Hem > Forum > Ensamhet > Jag blir galen i tystnaden.

Jag blir galen i tystnaden.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16
  • Jag börjar bli gammal. jag har varit ensam sen 2 åå. Då det var min start blev livet så. Jag vågade aldrig närma mig andra barn o med det följer att inte förstå det sociala språket. I lek lär sig barn det. Jag var tyst till 12 åå. Det var mycket och vidriga saker som hände dom 12 åren. Jag hade ingen. Bara mig själv. Och så har det förblivit. Jag föddes psykiskt, mentalt när jag var 12. Att arbeta blev min räddning. I många år arbetade jag mwd människor med olika grader av pstkiskt ullamående. JAG HAR GRÅ STARR, DÄRAV ALLA SMÅFEL. URSÄKTA. HOPPAS DET GÅR ÄNDÅ.

    Många människor u mitt liv har på olika sätt försökt få ner mug på knä. Så jag har slagits för mig, för patient er, för orättvisor hela mitt liv. Jag är sån. Men, det kostade mug nästan mitt liv när 2 personer i delat hat mot mig planerade i detalj med lögner att få bort mig. Så konsekvenserna av det blev att jag inte kunnat fortsätta jobba o har varit ensam hemma sen 2010. Jag har inga vänner, inget supportsystem men ffa ingen att småorata med. Om allt från universum till vad som hände på ICA. Att kunna skoja o skratta mwd någon eller några känns som en totalt omöjlig situation för mig. Med allt helvete jag varit ned im hae jag blivit tokig, inte galen, så min humor räddae mig och mun ilska mot vansinniga saker, nyheter o folk. Så länge jag har dom kvar blur jag unte galen ej heller att jag inte tar luvet av mig. Fast jag fattar inte varför jag inte gör det. Har inget liv, inga pengar, inga människor, inga sammanhang. Ingen som undrar om jag lever. Dessutom under myndigheter som gör vem som helst vansinnig. Ångesten kryper under huden o drar ihop halswn. Slutar här.

    På fredag ska jag till öginläkare … Detta mwd starr är skitjobbigt.

    Tack för ordet.

    Avatar

    Hej, snubbe på femtiosex år här.

    Känner igen mig en del i det du skriver. Främst det där med de bristande förmågorna i det sociala spelet, ensamheten, och den otäcka massiva känslan inuti.

    Hoppas det går bra hos ögonläkaren, imorron.

    Trådstartaren

    Hej, snubbe på femtiosex år här. Känner igen mig en del i det du skriver. Främst det där med de bristande förmågorna i det sociala spelet, ensamheten, och den otäcka massiva känslan inuti. Hoppas det går bra hos ögonläkaren, imorron.

    Hej

    Tack så mycket för ditt vänliga svar. Tyckte ditt uttryck ”den massiva känslan inuti” var så bra. För massivt är det verkligen. Och att du oxå vet vet hur konsekvenserna blir av att inte ha fått lära sig det sociala spelet/språket. Hur har det påverkat dig, om jag får fråga ? För mig så mycket totalt obegripligt så länge. Kände mig som en främmande fågel överallt.

    Det gick bra … hos ögonläkaren. Jag har gråstarr och kommer bli opererad i augusti. Det blir lokalbedövning, op tar 15 min och man ser bättre direkt – helt otroligt.

    Hoppas du har det bra !

    Avatar

    Hej Tack så mycket för ditt vänliga svar. Tyckte ditt uttryck ”den massiva känslan inuti” var så bra. För massivt är det verkligen. Och att du oxå vet vet hur konsekvenserna blir av att inte ha fått lära sig det sociala spelet/språket. Hur har det påverkat dig, om jag får fråga ? För mig så mycket totalt obegripligt så länge. Kände mig som en främmande fågel överallt. Det gick bra … hos ögonläkaren. Jag har gråstarr och kommer bli opererad i augusti. Det blir lokalbedövning, op tar 15 min och man ser bättre direkt – helt otroligt. Hoppas du har det bra !

    Hej igen, och tack så mycket själv!

    Roligt att höra att det gick bra hos ögonläkaren, blir glad för din skull. Antar att det kommer att gå som smort det där med operationen. Och vilken härlig känsla det kommer att bli efteråt, då op är över.

