår hur du har det.

Du är garanterat inte ensam om det här! Ensamhet blir lätt till en ond cirkel eftersom man efter en tid i ensamhet tappar självförtroende, social vana och eftersom andra får ett socialt försprång så att det blir svårare att hitta grupper att komma in i.

Bra att du går i social fobi- terapi. Det är ett stort steg på vägen du tagit tror jag. Nästa steg är att försöka hitta  sammanhang där de andra också är öppna för nya bekantskaper. Facebookgrupper som handlar om att hitta nya vänner, är ett hett tips! Det finns också vänsökarsajter och appar för att hitta nya vänner. Googla på “hitta nya vänner” och liknande.

Presentera dig med dina intressen för att hitta likasinnade.

Människor som är öppna för nya vänner finns bland dem som redan har vänner också. Om de rör sig i sammanhang där man träffar nytt folk, kan det vara en indikator på att de är intresserade av nya kontakter tänker jag. Om du ägnar dig åt dina intressen, tex går med i en förening, kan du alltså också få nya vänner.

Jag tror alltså mycket på att börja där du har störst chans att få napp. Egentligen ska man väl alltid söka där man har störst chans att hitta de rätta men när du börjar från scratch ska du vara extra rädd om var du lägger din tid och energi tror jag. Just på grund av att det kan vara lite extra svårt när det gäller steget till den första vännen efter ensamheten. Steget till nästa vän efter det, är förmodligen kortare.

Min erfarenhet var att det blev lättare att hitta vänner efter tonårstiden. Jag tror det handlar om att människor mognar socialt och blir bättre på att inkludera alla. Jag är 33 år nu och när jag jämför då och nu så blir folk i tonåren så jättevänner när de blir vänner, att det verkligen är svårt att komma in i gemenskapen, och att känna sig utanför. Allt beror alltså inte bara på dig!

Är övertygad om att du har en ljus framtid. Önskar dig varmt lycka till.