Jag är inte narcissist men….

Idag gav jag upp framtidshoppet och insåg den oattraktiva bild jag visar utåt.
Jag insåg att jag inte duger åt någon att jag inte har något att ge, att jag inte har något som någon vill ha.

Jag är oattraktiv och har alltid varit det inte pågrund av utseende utan pga av min personlighet. Jag är inte kaxig, jag är inte otrevlig, jag förnedrar aldrig någon. Jag är bara oattraktiv av natur utan förklaring. Mina vänner fråga mig varför jag fortfarande lever själv, varför jag aldrig har träffat någon, varför blev det inget med den du träffade “det har vart få men det finns några” varför jag är oskuld osv.

Jag kan bara svara “Jag vet inte hur man gör, allt jag gör blir fel, jag dög inte åt henne.”
har inte något som någon vill ta del av. Jag är oerfaren i min ålder “är 38”. Jag förstår inte vad jag ska visa för att jag ska få någons uppmärksamhet. Det är alltid någon i mitt sällskap som får uppmärksamheten och jag får alltid gå åt sidan, jag kommer alltid sist, jag går altid hem ensam.

På nätet får jag aldrig några besökare på dejtingsidor, aldrig några brev, aldrig några svar. jag finns inte.

Att ta livet av mig är inget alternativ, jag sviker aldrig någon, jag lever med smärtan och tar mitt ansvar vill inte skada någon pga av mina handlingar i livet. Mitt liv kommer alltid förbli i ensamhet och och jag hoppas att det blir kort, jag har ingen lust att vakna varje morgon med hat av livet men det är det ända jag känner. fritid förblir ensamheten.

Att skriva “alla duger och att det finns någon för alla” är bara en ren lögn. jag har hört det alldeles för ofta och det stämmer inte.
Att skriva “Du borde gå till en psykolog är bra ren lögn”

Vissa människor är oattraktiva av ren natur dem passar inte in någon stans ingen vill vara med dem ingen vill ha deras närhet.

Hej

Jag tror vi är många,som känner igen sej i  din text.Själv gav jag upp när jag var 35 (är över 50 nu).

Men det går faktiskt att ha ett rätt okey liv ensam.Man måste bara lära sej att hitta andra saker i livet som ger mening och innehåll.Man är ju inte misslyckad,bara för att man inte har en partner.Om det vore så,skulle ju nästan hälften av sveriges befolkning vara misslyckad.Sen måste man nog inse,att mycket av låsningen som uppstår,när man varit ensam länge,sitter i det egna huvudet.Om omgivningen frågar varför man är ensam,så måste de ju ändå tycka att man har förutsättningar att hitta nån.Varför skulle de annars ens fråga?Om man bara fokuserar på att man är ensam,så kan ju den känslan äta upp en totalt,så det gäller att försöka vända det till nåt positivt,även om det är svårt.Man är ju fri att lägga upp sitt liv precis som man vill och man slipper anpassa sej och kompromissa..

Sen är det tyvärr så,att om man intalar sej själv,att man aldrig kommer hitta nån,så blir det ju så.

Om man vill ha förändring,så måste man ju börja med sej själv.Men vanans makt är stor,så det krävs en del ansträngning om man vill förändra saker.

Till sist:Om du ser dej omkring,så kommer du upptäcka att människor av alla former och utseenden ändå ofta lyckas hitta en partner.Så det där att det finns nån för de flesta,är nog inte helt osant.Men relationer kommer inte av sej självt.Man måste jobba för dom och vara beredd på att gå på en del nitar och ta en del smärta.

Jag kan ju förstå att du börjar känna lite panik nu när du börjar närma dej 40-strecket,men du är ju inte ens halvvägs i livet.Det finns fortfarande tid till förändring.Så länge man andas,så är ju loppet inte kört.Det är ju nåt jag själv har insett.Lite sent kanske,men bättre sent än aldrig.

Ha det gott och försök ta vara på livet,så gott det går.

