Jag bleknar bort

Hej, ny här, tänkte testa skriva och se om jag kan hitta någon väg framåt i livet innan jag helt tappat allt och inte orkar stiga upp mer.

 

Jag mår så extremt dåligt, jag är ledsen, trött, rädd, har levt så länge i allt det här, hela livet faktiskt, orkar inte mer, vill inte mer, har ingen motivation, märker hur jag förlorar mig själv, orkar inte mer ensamhet, klarar inte av ensamhet längre, livet dödar mig, hur gör man då för att fortsätta? Vet inte…

 

Vill ha någon hos mig, slippa vara ensam, orkar inte mer ensamhet, vill dela min tid med någon, vill ge min tid till någon annan som behöver den, jag känner själv inte att jag har någon nytta av den, jag bara överlever för att överleva, det är väl så man ska göra? Man ska inte ta sitt liv, bara överleva och överleva för att kunna lida mer i framtiden……..

 

Jag vill inte vara värdelös och bara finnas för att man råkade komma hit, vill uppleva mer än endast ångest och skit, vill så gärna få dela all min tid med någon annan eller några andra, inte vara ensam och meningslös, corona gör allt mer komplicerat, jag gör allt för att inte få corona, skulle vilja hitta någon annan som tycker det är en bra idé att inte sprida corona, verkar inte finnas så många som tycker så, med det känner jag mig också ensam, finns det någon som känner som jag?

Skriv gärna till mig [email protected]

Absolut! När jag mår som sämst är det mycket som ställs på sin spets: varför finns jag, vad är poängen? I våras när jag tyckte pandemin var extra jobbig började jag signa upp på universitetskurser i geovetenskap. Kände att om jag nu ska leva kan jag lika gärna hitta ett större syfte, dvs. Kämpa för klimatet. Kanske du skulle tycka livet fick en mening om du gjorde något liknande? <3

Även om jag gör något som känns meningsfullt, som jag gärna gör, så återstår min ensamhet, och när jag är ensam så känns det meningslöst, det beror på att jag känt så mycket ensamhet i mitt liv så jag tål inte ensamhetskänslan längre, jag har fått för mycket av det, så länge jag är ensam så känns inget meningsfullt längre, ingen mening gå omkring och bara överleva i sin ensamhet, jag har testat det så mycket så jag behöver inte mer av det, orkar inte bry mig mer om livet då.

<3 Ah, förstår vad du menar. Bara för att man engagerar sig i något så innebär det ju inte per automatik gemenskap förstås. Att ha som en fobi för ensamhet låter förskräckligt jobbigt. Jag är ledsen att det är så! Kan verkligen relatera också. Vill inte att du ska blekna bort! <3

Tycker inte heller det är en bra ide alls att få corona.

Finns det något jag kan göra så du känner dig mindre ensam? <3

Det är ingen fobi, det är utmattning. Jag har haft fobi som tagit flera år bli av med, jag vet hur fobi känns, det här är ingen fobikänsla, utan en utmattningskänsla. Jag orkar inte mer ensamhet helt enkelt.

Kan jämföras med tex som jag har problem med min kropp, har haft ont i kroppen hela mitt liv, jag är jävligt trött på att ha ont och vet inte vissa dagar hur jag ska orka med att fortsätta att ha det såhär med min kropp, men vad ska man göra, bara att fortsätta, fast jag är jävligt trött på att behöva leva i min kropp, det är ingen fobi för att ha smärta, jag är bara så utmattad över att alltid behöva gå omkring i en kropp som orsakar mig smärta konstant.

Skillnaden mellan dessa två är bara att smärtan i min kropp verkar inte gå få bort medan att min ensamhet borde väl gå att få bort……

Jag behöver sluta ha ensamhet för att det ska kännas meningsfullt att leva. Därför jag skrev min mail för om någon känner intresse av att ha någon att prata med/vara med så går det bra skriva till mig. Jag kan prata om vad som helst, pratar gärna om saker utanför de vanliga “trygga” områdena som väder och vind typ, pratar hellre om tankar om livet, funderingar på saker som kanske inte alltid får plats i samtal i ytliga kontakter osv. Gillar samtal som ger något, som leder till något, att man får mer förståelse för något eller lär sig något nytt eller att man lär känna varann på ett djupare plan eller att man får nya infallsvinklar på saker som man kanske inte tänkt på tidigare eller sett tidigare. Gillar samtal som tillför något och inte bara “ytligt småprat över en kaffekopp”. Gillar att man får lov att fråga saker, att man är fri att få prata om vad som helst, att ens personlighet får lov att komma fram, att det är okej att uttrycka sig liksom.

