Inga nära vänner. Ensamheten äter upp mig

 

Bra jobb, Hus och familj. Jag har är snart 30 år.  Jag har jobbat väldigt mycket och hårt fram till nu.

Jag har inga nära vänner. Bara ytliga bekanta. Då jag har haft möjlighet att skall nära vänner så tar jag aldrig möjlighet. Men jag känner mig bara mer ensam för varje år som går, känner att dem som jag umgås med i mellan åt inte förstår mig och jag har extremt svårt att visa känslor…. Känner mig bara “löjlig”

Vad skall jag göra ? Det känns som att ensamheten äter upp mig inifrån….

Någon som känner igen sig ?

 

 

Har du sett kortfilmen ” Alfred the shadow” ? Min psykoterapeut visade den för mig och jag känner så igen mig i den. Den fick mig att förstå mig själv bättre och varför jag stöter bort själv, även om jag inte är medveten om det!

Säger inte att det är så i ditt fall , ibland gör man saker för att skydda sig själv utan att man är medveten om det. Så har det varit för mig i mycket, även om jag nu är medveten så gör det inte att det blir enklare men jag kan oftare och oftare komma på mig själv. Men det är inte lätt att försöka lita på folk.

Jag tror inte alls att du är löjlig. Det finns säkerligen en anledning till att du inte öppet välkomnar in människor i ditt liv, detta är ingenting som är fel. Har du träffat och pratat med någon professionellt om detta?

Anonym skrev:

Har du sett kortfilmen ” Alfred the shadow” ? Min psykoterapeut visade den för mig och jag känner så igen mig i den. Den fick mig att förstå mig själv bättre och varför jag stöter bort själv, även om jag inte är medveten om det! Säger inte att det är så i ditt fall , ibland gör man saker för att skydda sig själv utan att man är medveten om det. Så har det varit för mig i mycket, även om jag nu är medveten så gör det inte att det blir enklare men jag kan oftare och oftare komma på mig själv. Men det är inte lätt att försöka lita på folk. Jag tror inte alls att du är löjlig. Det finns säkerligen en anledning till att du inte öppet välkomnar in människor i ditt liv, detta är ingenting som är fel. Har du träffat och pratat med någon professionellt om detta?

Tack för ditt svar 🙂

Nej jag har inte sett den filmen. Men det skall definitivt göra och se om jag känner igen mig, jag antar att den finns på youtube.

Jag har aldrig tänkt att jag omedvetet försöker skydda mig genom att stöta bort. Det kan säkert ligga något i det. Jag har mer funderat över varför jag aldrig kan känna någon megenskap med någon eller med någon grupp.

Om man skall prata med någon professionellt, vem och vart vänder man sig ?

 

Anonym skrev:

Tack för ditt svar 🙂 Nej jag har inte sett den filmen. Men det skall definitivt göra och se om jag känner igen mig, jag antar att den finns på youtube. Jag har aldrig tänkt att jag omedvetet försöker skydda mig genom att stöta bort. Det kan säkert ligga något i det. Jag har mer funderat över varför jag aldrig kan känna någon megenskap med någon eller med någon grupp. Om man skall prata med någon professionellt, vem och vart vänder man sig ?

 

Yes den finns på youtube!

Sök via psykatrin och jag rekommenderar verkligen en psykoterapeut. Har gått igenom olika typer av erbetssätt men detta känns för mig bästa sättet. Jobbar med grunden, läs gärna på om de olika sätten de arbetar för att hitta vad som känns mest rätt för dig!

Anonym skrev:

Bra jobb, Hus och familj. Jag har är snart 30 år. Jag har jobbat väldigt mycket och hårt fram till nu. Jag har inga nära vänner. Bara ytliga bekanta. Då jag har haft möjlighet att skall nära vänner så tar jag aldrig möjlighet. Men jag känner mig bara mer ensam för varje år som går, känner att dem som jag umgås med i mellan åt inte förstår mig och jag har extremt svårt att visa känslor…. Känner mig bara ”löjlig” Vad skall jag göra ? Det känns som att ensamheten äter upp mig inifrån…. Någon som känner igen sig ?

