För lite mer än ett år sedan så kom jag tillbaka till skolan ifrån sommarlovet. Lovet hade varit tufft, jag gick igenom ett självmordsförsök men även en stor personlig utveckling. När jag kom tillbaka mådde jag ändå bra. Jag var taggad på den resa som kallades livet. Jag klev in i lokalen exalterad att träffa mina två närmaste klasskompisar som jag inte sett på hela lovet. Vi var den där trion som hängde ihop överallt. Men dom sa inte hej till mig. Vår lärare hade gjort nya bordsplaceringar, då vi satt med varandra. Men dom blev bara glada att dom var med varandra. Dom brydde sig inte om mig. Hela den terminen var en mardröm, jag plockade ihop grejerna efter lektionen, la dom i skåpet och när jag kollade upp var dom borta. Första terminen i 9an spenderade jag rasterna att leta efter de personer som jag kallat mina bästisar.
Under sommarlovet och egentligen månaderna innan lovet hade jag förälskat mig i en kille. Han, vet jag nu i efterhand var inte bra för mig, behöver inte gå in på detaljer men sexuella övergrepp och psykisk misshandel var några av dem gåvorna han skänkte mig. Jag hade även hittat en nyfunnen vän som spenderat en stor del av hennes liv som ensam och utstött. Jag tog in henne med öppna armar och vi blev också bästa kompisar. Men jag hade sen ca 10 år tillbaka en annan bästa kompis, vi gick inte att skilja på. Det var jag och hon, livet ut. Efter förälskelsen och den nyfunna kompisen kände hon sig utstött. Helt förstörd. Jag förstår henne, tiden räckte inte till, jag behövde jobba på mig själv, annars hade jag inte suttit här idag. Det här var något jag bestämde mig att ta tag i.
Jag började spendera tid med min gamla bästis igen. Det gjorde att den nyfunna kompisen kände sig utanför, ni förstår ju kaoset. Jag gjorde allt för att få tillbaka mitt förra liv. Jag testade även att gå på en dejt med en gammal barndomskompis, vilket inte funkade, vilket gjorde honom väldigt arg. Han började sprida rykten om mig och gjorde allt i sin väg för att sabotera för mig.
Det blev bättre ett tag. Jag fick en ny kompis-grupp, trivdes jättebra, hade det jättekul. Tills min gamla bästa kompis blev tillsammans med en av killarna i gruppen. Suck. Hon lovade mig att aldrig lämna mig bla, bla, bla. Spoiler alert, det gjorde hon. Ett år senare så vet jag att hon aldrig kom över att jag lämnat henne. Hon drog alltid upp det och skulle berätta att jag var en dålig kompis o hur jobbigt det varit för henne. Hon tvingade mig göra saker, även fast hon visste att jag fick ångest av det. Så fort hon fick ångest av något, så lät jag henne slippa det. Jag mådde helt enkelt dåligt av henne. Vet hon om det? Ingen aning.
Iaf. Tiden gick. Min nyfunna kompis fick en ny bästa kompis. Min gamla bästa kompis har inte frågat mig på ett år hur jag mår. Kompis gruppen splittrades, skolkompisarna försvann när jag började gymnasiet. Ingen frågade mig på hela sommarlovet om jag ville hitta på något. Sen har jag inga andra kompisar kvar.
Jag har gjort allt själv. Blivit frisk från ätstörningar, självskadebeteende och självmordstankar själv. Försökt rädda mina relationer, också själv tydligen. Nu mår jag dåligt igen. Jag har fallit tillbaka och den här gången vet jag att ingen väntar på mig. Det är vad jag har lärt mig. Folk kommer inte vänta på dig. Den enda du lever för är dig själv. Så hitta en anledning till att leva som inte involverar att du behöver andra. Det ska iaf jag försöka göra. För ingen kommer vara med dig hela ditt liv förutom du.