    Jo, den där ”känslan”. Så obeskrivlig den egentligen är. Och ”massiv” är ett ord som ibland slagit mig de gånger jag sitter där med den. En annan sak som slagit mig, och som också beskriver styrkan, är att om man kunde flytta ut den ur kroppen för att sen lägga den mot något brännbart så skulle det nog ganska snart ta eld.

    Och jo, ”det sociala spelet/språket”. Så förmodat omfattande det ändå måste vara. Tror dock att man har hyggligt mycket av det på plats redan, men att det inte behövs speciellt mycket för att det hela skall fallera. Fast vilka bitar eller delar det är, är ju frågan. Det är inte mycket till hjälp man får, när man i tysthet blir avvisad. Kvar blir bara en massa frågor om vad som egentligen hände, och det blir som du skriver mycket av ”totalt obegripligt”.

    För min del har det påverkat mig så att jag nästan har utvecklat någon form av social fobi. Och har blivit rädd och nervös i de få och små möten som det trots allt ändå fortsatt blir nu för tiden. Ofta har jag också blivit såpass nervös att det känns om om jag faller fritt, och tankeförmågan nästan upphör. Är detta något som du känner igen dig i?

    Trådstartaren

    Hallå

    Skulle ha skrivit igår men var så slut o dum i skallen efter att ha umgåtts med 2 personer i fredags. Vet inte när jag gjorde det sist. Den ena känner jag lite grann den andra var helt ny. Det var kul, trivsamt med massa garv men påfrestande. Tog paus då o då o spelade Angry Birds på tfn hehe. Så igår var som sagt tanke verksamhet inte i sitt esse. Känner absolut igen det. Tycker väldigt illa om det då jag känner mig korkad när hjärnan bara glider undan.

    Det var intressant att läsa det du beskrev runt ”massivt” för mig är det som den skulle kunna flytta berg, din tar eld. Starka, så starka känslor som inte får komma ut. Jag kan känna mig totalt sprängfärdig ibland. Gör du det också ? Vad gör jag då ? … Oftast räcker det att höra någon idiot reklam på radion och jag får ett raseriutbrott. Lätt till ursinne. Lätt till gråt. Sen mitt i det ska man  vara .. eller nåt. Jag vet inte vad jag ska göra med allt jag bär på som ingen tål/vill/orkar höra på. Facebook blir jag galen på. Folk sätter ut sina jävla (ursäkta) mattallrikar och vill bli beundrade eller pumpar ut länkar om Gud och allting och ingenting. I stort sett ingen skriver något eget inlägg. Jag gör det ibland, för att inte gå upp i atomer … skräder verkligen inte orden … blir ignorerad.

    Vad bra att du skrev detta med tystnad. Tystnad är det mest högljudda svar som finns ! Öronbedövande högt. Och i det blir vi som frågat hängande i luften …. att inte ens vara värd ett svar är nog det fegaste jag tycker nu för tiden. Dessutom väldigt vanligt. Förut kände jag mig helt värdelös nu blir jag förbannad. Folk gömmer sig bakom telefoner, mail, sms, messenger, whatsapp …. Det är förfärligt och förjävligt.

    Jag har också nån slags social fobi men även att jag tycker illa om folk, i stort sett alla. Skäller ut folk när dom beter sig dåligt. Jag är besviken på mänskligheten och tycker i har gjort vårt nu. Förstår inte alls hur omtanke och empati kan få plats att växa. Det är hårt, stumt och alla vet bäst … och alltid dom som vet minst.

    I detta med att inte förstå det sociala språket har gjort och gör att jag aldrig förstår om/när någon av okänd anledning skulle vilja komma mig närmare.

    Jag fick lära mig tidigt att jag aldrig skulle inbilla mig att någon kunde, skulle tycka om mig. Mycket hade hänt innan dessa ord trycktes in i hela systemet och med det i alla celler, för evigt fast i cellminnen. Det är dom tänker jag som poppar upp är man är i någon situation som kan vara sårbar av något slag. Och då för mig iaf blir hjärnan som en kålrot. Kan inte tänka en vettig tanke och verkligen ingen realistisk. Blir nog väldigt underlig och obegriplig för andra och vips är det förstört. Det är så hemskt och så sorgligt.

    Ska ner i tvättstugan nu. Hoppas jag inte skrivit för mycket.