<3 Jaha, lite språkförbistring här ser jag =) Var inte meningen att lägga ord i munnen på dig. Klumpigt uttryckt av mig, ber om ursäkt!

Hoppas någon svarar på eposten så du får en fin person att prata med <3

[Purple Nodali]

Livet består av två delar. Ena delen kan vi påverka, vi har makt över,  och den andra delen kan vi inte påverka, saknar alltså makt över. Vi kan påverka mycket genom våra beslut, handlingar, tankar, tro, värderingar, prioriteringar osv.. Däremot finns det mycket som vi inte kan påverka, såsom tiden, när, hur och om vissa händelser inträffar för att endast nämna några.

Låt oss fokusera på den delen som vi kan påverka. Och det är så otroligt mycket som vi kan påverka. Var kan vi finnas inspiration, syfte, gemenskap och kraft någonstans? Uppenbart finns det mycket i denna värld som många av oss har svårt att relatera till och finna glädje i. Men måste vi begränsa oss till de få vägar som presenteras för oss som de som tar oss till lyckan och framgång? Tänk om de flesta har fel? Tänk om de vägar som verkligen leder till ett harmoniskt, lyckligt och meningsfullt liv går i en helt annan riktning?

När det gäller den andra delen av livet som vi inte kan påverka, varför inte försöka förstå den, leva i harmoni och samarbeta med den? Kan det vara så att vi missförstått dess påverkan och syfte i våran liv? Där vi ser lidandet, finns kärlek, där vi ser mörkret finns ljus, där vi ser slutet finns en ny början.  Att uppnå detta är möjligt och om man bestämmer sig för det öppnas det en helt ny värld framför och inom en själv.

Kärleken finns överallt även om vi många gånger inte ser något annat än vårt eget lidande och mörkret inom oss själva. Du är älskad. Du har ett unikt värde och är oersättlig.

 

 

Jag håller med om att livet består av dels det vi kan styra över och dels det vi inte kan styra över, jag kan bara göra utifrån mig och de förutsättningar jag har/fick/skapat.

Vet inte om du frågar mig eller mer rakt ut men du frågar var vi kan finna inspiration, syfte, gemenskap och kraft någonstans. För min egen del känner jag vart jag kan finna inspiration och syfte och till en viss gräns också kraft ifrån men det här med gemenskap hittar jag inte, jag har alltid varit annorlunda än vad man “ska” vara här, har aldrig velat haft ett liv som de flesta vill ha, varken med boendesätt eller jobb eller familj osv osv. Det som vad jag har förstått verkar vara de flesta människors drömliv är jag inte intresserad av märker jag.

Det här med lycka och framgång, för min del så lycka är något jag inte tror går uppnå att känna här om man är en starkt empatisk person, så mycket lidande och hemskheter som många levande väsen får utstå här! Hur ska jag kunna gå omkring bland det och på en sådan plats och känna lycka? Hur kan man gå omkring och vara lycklig när man vet att just nu lider många här?

Jo jag har försökt förstå livet och allt vad det innehåller och även utanför det. Jag har lagt mycket tid på det från så långt tillbaka jag kan minnas, det har alltid känts naturligt för mig att försöka förstå saker, att försöka förstå sammanhang osv. Att förstå sig på livet och det tillhörande, det verkar vara ett ständigt arbete utan slut..

[Purple Nodali]

Jag tror att jag förstår vad du menar gällande att inte vilja ha samma liv som de flesta verkar vilja ha. Det finns mycket i den “bilden” av ett lyckligt och framgångsrikt liv som jag inte heller har kunnat identifiera mig med. Så mycket fokus på materiella och ytliga saker. Så mycket kvantitet med så lite kvalité. Inte så mycket som berör oss djupt och själsligt. Så mycket fokus på vad vi har och inte på vad vi är.

För mig har själva livet, sedan tonåren,  varit i sig något som jag velat förstå. Har sökt efter och fått många svar på väldigt djupa frågor genom åren och kommit till den insikten att för att jag verkligen ska må bra, måste jag förstå varför vi finns här, varifrån vi kommer, vad som händer efter döden, varför finns det så mycket lidande i världen, och inte minst hur jag ska leva (skapa)  ett liv som känns meningsfullt och har ett högre syfte. Kanske är detta också något som du kan känna igen dig i?

