Hej.
Jag har i många år slagits men en utmattnigs depression. Efter en hjärn operation som lämnat mig med förlorade minnen, dåligt närminne, kognitiva problem och stora problem att vara i grupper mer än 3. Det syns inte. Mina “vänner” ledsnade på att jag inte hängde med lika mycket. “dåligt minne har allla”, ” sluta gnäll nu måste du ju må bra” mm. Detta gav mig lågt självförtroende och för att slippa höra andra säga att jag var dum och korkad började jag säga det till mig själv. Jag har efter ett årtionde nu tagit tag i studierna som jag fick avbryta när jag vart sjuk. Det är jätte kämpigt men jag ska klara det. Detta är väll en kort beskrivning av mig. Mamma till två nu vuxna barn. Yngsta har ett år kvar på gymnasiet och har diagnos som g0ör att han behöver min hjälp.
Vad jag egentligen ville säga i detta inlägg är att jag mår skit, kraftig ångest och depression och vill inte leva längre. Fyller år snart men funderar på att lämna livet innan. Min familj ska inte behöva slänga ut pengar på nån present till mig.
Jag skulle vilja sträcka ut en hand och skrika ut hur jag mår och hjälp mig. Men jag har ingen. Inga vänner kvar. De bryr sig inte längre. Jag var bara en dörrmatta som de kunde använda, jag har alltid ställt upp i alla väder och hjälpt mina “vänner” och offrat allt för dem. Men när jag blev sjuk så vart jag meningslös för dem. Ingen har hört av sig. Ingen har frågat om de kan hjälpa mig. Jag har ingen vän som bryr sig. Ingen pratar med mig. De har fest men jag är inte längre bjuden. Kommer jag ändå så pratar ingen med mig, så jag har slutat försöka.
Min sambo har jag försökt lämna då det finns psykisk misshandel men klarar det inte själv. Så jag har gett upp om livet och börjat tänka på hur jag ska avsluta skiten.
Finns det fler som känner så här.
