Jag vet inte varför jag har dessa mörka tankar.. jag har en 2 åring som förgyller livet men ändå känner jag ibland att det är inte tillräckligt för mig.
För att göra en sammanfattning så tog mitt liv en ganska drastisk vändning sommaren 2018, jag befann mig på e tjänsteresa i Indonesien över midsommar. Jag va där med 2 kollegor och när det begav sig mot sängen valde jag och en kollega att iställer bege oss till baren för att skåla med en sista drink. När vi sedan skulle gå därifrån blev vi överfallna av 10+ personer. Jag fick en flaska i huvudet och tappade kontrollen fullständigt, vilket resulterade i att jag fick upp telefonen och ringde min chef i ren panik. Jag kan än idag fråga mig varför..
Jag är inte dum utan jag förstår egentligen varför, då jag litar på honom fullständigt och tycker han är de bästa chef jag haft. Men så här i efterhand eftersom allt “gick bra” så känns det som jag överdrev. Detta har gett mig fruktansvärda ångesttankar. Jag hade precis fått min dotter under denna perioden också.. vilket så klart förstärkte alla känslor.
Under hösten 2019 beslutade jag och barnets mor att vi skulle dela på oss, det va ett ganska platt förhållande, vi tyckte om varandra, men inte mer än än så. Vi va ganska bittra på varandra. Så här i efterhand kan jag väl säga att jag känner att vi är den person jag genuint älskat. Eller älskar..
Trots allt detta så känner jag ändå e form av lycka, jag lyckades köpa loss vårt gemensamma hus och jag har det bra ekonomiskt.
Fast ibland slår tanken mig av att jag inte orkar mer, att jag lika bra kan ge upp och ge efter. Jag har aldrig försökt göra något och jag vill verkligen inte göra något.. men dessa tankar jagar mig hela tiden med att avsluta livet.. tanken är aldrig på hur man ska göra utan bara på att göra det..
Och hela den tanken skrämmer mig..