    Trådstartaren

    ps

    Har glömt att könsidentifiera mig 🙂 Jag är kvinna.

    Avatar

    Det var roligt att höra att du träffade några i fredags, och att det som jag förstår blev ganska så positivt. Det där är så värdefullt, när det blir åt andra hållet än vad man är van vid. Hoppas ni också planerade att träffas igen, framöver.

    Jo, den där känslan av att känna sig så korkad ibland, tycker jag också väldigt illa om. Nu är jag inte speciellt intelligent hur som helst, och lite trög. Men jösses så korkad jag kan bli inför andra. Ett sådant där litet exempel, är när jag skall till att betala i kassan inne på Ica, och har ett gäng tjugolappar i plånboken. Kassörskan nämner ett belopp och jag försöker förtvivlat få ihop det med tjugolapparna där i plånboken. Men det går inte alls, speciellt inte efter det att man utnyttjat sin lilla tid som man trots allt har innan exempelvis folk i kön bakom börjar undra vad det är frågan om. Så, jag lämnar istället över de fem tjugolappar jag har, och hoppas på det bästa. Men, kassörskan lämnar strax därefter tillbaka en av dem, och tittar lite smått misstänksamt på mig. När jag sen fått tillbaka växeln, packat ned det jag köpt och går iväg, så kommer då den där ganska så ledsamma känslan över mig då jag varit så ”korkad”. För tusan, jag kan ju räkna så långt som till hundra, egentligen 🙂

    Sen, den där ”massiva känslan”. Jag undrar nu efter det att jag läst det du skrivit, om det inte är så att du har det en del värre än mig inuti. Jag tänker då mycket på det du skriver ”kunna flytta berg” och ”sprängfärdig”. De beskrivningarna känns för starka, när jag tänker på hur jag kan ha det när det är som värst med ”känslan”. Vill då passa på att flika in här att jag förstår hur jobbigt du kan ha det, om jag nu tar min känsla som utgångspunkt och liksom vrider upp den ett par snäpp. Å andra sidan, så kanske man inte kan säga så, att någon har det värre än någon annan, med tanke på hur vi alla är oss själva närmast och inte har upplevt något värre än det senaste värsta. Men, som sagt, med utgångspunkt från mitt eget tryck inuti, när det väl väller fram, så misstänker jag att du har det en del värre än mig, och min respekt för dig och det du brottas med är stor.

    Tänker också på allt det där du skriver om din ilska, och andra känslor, som kommer ut lite då och då. Tyvärr känner jag inte igen mig något speciellt i detta, heller. För mig är det nästan lite av tvärt om, att jag drar mig undan och sluter mig. Men återigen, jag tycker mig se ganska så tydligt hur hemskt du kan ha det. Blir dock lite rädd för att kommentera något speciellt av det, med tanke på att säga något dumt som ur oförstånd, och råka trigga igång något hos dig som gör dig illa. Så, det låter jag bli. Fast, jag är inte alls ointresserad. Och kanske kan du nämna lite mer om det framöver. Kanske kan jag då så småningom få mer förståelse för sådan här problematik, och komma med några mindre infallsvinklar som för att hjälpa.

    Tänker sen på det du skriver om hur du inte skulle inbilla dig att någon skulle tycka om dig, m.m. Hemska ord, som verkar ha bitit sig fast rejält i dig. Jag antar att de kom från någon eller några som heller inte mådde speciellt bra, och som inte hade någon speciell koll på vad som sades. För, så här kan man inte säga, ingen kan veta detta. Det är en osanning! Det ursäktar såklart inte orden, men försök att också tänka på att de kom från någon eller några som inte förstod bättre.

    Sen detta med ”tystnad”, och att beskriva den. Det gjorde du ju tidigare här idag väldigt bra. Och det tål absolut att tas om: Tystnad är det mest högljudda svar som finns ! Öronbedövande högt. Det där är väldigt fint beskrivet!

    Och nejdå, du hade inte ”skrivit för mycket” (förstår vad du menar, tror jag).

    Trådstartaren

    Nej man ska inte jämföra, det är bara onödigt. För risken med det är att man själv tycker att man egentligen inte alls har något som är svårt. Alla har sitt eget och det räcker. Är nog så frustrerande och svårt som det är.

