Hur kan jag göra dig lycklig?

[Teal Puvalu]

Suprise Suprise! det är bråk igen, oavsett hur lugn jag än sitter i telefon eller vad jag än gör så duger det inte. Jag försökte prata i lugn ton, försökte till och med låta dig klampa på mig. Kanske inte var exakt så men kändes som det, känns som jag måste bli lika miserabel som du är bara för att du ska vara nöjd. Jag pratar med mitt boendestöd om våra bråk, kanske inte bästa att säga för det är fel. Det ska jag inte göra, jag ska inte ventilera tankar eller få må okej. Det är fel att berätta om alla gånger och pågående gånger du sårar mig, och hur du på något sätt alltid har rätt i detta. Du har så dålig självkänsla och förtroende på dig själv, så allt jag gör eller säger är fel. Jag får inte ventilera om grejer du gör, jag får inte ens utrycka tårarna på mina kinder när du gör fel. För då lipar jag igen, då är det fy skam. Jag vet att inget av det du säger kanske är menat så, men önskar ibland att du bara kunde ta hjälp och lyfta dig själv från skiten du sitter i. Dina ord kommer alltid bli om mig, det är aldrig hur du gjorde fel utan alltid vad jag säger, gör eller tänker. Att diskutera med dig är som att prata med en vägg, ibland får jag god lust o spela in dig och skicka men vet att det hade sårat dig mer än det du påstår att jag gör fel. Vill inte sänka dig i allt detta, du är ju min älskade mamma. Men när ska jag få ett break från allt detta, när ska jag känna mig okej. När ska jag få säga saker utan att du tar illa upp, när ska jag få berätta saker utan att du tror att jag förskönar mig själv i dessa historier. För mina handikapp gör mig inte glad ibland, saker jag gör på impuls skäms jag för. Men du verkar aldrig skämmas för dina saker direkt, du kan mata på tills jag blir i detta stadiet. Då jag sitter o slår mig själv eller tar fingrar i öronen för att blockera ut vad du säger, det är i denna stund de oftast händer. Jag försöker att låta bli, jag försöker häjda det men ibland rinner det över. Jag slår ofta till med bara en lätt platt hand på axeln aldrig mer, medans jag vet att du gjort så mycket värre. Jag har blivit strypt  en gång, varför vill du att jag  förskönar detta. Det är rått och hårt det som hände, det varade inte tillräckligt länge eller tillräckligt hårt för att faktiskt göra något men det skrämde mig. Jag antar att jag är ibland för vuxen för vår dotter mor relation villket skrämmer mig, för jag vill inte att det ska vara så här restan av våra liv. Jag kan inte lämna dig, men fortsätter det kommer jag gå sönder. (Vill inflika att vi inte bor ihop längre) 

Vill bara säga att det inte är något som helst fel på dig, du har känslor som din mamma lärt sig att spela på, som strängar på ett instrument. Det är inte din uppgift att göra din mamma lycklig. Den uppgiften är upp till varje enskild individ. Och man kan inte hjälpa någon till en lycklig tillvaro förrän man är där själv. Vad betyder lycklig för dig? Det är den vägen du måste följa för att kunna nå dit, att inkludera och exkludera det som hjälper och stjälper. ❤️‍🩹

<3 Starkt av dig att sätta ord på det här. Bra också att du går emot din mamma som inte vill att du ska berätta för andra om vad du har varit/är med om, och vad hon gjort emot dig. T ex det om att hon tagit stryptag på dig. Vilken total skräck det måste varit för dig att bli nästan dödad av sin egen förälder. Förstår om det gav svåra trauman, fina du! <3

Låter också som att du ömsom behöver förhålla dig till henne för att hon är i så stort behov av hjälp, men ömsom också behöver freda dig själv för att inte gå sönder fullständigt själv?

Att ta strypgrepp på sitt barn betraktar ingen som friskt. Hon behöver psykiatrisk vård tror jag <3 Tror heller inte du kan “läka henne” även fast jag relaterar hundra procent att känna förtvivlan kring att inte vilja något annat än just det – gällande sin instabila förälder.  Hennes problem tänker jag är betydligt djupare än att det handlar om att försöka bli lycklig, ärligt talat. Hur kan man annars försöka döda sitt eget barn? Det är djupt stört. Är ledsen att det är såhär och jag förstår om det är en bottenlös sorg att acceptera att din mamma är på det här sättet.

Värme