Hem > Forum > Ensamhet > Hur länge ska man orka?

Hur länge ska man orka?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Jag har en liten Skara med folk runt om mig. Min mamma, min pappa, min syster och min pojkvän som jag levt med i 6 år. Men jag känner inte att jag kan prata med nån av dom, om mina tankar. Pappa har jag aldrig kunnat prata med. Mamma skulle bara må dåligt och bli orolig. Syrran är så sjukt upptagen med sitt egna liv. Min pojkvän skulle aldrig förstå det jag bär på. Så egentligen har jag ingen. Under en längre tid har jag haft dödslängtan. Inte att jag planerar att ta mitt liv. Men jag längtar mer eller mindre på att jag ska dö. Jag skrattar och ler när jag är bland folk för att inte visa hur jag egentligen mår. För egentligen skriker jag inombords. Jag har som en klump i magen dagligen. Jag brukar gå undan och låsa in mig på toaletten en stund, bara för att få gråta och slå mig i ansiktet lite. För att sen gå ut och fortsätta vara mitt ”glada” jag igen. Jag känner inte att jag litar på någon. Jag vet inte hur länge till jag kommer orka med det här.

    Känner igen mig i känslan av att inte kunna berätta för någon. Om dödslängtan och tankarna, om hur dåligt jag mår. Just för en vet att vissa inte förstår och vissa bara mår dåligt av att höra det.. men en lämnas själv med allt då istället. Det är tungt. Men vi har varandra här, aldrig ensam även när det känns så <3

    Trådstartaren

    Ja precis. antingen är man rädd för att folk inte ska förstå eller ta det seriöst. Man är rädd för att bli missförstådd eller inte trodd på. Eller att dom bara säger att det är en fas. Att man inte blir tagen på allvar.

    Eller så är man rädd för att folk ska bli ledsna eller oroliga. Man vill ju inte att folk ska må dåligt för ens skull.

    Hej! Vad är det som gör att du inte kan lita på någon? Utveckla gärna! Vill upplysa att jag är nyexaminerad Diplomerad KBT-terapeut som gärna vill sätta igång att hjälpa människor nu!

    Trådstartaren

    Jag har väl egentligen känt mig sviken genom livet. Redan som barn fick jag ta hand om mina känslor på egen hand. Jag har en väldigt jobbigt relation till min pappa och hela släkten på hans sina.

    Mamma har väl funnits där till viss del. Men hon har varit väldigt sjuk. Så jag har inte velat dela med mig av jobbiga saker till henne, då hon skulle bli så ledsen och förtvivlad.

    När det kommer till kompisar och min pojkvän. Absolut litar jag väl på dom till viss del. Det handlar väl mer om att jag inte vill belasta dom med min skit. Jag vill inte bli sedd som tjejen som mår dåligt. Tjejen som har dom här problemen.

    Jag vet heller inte hur jag skulle formulera mig ifall jag berättade. Jag är också rädd för hur folk skulle reagera. Jag är livrädd för att inte bli tagen på allvar.

    Mycket har nog att göra med min familj. Dom splittrades när jag var runt 10 år. För då skildes mamma och pappa. Några få år efter det splittrades resten av familjen. Ingen har typ kontakt med nån. Det är bara jag som har kontakt med alla. Och än idag är det svårt att hantera.

    Sen känner jag mig så sjukt mycket i vägen. Det känns inte som nån riktigt har tid för mig. Dom verkar bara ha tid för mig på sina egna villkor.

    Det är väl därför jag inte litar på folk.

    Har läst igenom det du skrev och tänker,varför inte förklara just den biten att jag upplever att ni bara har tid för mig när de passar er? Jag vill gärna ha ert stöd och hade uppskattat om ni sträckte ut en hand när jag behöver just stöd på vägen eller att prata med någon av er. Testa och se om det funkar för dina känslor ska du ha rätt till,det kan ingen ta ifrån dig eller som ska få andra att känna att de är en plåga. Ta din rätt att uttrycka dig,va inte rädd! Hoppas de var till någon hjälp även återkoppla gärna om du testade det där.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.