    Jag skrev för mycket och ber om ursäkt för det. Var aldrig rädd att ställa frågor till mig eller att säga att du inte vill veta. Jag blir aldrig arg eller annat på ärliga och uppriktiga människor. Förstår jag inte så säger jag bara det och ber dig förklara. Detsamma från ditt håll. Ett ärligt och öppet samtal.

    Det var styvfadern som kom in i mitt liv när jag var 8 som sa dom orden till mig. I många år. Ett barn tror på vad vuxenvärlden säger. Integrerar det och det blir snabbt en sanning.

    Känner igen detta med att stå i kassan och fumla med 20;or som helt plötsligt inte alls går att räkna …. usch det är hemskt. Sen är det lätt att få för sig att folk tittar snett på en, fast det brukar finnas någon som suckar och stönar. Vilket är oförskämt.

    Kul att du gillade min ”öronbedövande tystnad”. Kom på det själv och har använt det till folk som inte svarar. Då har jag iaf fått sista ordet om dom inte svarar på det heller.

    Du kallar dig trög … vad beror det på tro ? Stress kanske … ? Du har ett fint språk så att du skulle vara ointelligent tror jag inte alls på. Allt vi gör och känner har alltid ett ursprung tänker jag. Jag vet varför jag är den jag blev men vissa saker går aldrig att få bort.

    Är du mera ledsen och ”tung” ?

    Du behöver inte alls vara orolig för att ev såra mig utan att veta det. För det är stor skillnad att såra med flit än att säga/fråga ”fel” saker. Markant skillnad. Så säg och fråga vad du vill, det betyder att du faktiskt är intresserad av det ajg säger.

    Jag kan vara burdus och ha ett grovt språk men det betyder inte att jag är arg. Det är bara sån jag är ibland.

    Avatar

    Jo, precis, så är det. Och vi är ju alla så olika rustade, när det gäller att hantera livet.

    Inte be om ursäkt! Det finns inget att ursäkta. Men jag förstår din tanke, tror jag. Jag tänker själv liknande. Och det är väl här som lite av våra problem med ”det sociala språket” kommer in, att vi har lärt oss att vi måste välja våra ord väl, på grund av diverse negativa reaktioner vi stött på här och var. Men sen har vi inte riktigt riktigt koll på vad det är som reaktionerna berott på, då man oftast inte får svar på det (du vet det där med ”avvisad i tystnad”). Och, det blir en hel del av osäkerhet när vi skriver/talar. Så, jag tror jag förstår hur du tänker.

    Aha, ”styvfadern”. Misstänkte lite det. Det slog mig också så småningom, trög som jag är, en undran om inte detta är något som någon med någon form av allvarligare psykisk störning kan säga för att få kontroll över någon. Vad tror du? Väldigt otäckt, hur som helst. Och precis som du säger, ”ett barn tror på vad vuxenvärlden säger”.

    Jo, det där med ”kassan” 🙂 Tänkte på det också, att vi som är lite äldre, vi är ju uppvuxna med ”tian”. Nu har vi istället ”tjugan”, vilket förmodligen ställer till det väldigt i en redan stressad situation då man är tvungen att räkna i steg om två. Låter nog lite smått löjligt kanske, men jag tänker ibland tillbaka på de där tillfällena i kassan, och hur jag stått där och räknat antalet tjugolappar precis som jag hade räknat tior (det är svårt att lära gamla hundar sitta :-)). Nåväl, det är sällan jag betalar med kontanter nu för tiden. Nu för tiden är det nästan enbart kort som gäller där i kassan. Och pin-koden är det inga problem med att knappa in där jag står i lugn och ro medans kassörskan scannar in varorna. Jösses, snacka om att vara dåligt rustad för att hantera livet 🙂 Roligt för den delen att du kände igen det.

    Jo, ”öronbedövande tystnad”. Inte för att jag har något intresse, eller förstår, men jag tänker på poesi och filosofi när jag läser det. Hur som helst, det är så härligt motsägelsefullt, men ändå inte. Det får mig också att tänka på Nevermore och deras ”The Sound of Silence”, denna mycket ”trevliga melodi” vars text ursprungligen kommer från Simon & Garfunkel. Det är en sådan där låt som varit med mig ganska så länge nu, mycket då på grund av just texten, och som fortfarande känns bra att lyssna på (vid de få tillfällen jag får för mig att lyssna på något, i hörlurar på Spotify). Är detta någon låt och text du kan hitta något i?