 

Hej, jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Har också bra jobb, hus, sambo och en dotter. Men inga vänner kvar. Inga kollegor och jag vet liksom inte hur jag ska hitta någon riktig vän. Tidigare har jag stött bort personer som helst umgås med mig. Jag har inte vågat släppa in någon och då har de så klart tröttnat. Det är som att jag inte vet hur jag ska bete mig när någon vill vara vän med mig. Tror jag är så rädd för att de ska ångra sig eller något sånt att jag inte vågar släppa in dom. Trots att jag så gärna vill!

 

Ser att det är några månader sedan du skrev men du får gärna svara om du vill.

Tack för att du skriver. Skönt att man inte är ensam.

Visst är det märkligt att när man har mest folk omkring sig men ändå känner man sig ensam.

Man känner sig granskad men samtidigt att ingen som bryr sig… det är förmodligen inte sant men så käns det oftast.

Resultatet för mig är att jag drar mig undan och blir tyst, Hur är det för dig ?

 

 

Anonym skrev:

Tack för att du skriver. Skönt att man inte är ensam. Visst är det märkligt att när man har mest folk omkring sig men ändå känner man sig ensam. Man känner sig granskad men samtidigt att ingen som bryr sig… det är förmodligen inte sant men så käns det oftast. Resultatet för mig är att jag drar mig undan och blir tyst, Hur är det för dig ?

 

Tack för ditt svar också.

Ja, visst är det konstigt. Och jag gör många gånger som du – drar mig undan och är tyst. Däremot när jag känner mig trygg med någon kan jag vara väldigt öppen och glad/utåt. Men då måste jag verkligen känna mig trygg. Och det tar ju ett tag innan den där tryggheten kommer. Tror det är därför jag känner mig så ensam nu. Att den där tryggheten inte finns.

Känner du dig ensam även i ditt förhållande eller är det just vänner du saknar?

Känner igen mig helt i det skriver. Kan vara öppen och glad när det inte finns några förväntningar på har jag skall vara. Där jag kan vara jag utan filter, när jag är med mina barn till exempel.

Jag kan känna mig ensam även i mitt förhållande då vi lever så separata liv när det inte handlar om barnen.

Hur är det för dig ?

Anonym skrev:

Känner igen mig helt i det skriver. Kan vara öppen och glad när det inte finns några förväntningar på har jag skall vara. Där jag kan vara jag utan filter, när jag är med mina barn till exempel. Jag kan känna mig ensam även i mitt förhållande då vi lever så separata liv när det inte handlar om barnen. Hur är det för dig ?

 

Det är nog just vad det handlar om – förväntningar. Med dottern spexar jag loss, fuldansar och allt möjligt! Hon älskar det och jag älskar det! Då är jag verkligen jag. Men bland andra åker masken på och jag håller tillbaka mitt riktiga jag.

I mitt förhållande känner jag mig ofta rätt ensam. Vi är så olika i mycket. Och det skapar en otrygghet i mig.

Jag känner igenmig återigen..

Tror du att det är vi själva som skapar vår ensamhet ? Att det är lättare att stöta vänner och familj i från sig än att ta dem till sig till sig 100 % då är man garderad ifaĺl det inte skulle fungera och man tvingas gå isär. Till skillnad från sina egna barn. Barn är för livet, man kommer älska dem oavsett vad som händer.

 

 

 

Anonym skrev:

Jag känner igenmig återigen.. Tror du att det är vi själva som skapar vår ensamhet ? Att det är lättare att stöta vänner och familj i från sig än att ta dem till sig till sig 100 % då är man garderad ifaĺl det inte skulle fungera och man tvingas gå isär. Till skillnad från sina egna barn. Barn är för livet, man kommer älska dem oavsett vad som händer.

 

Jag tror säkert att det kan vara så. Jag har tänkt mycket på det och jag tror att det ligger mycket i det för egen del. Jag har inte kunnat lita på eller känna tillit till varken mamma eller pappa under min uppväxt. Ingen av dem fanns där för mig. Så på nåt sätt väntar jag mig nog att jag ska bli lämnad. Och det blir en ond cirkel. Till slut kanske man “straffar ut” sig själv.