Jag har fått och fortsätter att få en djupare förståelse ångande dessa djupa frågeställningar genom kontinuerliga studier och livserfarenheter. Studier av filosofi, psykologi har utan tvekan hjälpte och fortsätter att hjälpa mycket. Men det viktigaste pelare i mitt liv är Spiritismen (som är både en filosofi, vetenskap och religion) vars grunden lades av fransmannen Allan Kardec år 1857 med utgivning av boken Andarnas Bok som finns översatt till Svenska (finns andra böcker med). Senare gavs ut fleras böcker av Kardec. Idag finns det dock tusentals böcker framför allt utgivna i Brasilien, ett land, där Spritismen verkligen fick fäste, och där jag är född och uppvuxen.

Om man kan uppnå lycka eller inte som en empatisk person är det en svår och subjektiv fråga men utan tvekan har vi några exempel av otroligt empatiska personer i historien som ägnade sitt liv åt en för dem viktig sak som stod deras hjärta väldigt nära.  Martin Luther King, Moder Teresa, Gandhi (bara för att nämna några). Och detta är  kanske tillräckligt för att dessa människor som är så  empatiska ska må bra (bl.a. leva i harmoni med sitt eget samvete) och vara så lyckliga som de kan trots allt som finns i världen. Lyckan kanske inte kommer av att se på världen runt om en och begränsa sig till ytan,  utan av att försöka förstå den på riktigt och engagera sig i att göra den bättre. Och där vet jag att man kan finna mycket gemenskap. Arbetar nämligen som volontär i olika verksamheter och det är fantastiskt. Något för dig kanske?

Allt gott <3

 

Ja jag har tänkt på det du frågar om, var ifrån vi kommer, vad som händer efter döden osv och jag misstänker att vi skulle kunna ha samma svar där. Jag är nyfiken på om du har vetat det här sedan du var väldigt litet barn?

Jag gillar att läsa och förstå saker på det sättet också, men samtidigt så har jag svårt att gå in för djupt på sånt som tex religioner. Vill inte att saker jag kommer fram till ska kunna bero på allt för mycket av det jag läst, vill inte riskera bli påverkad, vill höra mina egna tankar och känna att när jag vet saker om sånt här (livet, döden, bortom det) så vill jag att det ska komma så opåverkat inifrån mig/genom mig som möjligt. Samtidigt hjälper det en om man kan bli bekräftad i det man själv anser att man vet, att andra också förstår/märker/vet att det finns mer än bara just det här livet och det som finns i det. Det är en balansgång mellan att försöka lära sig mer från andra samtidigt som man själv försöker vara så opåverkad som möjligt i sinnet så att man inte kan ha fått någon tro/vetskap pga att man bara köper något någon annan sagt. Informationen går hämta inifrån en själv, ibland omgående, ibland tar det oerhört lång tid, ibland hittar man inte/får inte tillgång till, då är frågan när man ska fortsätta leta eller försöka hitta andra som vet, andra som vet/tror sig veta saker är både en tillgång och kan vara en begränsning, när någon berättar för en hur något hänger ihop kan allt falla på plats, men det kan också låsa en i informationen så man begränsas i sitt eget tänkande, det enda man kan göra är att försöka vara kritisk och prova teorin gång på gång mot olika saker, där någonstans borde det mest riktiga svaret framträda, men det är svårt, det är svårt att komma fram till det mest “riktiga”.

 

Kanske beror på vad man lägger in i ordet lycka? Om lycka betyder att man är lycklig och glad och tycker livet är toppen. Eller om man kanske mer ser på ordet lycka som att känna lugn och trygghet. Finns säkert många sätt att tolka ordet lycka, att det beror på vem man frågar och vad ordet betyder för dem.

Jag kan inte känna mig lycklig och glad här, men det är inget jag behöver heller, jag kan vara utan den känslan, vill bara orka med att ta mig igenom det här livet eftersom jag pga det jag tror/vet så blir det värre om jag tar mitt liv, önskar man hade varit lika säker om vissa är på att det blir svart/ingenting alls av en när man dör, det verkar vara en trevligare tro nämligen, att allt lidande skulle kunna upphöra om man bara tar sitt liv, tyvärr har jag inte den tron.