    Jadu, min ”tröghet”, vad beror den på. Den har också en benägenhet att bli värre och värre, ju äldre jag blir. Kanske jag håller på att bli senil :-), vem vet. Nå, som du nämner, stress, så är där förmodligen ett starkt samband. Så många tankar som dyker upp så långt senare, än vid tillfället då jag hade behövt dem. Speciellt de gånger när jag står där framför någon och blir så totalt tom i huvudet. Eller som exempelvis när jag sitter här just nu och skriver, och kan bli sittandes och bara titta rakt ut på något. För att sen så småningom komma till sans igen. Men då har jag oftast tappat tråden vad jag tänkte skriva, och får tänka om igen. Och, det tar egentligen ganska så lång tid för mig att tå till en text som denna, mycket längre än vad man skulle kunna tro. Det är precis om om jag har en gummiliknande massa i huvudet, istället för hjärna, och tankarna liksom fastnar eller släpar sig fram. Tack så mycket, för den delen, för att du tycker att jag har ett ”fint språk”.

    Jo, så är det nog, jag är nog mera ”ledsen och tung”. Fast, kanske lite mer rättare, bedrövad och sorgsen, och tung.

    Bra att du skriver att jag inte behöver vara orolig för att såra dig med något jag skriver. Fast, det kommer jag nog att vara ändå framöver 🙂 Och det är väl det där med att jag känner mig såpass korkad, har för mycket av oförstånd, och en ganska så stor osäkerhet. Men, det ger sig nog, framöver. Något jag funderar på just nu, är det du skriver ”Jag vet varför jag är den jag blev men vissa saker går aldrig att få bort”. Jag får mina funderingar och misstankar om vad som kan ligga bakom. Fast, jag vill inte fråga dig något om detta, just på grund av de funderingar och misstankar jag har. Då är det bättre att något lite smått då och då av det eventuellt liksom sipprar fram i det du skriver, och så kan jag fråga lite om just detta, då.

    Istället kanske vi kan tala lite granna om något väldigt mycket roligare. Jag tänker på det du skrev om att du hade din humor som lite av en räddare. Vad är det för typ av humor, som får dig att bli glad?

    Trådstartaren

    Jag undrar varför du ofta skriver att du förstår hur jag tänker ? Det kan du inte göra. Har läst igenom vår konversation och är inte helt bekväm med den. Gillar in ”vi – formen” du skriver i. Vill att du pratar i egen sak, alltså att du tycker, tänker. Sen verkar det som du utgår ifrån att du kan hjälpa mig … jag vill inte ha hjälp av någon jag inte känner och verkligen inte skrivledes. Det lilla och de få formuleringar jag skrivit om mig citerar du, använder dig av utan att undra något. Det får mig att inte vilja berätta något för dig. Det känns som du är en person som kan använda info emot mig.

    Jag tror att du har missbedömt mig och min förmåga till mitt liv som du inte vet någonting alls om … även om det verkar som du tror det. Jag är mycket klok och oerhört observant och känslig för saker som väcker undringar.

    Så just nu vill jag inte skriva något mer till dig. Vill du svara på detta är det okey.

    Avatar

    Ojoj! Där ser man! Jag som egentligen bara försökte konversera och få kontakt med någon, vara snäll och bry mig om.

    Sen när det gäller att ”förstå” så kan jag inte mer än utgå från mina egna erfarenteter. Men självklart kan jag inte förstå hur du egentligen tänker. Jag tyckte jag kände igen mig i mycket av det du skrev, så därför nämnde jag det.

    Jag utgick heller inte ifrån att kunna hjälpa. Utan det var ärliga försök att verkligen vilja. Precis som jag skulle vilja att någon gjorde mot mig.

    Och varför, egentligen, skulle jag vilja använda något av det du skriver emot dig! Jag, en ensam patetisk liten harmlös jöns, sittandes ensam och rädd i en liten lägenhet. Om du såg mig framför dig skulle du förstå.

    Fy tusan, så svårt det skall vara, i kontakten med folk. Inte ens på ett sådant här ställe går det! Det här får mig bara att sluta mig ännu mer.

    Trådstartaren

    Det är svårt.

    Synd att du går i försvar och blir ett offer.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.