Och det kanske är samma sak med vänner. Att jag straffar ut mig innan jag ens har försökt. Det var längesen jag hade en nära vän. Men det är också svårare som vuxen. Hur ska man få en vän nu utan att ses som konstig? Jag känner mig väldigt konstig som inte har några vänner. Och jag tänker på hur en potentiell framtida vän skulle tänka om min brist på vänner? Att jag är knäpp?

Det är så konstigt för jag är så driven på annat. Har pluggat många år, bra jobb. Fixar att prata inför folk om jag är förberedd. Och som vi sa tidigare ligger kanske mycket på det med att vara förberedd. Jag har svårt för att inte ha kontroll över saker. Ska jag göra något nytt vill jag förbereda mig så mycket som möjligt för att försöka slippa onödiga överraskningar. Är det där skon klämmer? Är jag för “kontrollerad” för att kunna skaffa vänner?

Anonym skrev:

Bra jobb, Hus och familj. Jag har är snart 30 år. Jag har jobbat väldigt mycket och hårt fram till nu. Jag har inga nära vänner. Bara ytliga bekanta. Då jag har haft möjlighet att skall nära vänner så tar jag aldrig möjlighet. Men jag känner mig bara mer ensam för varje år som går, känner att dem som jag umgås med i mellan åt inte förstår mig och jag har extremt svårt att visa känslor…. Känner mig bara ”löjlig” Vad skall jag göra ? Det känns som att ensamheten äter upp mig inifrån…. Nå[quote quote=11948]Bra jobb, Hus och familj. Jag har är snart 30 år. Jag har jobbat väldigt mycket och hårt fram till nu. Jag har inga nära vänner. Bara ytliga bekanta. Då jag har haft möjlighet att skall nära vänner så tar jag aldrig möjlighet. Men jag känner mig bara mer ensam för varje år som går, känner att dem som jag umgås med i mellan åt inte förstår mig och jag har extremt svårt att visa känslor…. Känner mig bara ”löjlig” Vad skall jag göra ? Det känns som att ensamheten äter upp mig inifrån…. Någon som känner igen sig ?

gon som känner igen sig ?[/quote]

Min allra bästa vän har inga andra vänner, och hade absolut ingen vän när jag kom in i hennes liv för 7 år sedan. Familj har hon, och en jättefin man som älskar henne.

En av hennes första meningar när hon insåg att jag ville bli hennes vän var: “du ska veta att inte behöver inte vänner i mitt liv”. En månad senare sa hon att hon haft fel – att hon verkligen behöver mig. Så har det fortsatt, i 7 år nu. Min bästa vän är en av de finaste människor jag träffat, den mest lojala vän man han ha, en riktig bästa bästa vän. Livsvän.

Jag skulle säga att hon är livrädd för närhet, och livrädd för det uttalade ordet. Hon har det som kallas undvikande anknytning. Jag pratar om allt, känslor och tankar. Hon bär det i grunden inom sig….

I början hade vi många missförstånd pga att vi hade så olika mönster, men numera har vi lärt varandra så mycket att vi alltid möts i alla vägkorsningar. Jag har lärt mig att vänta in henne, och hon å sin sida berättar numera allting i sitt liv, sina livshemligheter, för mig. Och vågar säga att hon behöver mig.

Jag är en sådan som omger mig med massor av folk, hela tiden. Men jag skulle radera varenda en för hennes skull. För henne skulle jag släppa allt jag hade för händer om det hände henne någonting, och bara åka över halva jordklotet. Skulle något hända mig, så skulle jag behöva säga hejdå, och berätta vad hon betytt i mitt liv.

Du frågar vad en potentiell vän skulle tycka om att du inte har andra vänner. Mitt svar är: ingenting. För mig får hon vara precis hur ensam eller omgärdad som helst. Hon är den bästa vän jag någonsin haft, det är det enda som betyder något.