Har i hela mitt vuxna liv varit mycket ensam. Jag har alltid varit på flykt, bytt sammanhang ofta, vänner har kommit och gått och jag har alltid tänkt att det är bäst att jag lämnar innan jag blir lämnad. Är över 30 år nu, har bara minnen kvar från roliga upptåg och äventyr. Ångrar djupt att jag har varit i en relation i flera år som egentligen bara har varit en ursäkt för att slippa vara ensam. Tillslut fick han nog av min brist på kärlek och lämnade mig. Är så ensam och trött på livet. Jag trodde att livet skulle vara kul. Trodde att saker och ting skulle lösa sig. Har alltid varit stark, gått min egna väg men nu är allt över känns det som. Jag har utbildat mig till max, hoppat runt bland olika “skit-jobb”, bara följt min lust och det har gjort att jag känner som att jag har bränt allt. Är så rädd för “vuxenlivet”, följa normer och göra saker utan att ens reflektera över det. Har flyttat närmare min födelseort, närmare mina föräldrar. Ser bara folk med villor, dyra bilar, flera barn, hundar och katter, stora familjer. Lyckliga liv och stadiga inkomster. Jag själv klarar knappt en helg utan att gråta om jag inte håller mig sysselsatt. Vill inte ha barn men alla verkar tro att det är lösningen på att finna mening i livet. Har gråtit så mycket och fått massor av hjälp från mina föräldrar men jag skäms över att det inte räcker. De begär bara en sak från mig och det är att jag inte tar livet av mig, annars så stöttar de mig i allt. De säger hela tiden att jag måste tänka på vad jag vill göra med mitt liv. Fundera ut vad jag vill. Problemet är att jag inte vet det. Jag vill må bra. Jag vet att jag betyder något för folk, jag är uppskattad på mitt arbete, folk verkar gilla mig. Men jag gillar inte mig själv. Känns som att jag bara överlever dag för dag, ser till att äta ordentligt, träna balanserat och försöker sova 8 timmar per natt. Försöker att inte isolera mig men oftast känner jag mig utmattad bland människor och behöver mycket tid för mig själv, sen när jag är själv så känns allt meningslöst. Försöker verkligen se något positivt i allt, men jag dippar rejält ibland. Vet inte vad jag vill ha ut av att jag skriver såhär. Har tänkt på de som varit missbrukare och tagit itu med det, de verkar alltid ha nån som de kan ringa när de är på väg ner i missbruket. Jag skulle också vilja ha någon att höra av mig till när jag är på väg ner i deppigheten, nån som kan hjälpa mig att distrahera mig. Gud, vad långt det här blev.