 

Visst finns det personer här med välutvecklad empatisk förmåga, men flesta människor har inte det. Flesta ligger på någon nivå där empati verkar komma och gå lite som den vill verkar det som. De flesta verkar känna empati efter hur väl de känner någon tex, inte efter tex omständigheter eller grad av lidande de ser. Är det ens empati? Eller borde det kallas för något annat? Kanske primitiv instinkt?

Folk kan också bli så väldigt glada och nöjda av att tex skänka lite pengar hit eller dit och känna att de har varit bra personer, men orkar inte bry sig om att en hemlös de går förbi håller på att frysa ihjäl, för det känns inte lika lätt och trevligt att hjälpa, utan jobbigt och svårt, då gick empatin sin väg. Har man empati om man bara hjälper när man själv blir glad och lycklig av att hjälpa, men inte när det kräver en uppoffring av en själv? Det är lätt att hjälpa när det gör en själv glad och lycklig såklart, men det behöver inte vara empati som styr det, det kan lika gärna vara egoism som styr handlingen.

[Purple Nodali]

Nej, jag har inte vetat det sedan jag var barn. Utan tron och övertygelsen är något som har byggts upp genom åren. Under vissa perioder av mitt liv har jag lagt mycket fokus på att lära mig mer om de stora frågorna i livet samt att lära känna mig själv bättre, medan i andra perioder har jag bara levt och fokuserade på det vardagliga i livet, jobb, familj, nöje osv.. Dock har den spiritistiska grunden funnits där sedan jag var tonåren och vägledde och hjälpte mig väldigt mycket genom hela mitt liv. Det tackar jag Gud för.

Jag resonerar annorlunda än dig när det gäller att gå in djupt på ämnen som t.ex. religion.
Jag anser att det finns en obruten kedja i all kunskap som finns på jorden. Varje generation “ärver” kunskaper från tidigare generationer. Den utvecklar och förfinar dessa kunskaper och lämnar sedan den vidareutvecklade kunskapen till nästkommande som tar över osv..
Jag vet att jag har så otroligt mycket kvar att lära mig och förstå (har endast börjat skrapa på ytan) samtidigt som det finns och har funnits så många människor med en så mycket högre intellektuell/spirituell förmåga att förstå och lära ut olika sanningar och kunskaper att det vore ett misstag att inte ta vara på den möjligheten att lära sig av dem. Precis som du skriver anser också jag att vi har väldigt mycket förståelse och svar inom oss själva, men jag anser samtidigt att dessa behöver rätt stimulans för att blomma ut.
Sedan måste man givetvis försöka jämföra och filtrera allt man läser, hör och ser samtidigt som man med tiden och genom olika erfarenheter kommer att sätta vissa kunskaper, åsikter, tro och värderingar på prov, och om dessa lyckas överleva dessa prövningar kommer endast tiden att utvisa.
Jag beklagar verkligen att du känner att du inte kan vara lycklig i livet och har svårt att ta dig igenom detsamma. Vi är alla skapade för att vara lyckliga, men lyckan är inget som är oss given, den är ett inre och känslomässigt tillstånd, något som vi skapar genom att lära känna oss själva, eget och hårt arbete i den yttre och inre världen samt väldigt många erfarenheter i den fysiska och andliga världen som leder oss till att leva i total harmoni med Guds lagar och vår roll i Guds skapelse.  Jag brukar tänka att den riktigt sanna och fulländad lyckan kan man inte finna på Jorden. Den finns inte här ännu. Dock vill jag leva hela mitt liv och aldrig sluta leta efter den.
Intressant det som du skriver om empati. Det får mig att tänka på vad Jesus sa om att “låt inte den vänstra hand vet vad din högra gör”. Han lärde oss att verkligen att älska varandra, inklusive de som gör och vill oss illa, av hela vårt hjärta, så som oss själva. Att vara ödmjuk, förlåta och ha överseende. Allt vad den riktiga och primitiva kristna tron, så som Jesus lärde/levde ut, och som de första kristna levde efter är en ständig påminnelse om att kärleken är den rätta och sanna vägen i livet, fast utan att avlägsna all egoism från våran hjärtan  kommer vi aldrig att kunna ta oss hela vägen fram. Och dessa grundpelarna är exakt desamma som Spiritismen byggs på.

Allt gott <3