[Teal Lucopo]

Ibland känner jag igen mig i det du beskriver. Jag har dock haft relationer. Relationer som i princip alla skadat eller skrämt mig från att sträva efter att inleda nya relationer. Idag känner jag mig oändligt ensam och behövande av att Någon skriver att hen saknar mig eller att få somna bredvid Någon som håller om mig. Jag tänker att det är möjligt. Men. Baserat på i princip alla mina tidigare erfarenhet vet jag att ju att jag inte är älskbar eller ens går att tycka om eller heller respektera och vara snäll mot för den delen. Då tror jag faktiskt att ensamheten är ett bättre alternativ. Jag låtsas att jag väljer den och fortsätter swipa vänster om ingen skriver nån extra rolig presentation. Då swipar jag höger. Om matchen sedan skriver till mig svarar jag aldrig. Jag upplevs som skitsjälvständig, ointresserad och förmodligen ganska dryg. Men där hjärtat ska sitta här jag ett hål skapat av misshandel, våldtäkter och otrohet och för varje gång lovar jag att aldrig låta någon trampa på mig igen. Ibland låter jag någon göra det ändå bara för att ensamheten är så obarmhärtigt.

Teal Lucopo skrev:

Ibland känner jag igen mig i det du beskriver. Jag har dock haft relationer. Relationer som i princip alla skadat eller skrämt mig från att sträva efter att inleda nya relationer. Idag känner jag mig oändligt ensam och behövande av att Någon skriver att hen saknar mig eller att få somna bredvid Någon som håller om mig. Jag tänker att det är möjligt. Men. Baserat på i princip alla mina tidigare erfarenhet vet jag att ju att jag inte är älskbar eller ens går att tycka om eller heller respektera och vara snäll mot för den delen. Då tror jag faktiskt att ensamheten är ett bättre alternativ. Jag låtsas att jag väljer den och fortsätter swipa vänster om ingen skriver nån extra rolig presentation. Då swipar jag höger. Om matchen sedan skriver till mig svarar jag aldrig. Jag upplevs som skitsjälvständig, ointresserad och förmodligen ganska dryg. Men där hjärtat ska sitta här jag ett hål skapat av misshandel, våldtäkter och otrohet och för varje gång lovar jag att aldrig låta någon trampa på mig igen. Ibland låter jag någon göra det ändå bara för att ensamheten är så obarmhärtigt.

Teal Lucopo skrev:

Ibland känner jag igen mig i det du beskriver. Jag har dock haft relationer. Relationer som i princip alla skadat eller skrämt mig från att sträva efter att inleda nya relationer. Idag känner jag mig oändligt ensam och behövande av att Någon skriver att hen saknar mig eller att få somna bredvid Någon som håller om mig. Jag tänker att det är möjligt. Men. Baserat på i princip alla mina tidigare erfarenhet vet jag att ju att jag inte är älskbar eller ens går att tycka om eller heller respektera och vara snäll mot för den delen. Då tror jag faktiskt att ensamheten är ett bättre alternativ. Jag låtsas att jag väljer den och fortsätter swipa vänster om ingen skriver nån extra rolig presentation. Då swipar jag höger. Om matchen sedan skriver till mig svarar jag aldrig. Jag upplevs som skitsjälvständig, ointresserad och förmodligen ganska dryg. Men där hjärtat ska sitta här jag ett hål skapat av misshandel, våldtäkter och otrohet och för varje gång lovar jag att aldrig låta någon trampa på mig igen. Ibland låter jag någon göra det ändå bara för att ensamheten är så obarmhärtigt.

Varje dålig erfarenhet tar ju bort lite av lusten och modet att försöka igen och rädsla är ingen bra motivation,när man försöker inleda en relation.Sen tror jag att det lätt blir så,att man söker sej till det man känner igen.Om du tror att du inte är värd att bli bra behandlad,så kommer du ju undermedvetet att söka dej till såna,som kommer att behandla dej dåligt.Att lära sej att tänka på nya sätt är inte lätt,men du är värd respekt och att bli älskad och omtyckt precis lika mycket som alla andra.Jag har ju inte haft samma erfarenheter som du.Jag har bara varit feg och inte vågat släppa in nån på allvar.På nåt sätt nobbar jag mej själv,redan innan relationen har nån chans att börja.Om man tänker att det ändå inte kommer att bli nåt och undermedvetet drar sej undan,så blir  det ju inget heller.Tyvärr så blir det till slut en vana att vara ensam och man accepterar att livet ska se ut såhär,men om man vill ha förändring,så måste man börja med sej själv.Om man vill bygga upp sin självkänsla,så måste man vara beredd på att det tar tid.Jag håller ju på med det jobbet dagligen och vet att det går upp och ned hela tiden,men jag har ändå inte gett upp.Det finns nog nån både för dej och för mej därute.Det viktigaste är nog ändå att fortsätta våga hoppas.Om man slutar leta och ger upp,så hittar man ju garanterat aldrig nån.Det är ju ett som är säkert.

Ha det gott.